Judemördare hyllas i Ukraina

 

I mitten av juli döptes en av huvudgatorna i Kiev om till Stepan Banderas aveny, till minne av den ukrainska fascistledaren som mördade tiotusentals judar, polacker och socialister under andra världskriget. Håkan Blomqvist skriver om hur skurkar och hjältar byter plats i historien.

”Tänk dig att du går på promenad i din hemstad och runt hörnet möter en gata som just döpts om till Adolf Eichmanns väg. Detta är mer eller mindre vad som händer i dagens Ukraina. I början av juli uppkallades en av Kievs huvudgator efter Stepan Bandera. Och staden planerar att namnge en annan gata efter Roman Sjuchevitj.”
Det är en kolumnist i den anrika jiddischtidningen  Forward (Forverts) i New York som den 2 augusti häpnar inför tystnaden. Skälet att amerikanska judar inte reagerar, tror han, är att få längre känner till namnen på nazikolloboratörer och antisemitiska massmördare i det forna östblocket.
De ukrainska nationalisterna Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj stred på Nazitysklands sida vid invasionen av Sovjetunionen sommaren 1941. Bandera som ledare för nationaliströrelsen OUN med dess väpnade gren UPA och Sjuchevitj som befäl för en ukrainsk bataljon inom det tyska Wehrmacht i vars spår följde massmord på judar, polacker och kommunister. Banderas riktning av OUN/UPA (rörelsen var splittrad) genomförde 1943 blodiga etniska rensningar i den mellan Polen och Ukraina omtvistade regionen Volynien, där över hundratusen civila polacker och judar, varav många kvinnor och barn, mördades. Den polska sejmen (parlamentet) beslutade i somras att benämna OUN/UPAs massakrer folkmord.

Bandera själv tillbringade huvuddelen av krigsåren i tysk ”hedersarrest” och koncentrationsläger efter att utan Hitlers godkännande ha utropat en ukrainsk stat, visserligen i förbund med Nazityskland, men ingenting tyskarna behövde. Hans rörelse kom dock utgöra en del av det fascistiska Ukraina och under den sovjetiska motoffensiven 1944 kämpa på de retirerande tyska styrkornas sida. Bandera kom efter kriget att leva i Västtyskland som företrädare för OUN/UPA som länge genomförde terrorist attacker i sovjetiska Ukraina och agiterade för ukrainsk självständighet. Han mördades av en KGB-agent i München 1959.
I dagens Ukraina har Bandera, till bland annat Europaparlamentets kritik, förklarats som nationalhjälte, statyer har rests på löpande band, hundraårsminnet av hans födelse högtidlighölls med ett frimärke och dagen har gjorts till helgdag. Den ukrainska radan har till och med lagstiftat mot att kritisera hans gärning.

Nationalistisk våg
Rehabiliteringen av Bandera, liksom av Simon Petliura vars ukrainska nationalister genomförde massmord på judar under inbördeskriget mot bolsjevikerna 1919-20, utgör bara en del av den stora nationalistiska våg som i forna sovjetrepubliker återupprättar världskrigets besegrade fascistiska rörelser eller kollaboratörer med Nazityskland. Många av dessa var nationalister vars centrala målsättning var att bekämpa sovjetisk ockupation och förtryck och såg därför Hitlertyskland som allierad, men inte alltid som politisk modell. De mest stridbara samlades emellertid kring en etnisk nationalism med strävan efter en homogen nation där minoriteter skulle hållas kort eller fördrivas. En antisemitism där judar sågs som nationellt främmande och ombud för sovjetkommunismen var närmast självklar, andra minoriteter som polacker och ryssar i Ukraina, serber i Kroatien eller ungrare i Rumänien, ansågs inte höra hemma i nationen.
När nationalister som stred mot Sovjetunionen idag rehabiliteras i Östeuropa  och de baltiska staterna kommer därför antisemitismen och en förtryckande etnonationalism med på köpet. För att inte tala om medbrottslighet i massakrer och folkmord på tysk sida. I Litauen undgick nyligen historikern Mindaugas Pocius med en hårsmån för att åtalas för en kritisk studie av de så kallade skogsbröderna som ända fram till 1953 stred mot den sovjetiska ockupationen. Sammantaget mördade skogsbröderna minst niotusen människor som anklagades för samarbete med sovjetmyndigheterna, bland dem hela familjer, bland annat minst trehundra barn, var Pocius resultat. ”Staten anser att en heroiserande beskrivning är nödvändig för att ena landet kring en stolt historia”, tolkade Pocius myndigheternas ingripande (Universitetsläraren nr 4/16).

I Litauen genomfördes den mest totala förintelsen av den stora judiska befolkningen varav 95 procent mördades, till stor del av litauiska nationalister redan innan de tyska trupperna anlänt sensommaren 1941. ”Förintelsemuséer” i både Litauen och Lettland ägnas idag i huvudsak inte åt förintelsen av den judiska befolkningen utan åt det sovjetiska förtrycket med deportationer och mord på baltiska nationalister, intellektuella och andra som bedömdes opålitliga. Ett förslag i somras att byta namn på Skirpagatan i Vilnius avvisades av stadens namnkommission. Kazys Skirpa var ledare för den litauiska aktivistfronten som låg bakom massakrerna på landets judar och samarbetade med Nazityskland. Likt Bandera hölls han dock under en period i arrest av tyskarna för att inte råka utom kontroll och har därför kunnat lyftas fram i dagens Litauen som frihetshjälte.
I land efter land efter land skrivs sedan 1990-talet historien om när forna skurkar blir till nationella hjältar och sovjetiska förebilder skyfflas bort till historiens skräpvind. I viss mening är det ofrånkomligt, stalinismens förbrytelser, Gulag och massavrättningar har skapat grogrund för att avtäcka och lyfta fram de tystades och begravdas historia där både onda och goda återuppstår. Ibland i samma personer. Men samtidigt breder nya tystnader ut sig.

Antisemitismen
Den kanske mest skrämmande rör minnet av massmorden på miljoner judar där urgamla föreställningar om judar som kristusmördare hade rörts samman med nationalistiska idéer om judar som rasfrämmande och onationella parasiter tillsammans med tron på kommunismens judiskhet. Föreställningen att det sovjetiska förtrycket var judiskt och att hotet mot den kristna världen kom från ”judekommunismen”, utgjorde ett centralt inslag i 30-talsfascismens och många nationalistiska rörelsers världsbild, ja i stora delar av det borgerliga samhället. Och gör det än idag på många håll i öst och Centraleuropa.
Rannsakningen av förintelsen och dess medbrottslingar sedan 1990-talet har nu mötts av en motreaktion där nationell stolthet ställs mot ovälkomna minnen av massmorden. Ett aktuellt exempel är dagens motreaktion mot Jan Tomasz Gross’ med flera historikers granskning av polsk antisemitism och medansvar för massakrer på landets judar under kriget. Den banbrytande studien Neighbors (Grannar) om hur polacker mördade sina judiska grannar utan tysk medverkan i Jedwabne 1941 för att komma över deras egendom – har utsatts för allt starkare kritik, även för att vara ren historieförfalskning. I ”Lag och rättvisas” Polen ska historieskrivningen vara patriotisk och lyfta fram nationens heroiska förflutna. Polackerna stred ju för livet mot de nazityska ockupanterna, då platsar inte historia om polsk antisemitism. Om judar avskyddes hade det mer att göra med hat mot ”zydokomuna” – ”judekommunismen” – än med antisemitism, lyder en vanlig förklaring.

I Ukraina, där samarbetet med den tyska nazismen var utbrett till skillnad från i Polen, tvingas en ärorik nationell historieskrivning till grövre metoder som förnekar eller sonika omtolkar det förflutna. Hjälteglorian över Stepan Bandera och andra ukrainska nationalister som gjorde processen kort med judar, polacker och ryssar handlar inte, menar man, om sådana illdåd utan bara om deras stoiska kamp för Ukrainas självständighet mot vem det vara månde. Bandera med flera ”används” helt enkelt för att stärka den nationella sammanhållningen i dagens svåra stunder, och även judiska företrädare i Ukraina ligger lågt i kritiken mot ett sådant historiebruk.
Dilemmat är dock den historiska sanningen. Att både högerextremister och nyfascister i Högra sektorn, Svoboda med flera hyllar Bandera liksom demokratiska och västinriktade ungdomar på chica kaféer i Lviv, hjälper inte. Det förflutnas brott mot mänskligheten kan inte bara gömmas eller glömmas bort – åtminstone inte så länge människor med egna eller föräldrarnas minnen lever och påminns om katastrofen när de likt krönikören i Forverts svänger om hörnet och få se namnet på gatuskylten.

Avsiktlig glömska
Men när de alla är borta, liksom skyltarna och historien? Omer Bartov reste runt i västra Ukraina under 2000-talets första år för att finna spåren av sin släkt i Galizien, regionen i forna Österrike-Ungern med en lång och rik judisk historia där den judiska befolkningen i många städer och samhällen uppgick till en tredjedel eller kanske hälften av invånarna. Här rasade under första hälften av 1900-talet två världskrig plus revolutioner och inbördeskrig och den judiska befolkningen utrotades nästan fullkomligt.
Det är här, i västra Ukraina med Lviv (det forna Lemberg) som huvudort, liksom i den nordligare provinsen Volynien, som Bandera och andra ukrainska nationalister hade sin främsta bas och där deras hjältestatus är som mest oomtvistad. Och där andra minnen utplånas. I stad efter stad, by efter by finner Bartov – ingenting. Eller snarare hur minnena av den judiska värld som här var så närvarande bara en generation bort, utraderas. Hur synagogor rivits, gravplatser skyfflats bort och massgravar med tusentals judiska kvinnor, män och barn bara lämnats att växa igen. Under sovjettiden gällde en slags lågaktiv minneskultur där det judiska hos offren hellre skrevs som “sovjetmedborgare”. I dagens Ukraina råder, menar han, snarare en aktiv utradering av minne.
Bartov kallar sin dokumentation Erased – vanishing traces of Jewish Galicia in present-day Ukraine  (Utraderade: försvinnande spår av det judiska Galizien i dagens Ukraina), och tar läsaren med till den stora, avsiktliga glömskan. Inte bara så att judiska gravstenar blivit till byggmaterial och platser för judisk tro och kultur röjts bort för köpgallerior. Där tidigare någon skylt kunde påminna om offren för förintelsen hyllas idag det nationalistiska minnet av förövarna.
I nazistjägaren Simon Wiesentahls födelsestad Butjatj inte långt från Ternopil, levde före kriget omkring tiotusen judar som med den tyska ockupationen mördades till nästan sista man och kvinna under åren 1942-43. Tusentals sköts på en skogshöjd kallad Fedir. Idag är de flesta spåren av stadens rika judiska förflutna utplånade. Ett museum hyllar nationalisterna i UPA och på Fedirhöjden ståtar ett väldigt kors till minne, inte av stadens förintade judiska befolkning, utan tillägnat UPA:s frihetskämpar. Ett monument över Stepan Bandera var under uppbyggnad vid författarens besök i den stad som hela hans släkt härstammade ifrån och dit han var den ende som någonsin återkommit.
Då hade historiens skyltar redan bytt namn och givit plats åt den nya tidens gamla hjältar vi alldeles nyss förknippade med det förflutnas djupaste mörker. Vad som mer ska träda fram ur det djupet vill vi en vacker sensommardag när lingonen rodnar, slippa tänka på.

Håkan Blomqvist
Historiker vid Södertörns högskola