Vid årets festival i Cannes tilldelades den brittiske regissören Ken Loach en guldpalm för sin film Jag, Daniel Blake. I dagarna hade filmen premiär på svenska biografer. Anders Karlsson har sett den
Av Ken Loachs totalt 23 filmer är det nog Land och frihet (1995) som gjort allra störst intryck på mig.
Filmen utspelar sig i det spanska inbördeskriget och kretsar främst kring hur det stalinistiska spanska kommunistpartiet med öppet våld slog ner den socialistiska revolution som under ledning av anarkister och partiet POUM tagit sin början i delar av Spanien.
Annars är Loach mest känd för sina skildringar av brittisk klasskamp och realistiska porträtt av enskilda individer från dess arbetarklass. Av Loachs tidigare verk kan här nämnas Ladybird (1994), Mitt namn är Joe (1998) och Järnvägare (2001).
I Jag, Danel Blake får vi följa huvudpersonen, en yrkesskicklig snickare med 40 år av erfarenhet, när han försöker komma tillbaka efter en svår hjärtinfarkt. Här kastas vi direkt in i skildringen av den byråkratiska djungel som är själva filmens signum när Blake, efter att redan ha fyllt i ett 52-sidigt dokument om sitt hälsotillstånd, tvingas att muntligen konkretisera vissa av sina svar på frågor som utifrån hans hjärtinfarkt är tämligen perifera. Det hela är dock en mild västanfläkt mot vad som komma skall.
Blakes läkare ger honom en två månaders sjukskrivning, en period där det är tänkt att han ska rehabilitera sig och utvinna ny kraft för att sedan så sakteliga återgå till arbetslivet. Jordbävningen slår dock ner i Blakes liv när Försäkringskassan underkänner sjukskrivningen, utifrån att han på en så kallad sjukindikationsskala endast uppnår 12 av erfoderliga 15 poäng. Ingen annan utväg finns för Blake än att han tvingas att uppsöka arbetsförmedlingen och börja att söka jobb, samtidigt som han kämpar för att få igenom en överklagan mot Försäkringskassan – för sjuk för att arbeta men för frisk för att vara sjuk, det är det moment 22 som Blake fastnat i.
Resten av filmen får vi följa Blake genom en ren Kafkalabyrint där det mest talande är hur han, han som med sina fingerfärdiga händer är en baddare på att bygga hus men som knappt tidigare i sitt liv varit i närheten av en dator, i dagar får slita sitt hår för att via nätet klara av att fylla i en blankett – utifrån att denna tjänst nu är helt digitaliserad. Överhuvudtaget framvisas här bilden av en arbetsförmedling där de anställda, med något enstaka undantag, förvandlats till järnhårda paragrafryttare som piskar den underordnade arbetssökande med verklighetsfrånvända krav. Blake ges här order om att han måste ägna minst 35-timmar i veckan till att söka jobb och att han därtill måste kunna ”bevisa” att han sökt dessa jobb. Dessutom skickas Blake på en kurs; för att lära sig att enligt konstens alla regler skriva sitt cv och därmed bli mer konkurrenskraftig. Sammantaget befinner sig Blake i ett livets virrvarr där självrespekt och människovärde gradvis tas ifrån honom.
Som en röd tråd genom Loach filmer löper spänningsfältet mellan å ena sidan en kallhamrad samhällelig maktstruktur och å andra sidan solidariteten mellan de enkla arbetande människor som i vardagen tvingas att utstå och parera maktens slag. Jag, Daniel Blake löper i samma fåra och, som ett hoppets motgift, får vi uppleva den fina – men inte alls okomplicerade – framväxande vänskapen mellan Blake och Katie, en ung arbetslös, ensamstående tvåbarnsmor, som för att överhuvudtaget få någon lägenhet tvingats uppge sitt sociala nätverk i London och bege sig till Newcastle, staden där filmen utspelar sig.
Som vanligt har Loach med sin film ett angeläget politiskt ärende. Naturligtvis är inte heller det som Daniel Blake tvingas att utstå unikt för bara Storbritannien. Det är något som även har sin bäring på svenska breddgrader. Visst har den röd-gröna regeringen avskaffat den så kallade ”stupstocken”, att människor som uppbar sjukpenning efter 2,5 år blev utförsäkrade, något som drabbade nästan 100 000 svenskar. Men samtidigt har regeringen från och med i år gett Försäkringskassan direktiv om en hårdare regim. Det har därefter blivit vanligare att kassan underkänner läkarintyg och en ledare i Aftonbladet 8/12 – under rubriken ”Regeringen väljer att jaga de sjuka” – berättar att 14 000 människor fick sin sjukpenning indragen under årets första nio månader, mer än dubbelt så många som under samma period i fjol. Så säkerligen finns det även i Sverige en hel del sjuka som delar ett liknande öde som Daniel Blake!
Anders Karlsson