Frågan är inte: vem ska bestämma över min död? Frågan är: ska jag lita på att en vård som alltmer styrs av ekonomitänkande bestämmer över min död? Det skriver Maria Sundvall.
OPINION
I somras drog läkaren Staffan Bergström igång debatten om dödshjälp när han hjälpte en ALS-sjuk man att avsluta sitt liv. Åttioåtta personer, bland dem framträdande läkare, etiker, jurister, teologer och filosofer, hävdade i Dagens Nyheter 17 juli att frivillig dödshjälp borde vara en mänsklig rättighet och krävde att en utredning om detta skulle tillsättas. Ända sedan dess har frågan skavt i mig: Hur är det möjligt att föra fram kravet på dödshjälp så självklart – just nu? Utan att granska det som skett under coronakrisen? Hur kan man resonera kring dödshjälp utan att ta hänsyn till vilket samhälle vi lever i?
Många av oss har mött äldre människor eller människor med svåra sjukdomar som önskat få dö. Vi kanske själva kan tänka oss att det vore bättre än ett lidande, som vi inte litar på att sjukvården kan lindra. Är det inte ytterligare ett steg i en lång demokratiseringsprocess, där individen, samhällsmedborgaren, fått ökade rättigheter, att också få bestämma om sin död?
Att påstå att dödshjälp är en mänsklig rättighet är att urholka begreppet mänskliga rättigheter, skrev Riksförbundet DHR – Delaktighet Handlingskraft vars medlemmar är rörelsehindrade i ett debattsvar (Dagens Nyheter 20 juli). Det riskerar att leda till ett sluttande plan.
Den frågeställning som plågat mig fördes in i debatten av Johan Frostegård, läkare och författare, i Dagens Nyheter 23 november. Han slog fast att diskussionen om assisterad dödshjälp fått en ny dimension på grund av det som skett i covidvården och genom införandet av New Public Management, NPM, i vården.
Det blir tydligt om vi backar till i våras. Det började talas i media om nya prioriteringsgrunder för vilka patienter som skulle vårdas på intensiven eller vara tänkbara för respirator. En mall som rapporterades i media var att 80-åringar aldrig skulle aktualiseras för IVA-vård, inte heller 70-plussare med en komplicerande sjukdom eller 60-plussare med två komplicerande sjukdomar.
Det som verkligen skrämde mig var en kort intervjusnutt på radio med en ung läkare som sa att det var så bra att det kommit tydliga regler. ”Tydlighet” – ordet väckte minnen och associationer. Vi som arbetat i svensk sjukvård sedan NPM började införas för några decennier sedan har mött tron på de tydliga reglerna många gånger. Det skulle bli raka och tydliga regler för vad vården skulle ersättas för. Ni får betalt för antalet besök, eller vissa diagnoser som är svårare, eller per vårdtyngd under si och så många dagar av ett sjukdomstillfälle.
Tydligheten hade ett enormt genomslag, antingen det handlade om att alla patienter med bakterier i urinen fick den lönsamma diagnosen urinvägsinfektion eller att alla strokepatienter mirakulöst nog blev redo för överflyttning till mindre aktiv vård efter tio dagar eftersom vårddygnsersättningen sänktes då.
Och nu, i slutet av coronaåret 2020, vet vi vad som hände under pandemin. Under de gångna månaderna har det vällt fram rapporter från anhöriga och vårdpersonal om hur äldre på boenden förvägrats vård utan att ens få träffa en läkare.
Kritiken har varit hård. Svenska Läkaresällskapet varnade tidigt för ”etisk glidning” om ålder tilläts bli en prioriteringsgrund. I november kom rapporten från IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som hävdar att en femtedel av personerna på äldreboendena inte fått någon individuell bedömning. Hur bristerna hänger samman med nedskärningar och resursbrist framgår kanske tydligast i Kommunals rapport ”Pandemi på äldreboendet”. Den visade att boenden med fler timanställda, sämre bemanning och mindre tillgång till skyddsutrustning hade mer smittspridning.
En del av bristerna i coronabekämpningen kan också tillskrivas NPM. I en intervju med Medborgarnas coronakommission beskriver stressforskaren Alexander Wilczek hur NPM bidragit till att vårdanställda blivit alltmer pressade, kontrollerade och övervakade. Vårdanställda blir sjuka av att tvingas prioritera det som ger ”klirr i kassan” och chefens roll blir att driva in produktionsresultaten. Och, konstaterar Wilczek, ”(d)et finns hos de allra flesta av oss en sådan öppen landningsbana för ekonomiska incitament” (www.medborgarkommission.se). Själv tänker jag att ledarskapskulten inom NPM bidragit till lydiga vårdanställda som välkomnar ”tydliga” regler.
På samma sätt som ekonomistyrning, nedskärningar och NPM påverkat coronavården – på samma sätt skulle frågan om dödshjälp påverkas. Frågan är inte: vem ska bestämma över min död? Frågan är: ska jag lita på att en vård som alltmer styrs av ekonomitänkande bestämmer över min död?
Redan idag är det många äldre som upplever att deras existens ifrågasätts, antingen det handlar om nationalekonomer som talar om att samhället kommer att digna under äldrebördan eller vårdbyråkrater som beskriver dem som ohanterbara storkonsumenter. Kan de lita på att de inte blir manipulerade att tänka på sig själva som en börda för samhället och att inte efterfråga annan vård? Och kan personer med svår psykisk ohälsa (som i bland annat Belgien och Nederländerna har rätt till dödshjälp) lita på att alla resurser mobiliseras för att stötta dem att vilja leva vidare eller kommer vårdpersonalen de möter att välja den enklare vägen, att acceptera deras ansökan om dödshjälp?
Maria Sundvall