Arkivbild. Foto: obdownunder
Uttrycket ”brytpunkt” syftar på den punkt då ett system går från ett jämviktstillstånd till ett annat, den punkt då det inte längre är möjligt att hindra att ett samlat antal förändringar orsakar en kvalitativ förändring. Det används på många områden, från befolkningsstudier till klimatförändringar, och även inom samhällsvetenskapen. Ekosocialisten Daniel Tanuro förklarar i två delar varför vi oåterkalleligen närmar oss en brytpunkt för klimatet. Här är del ett:
Utvecklingen av istäcket på Grönland är ett viktigt exempel på en brytpunkt på klimatområdet. Vi vet nu, att om öns hela istäcke skulle försvinna så kommer det att höja havsnivån med ungefär SJU meter. Specialister har observerat att nedsmältningen har accelererat i en oroande omfattning, men istäcket verkar ännu inte ha nått en oåterkallelig uppbrytningsprocess. Enligt IPCC ligger brytpunkten för det mellan 1.5-2 graders upphettning. Med nuvarande utsläppsnivåer skulle vi nå riskzonen kring 2040 …
På senare tid har vetenskapsmän envist hävdat att brytpunkterna kan knytas ihop genom positiv återkoppling (upphettningseffekter som ökar upphettningen). Om istäcket på Grönland skulle försvinna, så skulle det enligt deras studier frigöras så mycket färskvatten till havet att havsströmmarna i Atlanten skulle rubbas. I och med att dessa strömmar styr klimatet i Amazonområdet, skulle skogarna i regionen snabbt bli en savann. Denna förändring skulle betyda en andra brytpunkt.
En savann absorberar givetvis mycket mindre koldioxid än en skog. Följaktligen skulle koldioxidkoncentrationen i atmosfären öka kraftigt. Det skulle leda till en ny ökning av upphettningen så att en tredje brytpunkt skulle passeras. Enligt forskarna skulle det kunna innebära att två glaciärmassor bryts upp, Thwaites på Antarktis västkust och Totten på östkusten. Vi vet att de redan är i farozonen (enligt vissa forskare har Thwaites redan passerat en punkt utan återvändo.)
Vi vet också att havsnivån skulle höjas med omkring SJU meter om de försvinner – lika mycket som om Grönlands istäcke försvinner.
Sju meter + sju meter. Med tre brytpunkter skulle vi ha nått en höjning av havsnivån med 14 meter.
Och det är inte allt: permafrosten smälter, fenomenet El Niño intensifieras kvalitativt, andra delar av Antarktis istäcke faller samman, etc: den ena brytpunkten efter den andra. Vad skulle hända då? Enligt forskarna skulle dessa små dominoeffekter på klimatet ganska snabbt pressa jorden i riktning mot en ”växthusplanet” med en genomsnittlig yttemperatur som är 4-5 grader varmare än idag. Vårt jordklot har inte upplevt sådana förhållanden sedan Pliocen för 1,5 miljoner år sedan (långt innan människan uppkom). Vid den tiden var havsnivåerna 20-30 meter högre än idag.
”Växthusplanet” låter som science fiction, men det vetenskapliga samfundet tar detta scenario där ”positiv återkoppling” leder till en kedja brytpunkter på allvar. Processen skulle ganska snabbt leda till en helt annan värld än den vi känner idag och som våra förfäder kände till. En värld som säkert skulle vara mycket fattigare vad gäller biologisk rikedom. Homo sapiens kanske skulle överleva, men två saker är säkra: 1) det skulle inte finnas plats för 7-8 miljarder människor; 2) de fattigaste skulle få betala räkningen trots att de har minst ansvar för den ekologiska ödeläggelsen.
Förhållandet mellan det ovanstående och megabränderna som ödelägger Australien? Mycket enkelt: å ena sidan finns det inget tvivel om att denna katastrof är ett resultat av klimatförändringarna (så tidigt som 1968 slog australiensiska specialister larm om faran, men förgäves). Det som händer idag bekräftar tyvärr prognoserna. Dessutom utgör dessa fruktansvärda bränder i sig själva en brytpunkt – en händelse som skyndar på den globala ekologiska krisen.
Vad gäller biologisk mångfald är frågan redan avgjord. Mer än en miljard djur har gått under i lågorna. De som har överlevt kommer att få kämpa för att överleva i ytterst förändrade livsmiljöer, bränderna har redan utrotat flera växt- och djurarter, och vissa unika ekosystem kommer inte att pånyttfödas (som resterna av den ursprungliga skog som täckte Gondwana för 250 miljoner år sedan!). Detta är själva definitionen på en brytpunkt.
I klimatavseende är frågan mer komplicerad, eftersom vissa fenomen som vi ska se, verkar i motsatt riktning.
Innan dess är det värt att upprepa: vi får inte glömma att förbränning av fossila bränslen är och förblir den långt viktigaste orsaken till klimatförändringar. Koldioxidutsläppen som orsakats av bränder beräknas till 6,73 miljarder ton (Gt) mellan 1 januari och 30 november 2019. Som jämförelse uppgick utsläpp på grund av förbränning av fossila bränslen 2018 till 37,1 Gt (33,1 Gt 2010).
Ändå är utsläppen som beror på bränder långtifrån försumbara. De är till exempel större än USA:s utsläpp, som är lite mer än 5 Gt koldioxid/år från förbränning av fossila bränslen. När klimatet kommer nära brytpunkten på Grönland, är det faktum att enorma australiensiska megabränder minskar marginalerna till den dominoeffekt som beskrevs ovan inte bara en liten detalj.
Bränder frigör stora mängder koldioxid, svart kol och aerosoler. När dessa element hamnar i atmosfären på hög höjd så har de inte samma inverkan på klimatet. Koldioxid och svart kol bidrar till upphettningen, medan aerosoler har en svalkande effekt eftersom de reflekterar solljus (samma sak händer vid vulkanutbrott). Men efter några månader faller aerosoler ner igen medan koldioxid lagras i luften under mer än ett sekel. I det långa loppet kommer således den upphettande effekten att segra.
Rökpartiklar har ytterligare en upphettningseffekt. Sot och aerosoler kommer att falla tillbaka till jorden, ibland mycket långt från Australien. Nyligen har brunaktigt sot observerats på Nya Zeelands glaciärer, och som det verkar också så långt bort som i Antarktis. Men när is och snö smutsas ner på det här sättet så minskar deras albedo (reflexionsförmåga), så att nedsmältningen av dem skyndas på.
En stor okänd faktor är vilken inverkan katastrofen kommer att få på skogens överlevnad på medellång sikt. Australien drabbas av bränder varje år. Hittills har skogen stått emot och återhämtat sig. Eukalyptus är en växt som är särskilt motståndskraftig mot eld. Men å ena sidan är de nuvarande bränderna utan motstycke, och dessutom riskerar upphettningen och torkan att göra återhämtningen svårare, om inte omöjlig. En mogen skog kan stå emot påfrestning från torka under lång tid, men det är mycket svårt för unga plantor att växa och överleva på naken jord, i en atmosfär som blivit torrare genom att skogen har försvunnit, och där bränder också blir mer sannolika. Australien upplever en flerårig torkperiod. I detta sammanhang fruktar specialister att en stor del av skogarna inte kommer att återuppstå utan ersättas av buskage som innehåller mycket mindre koldioxid.
Optimister kommer att säga att Australien främst har sandig, krithaltig, grynig och lerig jord, som är ganska ljus till färgen, och att sådan mark reflekterar en större del av solens strålar när buskar växer på den än när den är täckt av skog. En skog med stora löv bildar verkligen en mörk massa som bara reflekterar 15-20 procent av strålarna – omkring hälften så mycket som ljus mark. Men det är tveksamt om den nedkylande effekten från en större albedo kommer att kompensera för den upphettande effekten av koldioxid som frigjorts till atmosfären genom att miljontals hektar skog har ödelagts.
Daniel Tanuro
Översättning: Göran Källqvist
Tidigare publicerad
i International Viewpoint
Del två: Klimatet och megabränderna: Mot en politisk och social brytpunkt?
