En aktiv krispolitik för samhället – inte kapitalet

Ledaren # 21 2020

▶ Vinsterna måste tillfalla välfärden

▶ Ställ motkrav för krisbidragen

▶ Låt de anställda kontrollera företagen

När covid-19 slog till tvärstannade ekonomin. Över 100 000 arbetslösa och tiotusentals varslade och en halv miljon i av korttidspermitteringar med statliga bidrag och sänkt lön. Att hålla nere arbetslösheten är viktigt, inte minst för att göra det svårare för företagen att pressa fram försämringar i löner och arbetsvillkor och de flesta som permitteras är lättade över att inte varslas. Det är dock lätt att glömma att det är våra egna skattepengar som nu betalas ut till oss själva som permitteringslön. Hyckleriet slår också nya rekord när politiker som i åratal drivit igenom skattesänkningar för de välbeställda idag saknar övre gräns för storföretagsbidragen. Frågan om vad ägarna ska bidra med efter alla år av vinstfyrverkeri förblir en icke-fråga i diskussionen.
Att flera av bidragsföretagen tänkte fortsätta miljardregnet över aktieägarna vittnar om en tondövhet som bara förklaras av att direktörerna så länge kommit undan med att agera utan hänsyn till andra än ägarna. Debatten som uppstod var till stor del en skendiskussion och de företag som backat i frågan har inte gjort någon större eftergift. Det finns många sätt att gynna ägarna, som att skjuta på utdelningen tills debatten klingat av eller, för företag som Volvo Cars, att flytta runt tillgångarna inom de koncerner de tillhör.

Debatten visar ändå att den pågående krisen skapar politiska möjligheter. Särskilt för en vänster som inte nöjer sig med att peta i detaljer utan vågar gå utöver debattens ramar och lyfta fram krav som berör makten. I vinstdebatten skulle ett rimligt svar vara: ”Men så bra att ni har pengar över! Just nu behövs de bättre i kampen mot covid 19 än hos aktieägarna så vi tar vi hand om dem.” Ett sådant svar skulle förvisso innebära en hård konfrontation med direktörerna och deras arméer av propagandamakare i politik och media skulle gå på högvarv. Men skulle även vara ett svar som kunde skapa en stark folklig stödrörelse för grundläggande förändringar av makten över produktionen. När de nyss så kaxiga direktörerna nu trängs i understödsköerna visar de omedvetet något viktigt: trots att ägande och makt i ett kapitalistiskt samhälle är privata förblir produktionen på alla sätt beroende av samhället. Något som inte bara gäller i kristider.

Alltför många gånger har statliga krisinsatser handlat om att förstatliga förluster så att vinsterna ska kunna fortsätta vara privata. Dagens räddningsinsatser borde därför kopplas till villkor, motkrav som utgår från långsiktiga samhällsintressen. Ett krav som borde vara lätt att få gehör för är att de företag som nu deltar i miljardregnet måste acceptera demokratisk översyn. En kontroll där det skulle vara möjligt att lägga veto mot ägarnas beslut, till exempel när det gäller produktionens lokalisering och inriktning. Sådant kommer vi aldrig att få till skänks uppifrån och ska det fungera kan vi varken lita på direktörerna eller höga statsbyråkrater. Några som där­emot både har möjligheten och intresset att genomföra det är de arbetande och deras fackliga organisationer.

De flesta svenska fackföreningar har sedan länge lämnat över frågan om hur produktionen ska organiseras till kapitalet. Under några korta år i början av 70-talet glimmade krav på makt och inflytande fram i skenet av strejker och en radikal samhällsdebatt. Rörelsen förmådde dock varken utmana kapitalmakten eller den fackliga byråkrati som, då som nu, ser som sin roll att måna om företagens konkurrenskraft. Borgerligheten tog tillbaka initiativet och idag talar strejkstatistiken sitt tydliga språk – tanken på att utmana företagens makt känns mycket avlägsen. Inte desto mindre är det avgörande för vänstern inom arbetarrörelsen och andra folkrörelser att väcka idéer till möjliga svar på de frågor som kriserna nu ställer, svar som det går att organisera kring.
Ett steg i den riktningen är att se på företagen som de samhällstillgångar de är och därmed även börja diskutera vad dessa tillgångar ska användas till för samhällets bästa.

Dela