► Tydlighet bakom Vänsterpartiets framgångar i Umeå
► Skillnaden mellan vänster och höger avgörande
► ”Det finns ett pånyttfött självförtroende inom vänstern”
Valet gick riktigt bra för Vänsterpartiet i Umeå. Partiet fick mellan 16 och 17 procent i samtliga val och därmed ytterligare två mandat i kommunfullmäktige. En av dem som redan sitter i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet är Jan-Olov Carlsson, ordförande för metallklubben på Volvo lastvagnar i Umeå och medlem i Socialistiska Partiet. Han kommer att sitta kvar och är försiktigt hoppfull inför framtiden. Att det gick så pass bra för Vänsterpartiet i Umeå tror han i hög grad har att göra med att många är besvikna på de två stora partierna:
– Många uppfattar att det finns en symbios mellan sossar och moderater i kommunledningen. Det är inte så populärt. Speciellt inte efter Bostadenaffären [då kommunledningen sålde ut delar av allmännyttan mot folkets vilja]. Dessutom har det satsats mycket pengar på stora skrytbyggen i innerstaden, men betydligt mindre på välfärd, vård och omsorg. Vänsterkritiken mot detta drar till sig en del normala S-väljare. Sedan har ju Fi kollapsat, så det kommer en del väljare därifrån.
Att Vänsterpartiet i viss mån har tappat väljare i röda Norrbotten, medan partiet går framåt i Västerbotten, tror Jan-Olov Carlsson till stor del är en fråga om tydlighet:
– Det handlar om hur tydlig man har varit i opposition. Om en balansgång mellan att vara tydlig, med risk för att man ställer sig utanför eventuellt framtida samarbeten, och att vara len i sin kritik, bara för att få komma in i värmen och vara med och regera. Vänsterpartiet i Umeå har varit väldigt tydliga i kritiken och inte backat, utan definierat sossarna som ett maktparti. Ett parti som det inte finns några utsikter att samarbeta med så länge de för den politik de har fört hittills. Alltså går man istället i kraftig opposition och det ger en tydlighet som många väljare har uppfattat.
Själv kommer Jan-Olov Carlsson från ett parti med ett mycket tydligt rörelseperspektiv, i en stad där det fortfarande finns starka folkrörelser. Kan det ha spelat in när det gäller vänsterns framgångar?
– Jag skulle inte säga det eftersom jag har en ganska anonym position. Det är inte så många som lyssnar på våra diskussioner och debatter i fullmäktige och det är där jag kan bidra med mina erfarenheter och perspektiv, säger han och påpekar samtidigt att han upplever att han blir lyssnad på och att hans erfarenheter respekteras under Vänsterpartiets kommunalpolitiska medlemsmöten:
– Så på så sätt gör jag kanske nytta, genom att tillföra perspektiv som inte är alldeles givna i Vänsterpartiet. Men mycket av det aktivistiska, och i viss mån också det utomparlamentariska, arbetet som bedrivs i Vänsterpartiet i Umeå är ju av dess egen kraft. Vi har haft ett bra samarbete under många år, inte minst i de fackliga frågorna. Det är klart att vänsterpartister lyssnar lite extra noga eftersom vi i SP har arbetat med rörelseperspektivet i fyrtio år.
Hur är det då att sitta som gammal SP:are i en parlamentarisk församling? Jan-Olov Carlsson förklarar att han brukar jämföra det med sitt fackliga arbete.
– Både i ett fackligt lokalt arbete och i ett kommunalpolitiskt lokalt arbete så handlar det om att vill man vara med och påverka och göra någon skillnad så måste man vara med och diskutera de små vardagsfrågorna och inte bara prata om det strategiska. Om man ser till vår egen rörelsetradition så tycker jag att det finns för lite av de erfarenheterna. Därför finns det också ganska lite förståelse för att det arbetet också är viktigt, säger han och fortsätter:
– Antingen står man bredvid och målar med bred pensel och är den som alltid har rätt, men då kommer man inte att påverka vanliga människors politiska tänkande. Eller så finns man med och försöker påverka, vilket innebär att man ibland får vara beredd på kompromisser, eller på att prioritera mindre frågor före större frågor, för att faktiskt göra skillnad i människors vardag.
Jan-Olov Carlsson tycker att det parlamentariska arbetet går att kombinera med det utomparlamentariska:
– Att säga att man alltid bara ska jobba utomparlamentariskt och vända parlamentet ryggen är ju att vända människors politiska medvetande ryggen. Men att bara jobba parlamentariskt och vända rörelsearbetet ryggen, eller bli passiv, det innebär att man inte kommer att förmå att vara en förändringskraft. Vi vet ju att för att få en verklig förändring i samhället, eller i politiken, eller i människors vardag, så måste människor själva bli aktiva. Det är det som är definitionen av en rörelse. Jag tycker inte att det är en så svår kod att knäcka. Det handlar om att alltid påminna sig själv om att det inte räcker att sitta med i ett parlament och hålla vassa inlägg och tycka att man gör bra ifrån sig där, därför att det är väldigt få som egentligen noterar vad som sker i parlamentet. Det är effekten av besluten och hur de tas emot av människor som man ska bekymra sig över.
För att förändra den politiska situationen i landet i stort tror Jan-Olov Carlsson att det krävs en fortsatt och ökad tydlighet i att det är skillnad mellan vänster och höger.
– Udden måste vara riktad mot de väljare som fortfarande är i det socialdemokratiska hägnet. Mot att delta i en förändring av väljarbasen bland arbetarväljarna. Det handlar inte om att vara plakatmässigt tydlig, det tror jag inte fungerar i dagens politiska medvetande, men tydlig med att inte vika ned sig från det som verkligen krävs, att slåss för sådant som arbetsrätt, vård och omsorg, arbetstidsfrågor. Den typen av frågor som människor idag förstår och kan ta till sig.
Han tycker redan att det finns en tendens till ett pånyttfött självförtroende inom vänstern i Sverige:
– Det är inte så nattsvart som det kan kännas. Det finns en viss framgång för vänstern till vänster om socialdemokratin och det finns en rörelse inom socialdemokratin som vill driva politik till vänster. Idag finns det en politisk miljö som det faktiskt går att jobba i med någon form av positiv känsla. Vi måste själva, inom Socialistiska Partiet, vara väldigt aktiva i den miljön. Återigen: vi kan inte bara kommentera och tycka till, vi måste också befinna oss på golvet och försöka påverka. Det kanske låter lite hårt men jag tycker att vi behöver hoppa ner från våra politiska höga hästar och faktiskt göra skillnad i människors vardag. Annars kan vi lika gärna bli en studiecirkel.
Text och foto: Emma Lundström
