KOMMENTAR: När Guatemala, ett land i Centralamerika med 15,8 miljoner invånare och ungefär lika stort som Lapplands län, i söndags gick till president- och parlamentsval var det samtidigt som landet skakas av den värsta politiska krisen på decennier. Skandalen briserade i april då det uppdagades att tullmyndigheten och skatteverket mjölkats av ett brottssyndikat inom statsapparaten som går under namnet ”La Linea”. Skandalen visade sig ha förgreningar högre upp i systemet. Den 16 april greps 22 personer, bland andra dåvarande vicepresidentens privata sekreterare och nuvarande och tidigare chefer för tull- och skatteverket. Det hela hade gått till på det sättet att företag kunde ringa ett mobiltelefonnummer för att olagligt förhandla ned den summa de ålagts att betala i importskatt.
Skandalen väckte ett folkligt ramaskri och snart tvingades även vice-presidenten och ett antal andra ministrar att avgå. Det uppskattades att statskassan gått miste om 940 miljoner kronor i försnillade medel. Det hela bör även ses mot bakgrund av att Guatemala är det rikaste landet i Centralamerika, men tillgångarna är extremt ojämlikt fördelade. Stora grupper lever under mycket knappa förhållanden. Det uppskattas exempelvis att hälften av alla barn är undernärda och staten anser sig inte ha råd att servera lunch i skolan. Sedan gammalt är också jordegendomarna ytterligt skevt fördelade. Därtill har landets invånare under senare år drabbats av ett omfattande våld kopplat till knarksmugglingen norrut mot USA.
Efter att korruptionen avslöjades har Guatemala kastats in i en turbulent politisk tid. Ett brett folkligt missnöje har fått luft under vingarna. Stora demonstrationer har hållits varje vecka, och då speciellt i huvudstaden Guatemala city. ”Folket i städerna och på landet har enats. Jag har inte sett så här mycket folk på en demonstration sedan Guatemala skrev under fredsavtalet 1996”, säger Maya- och småbrukarledaren Daniel Pascual (www.fria.nu 12/6). Demonstranterna har krävt att de försnillade medlen ska återbetalas och konstitutionella förändringar, ja helt enkelt att det korrumperade politiska systemet ska reformeras. Och så, bara fem dagar före valet, tvingades även landets president, Oscar Pérez Molina, avgå, efter att han av parlamentet fråntagits sin rättsliga immunitet. Molina utpekas som La Lineas högste ledare och efter parlamentets beslut kan han snart hamna i domstol.
När 98 procent av rösterna i söndagens presidentval är räknade leder kristdemokraternas kandidat Jimmy Morales med 23-24 procent av rösterna. Morales, vars valslogan är ”inte korrupt inte tjuv”, är ett tämligen oprövat kort och vill gärna framställa sig själv som en mittenpolitiker. Han talar i allmänna ordalag om kamp mot fattigdom, förbättrad utbildning och decentralisering av makt, men hans parti är grundat och till stora delar finansierat av den mäktiga militären. På andra plats, några procentenheter efter Morales, ligger den socialdemokratiska kandidaten Sandra Torres. Hon har i valkampanjen främst fokuserat på mer statliga pengar till fattigdomsbekämpning. Eftersom ingen kandidat erhöll 50 procent i den första valomgången kommer en andra omgång, där då troligtvis Morales och Torres kommer att mötas, att äga rum i slutet av oktober, varefter den nya presidenten svärs in 14 januari 2016.
Varför har då inte den vänster som från 1960 fram till fredsavtalet 1996 utkämpade ett gerillakrig – till skillnad mot i El Salvador – lyckats att bli en stark kraft i kampen om den politiska makten? Visst sitter några partier som har sina rötter i gerillakampen i parlamentet, men i valen lyckas de vanligtvis bara erhålla ett fåtal procent. Francisco Contreras, Latinamerikakännare och tidigare ordförande i Latinamerikagrupperna i Sverige, förklarar det hela med att det dels är en konsekvens av det massmord under inbördeskriget som slutade i ett saldo av nästan 200 000 döda och 45 000 försvunna, när väl fredsavtalet skrevs under var man starkt försvagade. Och dels att man efter kriget splittrades i olika partier och att man haft svårt att enas om ett gemensamt ledarskap, och att dessutom folkrörelserna och vänstern fortfarande utsätts för förföljelser. I årets val har dock två allianser som samlar vänstern och ursprungsfolkrörelsen, Winaq-URNG-MAIZ och Convergencia, fått större genomslag. Tillsammans fick dessa drygt 8 procent i parlamentsvalet.
Sammantaget finns det – mot bakgrund av den rådande mobiliseringen – anledning att hysa ett visst mått av optimism angående den politiska framtiden i Guatemala.
Anders Karlsson