Sitter på en kall och hård träbänk på stationen i Katrineholm. Vi är många som trängs i den kylslagna lokalen där Espresso House har lyckats få in en fot genom att smälla upp en stor box som tar en massa utrymme. Det säljs mycket kaffe när alla tåg är försenade på grund av en olycka utanför Göteborg. Lägg därtill ett och annat tekniskt fel. Från högtalarna i taket hörs hela tiden nya förseningsmeddelanden. De redan försenade tågen blir mer och mer försenade.
De flesta vuxna sitter uppslukade av sina mobiler och plattor. Bland annat en pappa som inte har tagit ögonen från sin mobil på över en timma. Under tiden har hans kanske femåriga dotter försökt underhålla sig på alla upptänkliga vis. Hon sitter, ligger, ålar, studsar bredvid mig och har bland annat riktat in sig på att försöka få min uppmärksamhet eftersom jag sitter närmast. Men jag har precis varit på barnkalas och är lite utmattad. Dessutom har jag en dundrande huvudvärk och bihåleinflammation så jag vill mest bara blunda.
Det uppstår en hel del irritation bland människorna runtomkring när flickan börjar banka med sin rosa låtsasmobil på ett armstöd som ger ifrån sig ett genomträngande ljud. Efter en stund tar hon av sig skorna och börjar banka med dem istället. Ingenting flickan tar sig för får pappan att lyfta blicken ens för en sekund. Varje gång hon försöker få hans uppmärksamhet säger han åt henne att titta i den mycket rosa Barbietidningen han köpt till henne. När hon vägrar säger han åt henne att inte vara så otacksam. Allt utan att ta ögonen från skärmen.
Till slut är flickan så uttråkad att hon frågar pappan om hon inte kan få spela något spel på hans mobil. ”Nä, du har för mycket skärmtid”, svarar han och tillägger: ”Det är inte bra med för mycket skärmtid.” När flickan inte ger sig lägger han ned mobilen och försöker väcka hennes intresse för Barbietidningen. När det är gjort och hon sitter och bläddrar, återgår han till sin telefon.
Emma Lundström
