Henning Mankell
Svenska gummistövlar, Leopard förlag, 2015.
Henning Mankell har blivit en global litterär megastjärna genom sin
deckarsvit om kriminalkommissarie Kurt Wallander. Den sviten är dock bara en mindre del av hans totala produktion där många av böckerna har ett existentiellt filosofiskt snitt. Hans senaste utgåva, Svenska gummistövlar, vilket är en fristående fortsättning på Italienska skor, är också av den typen.
Mitt första möte med Henning Mankell var på senhösten 1997 efter att jag förlorat ett schackparti och varit den springande punkten till att mitt lag förlorat seriematchen. Då, där på Skövde station, fick jag för mig att jag verkligen behövde någonting som blåste rent hjärnan. Sagt och gjort; jag inhandlade Wallanderdeckaren Den femte kvinnan. På morgonen, tolv timmar senare, hade jag slukat den – det var helt enkelt omöjligt att lägga ifrån sig boken. Här tror jag nyckeln till Mankells mästerskap står att finna; hans nyfikenhet på det unika hos varje enskild individ, och förmågan att loda ner i det mänskligt säregna, svävar som ett nimbus över hans texter. Det är det som gör att man som läsare naglas fast i berättelsen, att det är svårt att sluta läsa när man väl börjat.
Deckarna om ystadspolisen Kurt Wallander är dock bara en del – 13 av 49 böcker – av hans digra författarskap. Huvudtrenden hos honom – ända sedan debuten med Bergsprängaren 1973 – är snarare romaner där centralgestalten brottas med de existentiella grundvalarna, om vad som är meningen med livet och vad det ytterst handlar om att vara människa. I Svenska gummistövlar får vi i det sammanhanget återigen stifta bekantskap med den tidigare läkaren Fredrik Welin. Förra gången, i Italienska skor, mötte vi Fredrik som något av en enstöring, vars liv utspann sig på en liten ö långt ute i havsbandet. Hans stora tragedi, att han som läkare amputerat fel arm på en patient, hade ändat hans medicinska bana och överhuvudtaget fått hans liv att mala på tomgång. Men en dag kommer en åldrande kvinna stödd på en rullator gående till honom över isen. Det blir startskottet för Fredrik till en återkoppling mot sitt tidigare liv, att hans ådror återigen fylls med frisk luft och att några basala pusselbitar faller på plats.
Ytterst är här Mankells budskap att det fantastiska faktiskt kan hända även i ett liv som verkar ha gått i stå.
För mig var Italienska skor en av mitt livs allra största läsupplevelser, som ett sprakande tomtebloss av magi på stjärnepällen. Svenska gummistövlar når inte upp till de höjderna, men är självklart synnerligen läsvärd. Vi möter återigen Fredrik Welin när en avgörande händelse i hans liv inträffat; en natt vaknar han av att vara mitt i en eldsvåda, med nöd och näppe räddar hans sig ut, men hela hans hus brinner ner. Det enda av sina jordiska ägodelar som han lyckas rädda med sig är två vänsterfotade gummistövlar. ”Hela mitt tidigare liv hade kremererats”, utropar Fredrik. Branden blir dock utgångspunkten för att det ännu en gång börjar att röra på sig i Fredriks liv: hans kontakt med sin dotter intensifieras, han blir morfar och en ny kvinna träder in i hans liv. Dessutom ger förlusten av de jordiska ägodelarna anledning för Fredrik att reflektera över sin 70-åriga levnadsbana.
Mankells huvudsakliga stilgrepp är också att låta huvudpersonen färdas fram och åter – mellan nuet och händelser i det förflutna – där upplevelser i barndomen får en central plats. På det sättet får också Fredriks personlighet för oss läsare en skarpare relief. Allt filtreras genom Mankells enkla stil, fri från onödiga metaforer eller överflödigt vackra ordsnickerier.
I boken finns det också lite av en deckarintrig för Fredriks hus är inte det enda som bränns ner utan ytterligare två boningar röner samma öde. Det är uppenbart att en pyroman härjar i havsbandet. Här är jag emellertid besviken på Mankell, för när det uppdagas vem pyromanen är får vi ingen förklaring till varför personen genomfört dessa dåd. Vi får hålla tillgodo med att ”det fanns inga svar och minst av allt sådana som han själv kände till. Något hade slocknat i hans huvud, ett mörker hade uppstått som han ville belysa utifrån, med facklor i form av brinnande hus”. Men sammantaget är som sagt var Mankell som vanligt ytterst läsvärd – och en möjlighet att samtidigt som man läser färdas ett stycke inom sig själv.
Anders Karlsson