För svenskar är Legenden om Sleepy Hollow kanske främst förknippad med Tim Burtons bombastiska skräckfilm från 1999, som tar sig stora friheter att ändra i originalhistorien; eller den just nu aktuella TV-serien från Fox, med sin actionfyllda handling förlagt till modern tid, och som har ännu mindre med sin förlaga att göra.
I själva verket är Washington Irvings novell Legenden om Sleepy Hollow en mycket subtilare spökhistoria, där det inte riktigt framgår om den huvudlösa ryttaren finns på riktigt eller bara i huvudpersonen Ichabod Cranes fantasi. Historien innehåller mer humor än skräck, men är framför allt en stämningsfull skildring av ett litet bortglömt holländskt jordbrukssamhälle, gömt i skogarna en dagstur norr om den växande storstaden New York.
Washington Irvings berättelse från 1820, som fått en stilfull översättning till svenska av Jane Lundblad, brukas betraktas som ett av de första amerikanska skönlitterära verken. Den utmärker sig dessutom genom att ha bevarat sin popularitet i snart 200 år, och utnämndes nyligen av Library of Congress till en av de viktigaste böckerna som format den nordamerikanska kulturen.
Därför är det inte så konstigt att det i USA finns otaliga litteraturvetenskapliga studier av denna lilla skrift, och en levande akademisk debatt om vad Irving egentligen vill ha sagt. En av de intressantaste nutida analyserna av Legenden om Sleepy Hollow har presenterats av historikern och litteraturvetaren Lewis Grossman, som menar att bokens budskap är en kritik mot den framväxande kapitalismen i början av 1800-talet och de allt mer osäkra levnadsförhållanden som det nya ekonomiska systemet medförde.
När den hurtige Ichabod Cranes kommer till det stillsamma Sleepy Hollow med den nya tidens jäkt och fläng, symboliserar han den framväxande expanderande kapitalismen som hotar lugnet och stabiliteten för de enkla bönderna i byn, menar Grossman. Framför allt är Ichabod girig, vilket illustreras av hans ständiga hunger och förmåga att äta hur mycket som helst utan att bli mätt – ”fast han var mager kunde han tänja ut sig som en boaorm.”
Byäldsten i Sleepy Hollow är den gamle bonden Baltus Van Tassel, som beskrivs som en ”burgen, belåten och godhjärtad lantbrukare” som sällan låter ”vare sig ögon eller tankar gå över gränserna för den egna gården”. Alltså en välbärgad man som är nöjd med vad han har och som istället för att önska mer än han behöver delar med sig av sitt överflöd till de andra byborna genom storslagna fester. Ichabod får snart upp ögonen för Van Tassels 18-åriga dotter Katrina, och försöker förföra henne, men inte av kärlek utan för möjligheten att kunna ärva hennes fars tillgångar.
”Medan den förtjuste Ichabod fantiserade om allt detta och lät sina stora gröna ögon spela över de bördiga ängarna, de rika fälten med vete, råg, majs, bovete och korn, och trädgårdarna, där träden dignade av rodnande frukter runt omkring Van Tassels varma manbyggnad, sträckte sig hans hjärta efter den jungfru, som skulle ärva dessa ägor, och hans inbillning svävade ut i tankar på hur de snabbt skulle förvandlas till reda pengar, som sedan skulle investeras i väldiga områden orörd jord”.
För Ichabod Crane har nämligen inga planer på att slå sig till ro i Sleepy Hollow och vårda dess marker. Han vill skövla byn på allt av värde och därefter dra vidare ”till Kentucky, Tennessee eller Gud vet vart”, för att tjäna ännu mera pengar. Ichabod Crane är alltså ingen hjälte utan en fiende till det samhälle som är bokens egentliga huvudperson. Sagan får därmed ett lyckligt slut när han fördrivs från Sleepy Hollow, vars ande på ett eller annat sätt tar formen av den huvudlöse ryttaren.
Per Leander
■ Legenden om Sleepy Hollow & Rip Van Winkle
Av Washington Irving
Översättning: Jane Lundblad
Hastur Förlag 2016
