Därför fortsätter iranierna vandra på hoppets gröna stig

 

Varför har vi inte sett uppror liknande de i Egypten och Tunisien i Iran de senaste fem åren? Den arabiska våren föregicks ju av den gröna rörelsen i Iran 2009 och inspirerade demokratikämpar i hela regionen. Upprinnelsen till massprotesterna 2009 var presidentkandidaterna Mir-Hossein Mousavis och Mehdi Karroubis kampanj med allt djärvare löften om reformer, pådriven av massmöten som engagerade tusentals iranier. Från början hade Mousavis kandidatur passerat väktarrådets nålsöga som moderat konservativ men med tiden kom hans valplattform att förvandlas till ett hot mot den rådande teokratin. Han lovade att för första gången tillåta icke-statskontrollerade TV- och radiokanaler och att överföra kontrollen över säkerhetsstyrkorna från högste ledaren Khamenei till den valde presidenten. Tillsammans med sin fru Zahra Rahnavard lovade han att upphäva diskriminerande lagar mot kvinnor och rent av att upplösa den förhatliga moralpolisen.

Den iranska grundlagen ger den högste ledaren och väktarrådet sista ordet om såväl valkandidater som lagar. Den högste ledaren utser cheferna för säkerhetsstyrkorna, de statskontrollerade medierna och har makt över predikningarna i tusentals moskéer. Mousavis plattform slog mot den högste ledarens monopol och i ett Iran under den islamiska republikens dominans var förslagen närmast revolutionära. Mousavi själv hade bakgrund i samma regim som han nu kom att utmana. Under det blodiga 1980-talet när all opposition utraderades var han premiärminister (en post som sedermera avskaffades). De enda krafter som sedan dess kunnat sätta sig upp mot regimen har varit studentrörelsen – som sommaren 1999 iscensatte ett veckolångt uppror – tillsammans med kvinnorörelsen och de intellektuella.

När den reformvänliga Khatami valdes till president 1997 inleddes begränsade men viktiga reformer. Han återvaldes 2001 men de blygsamma förbättringarna möttes med hård represseion. Under hela perioden möttes hans regering och reformanhängarna av fängelsedomar och i flera fall rena gatuattentat samtidigt som väktarrådet lade in veto mot viktiga reformlagar. Reformeran ersattes av Ahmadinejads nykonservativa regering 2005 där framstegen rullades tillbaka. Istället började en proteströrelse växa fram. Missnöjda arbetare strejkade och startade underjordiska fackföreningar. Många av dess ledare greps, men arbetarrörelsen kom att utgöra en av få organiserade rörelser i trots mot regimens påbud om att strejker är mot Guds vilja.

Men reformismens ande kom att släppas ut ur flaskan igen. Denna gång var den färgad grön, grön som i Mousavis reformistiska kampanj. När etablissemanget efter valnatten 12 juni 2009 utropade en jordskredsseger för den nykonservative sittande presidenten Ahmadinejad förvandlades kampanjen till en uttalad oppositionsrörelse som tog till gatorna. Reaktionen var skoningslös. Batonger, tårgas och skarpskjutande milis användes mot obeväpnade demonstranter och hundratals fängslades, många avrättades. Mot slutet av sommaren 2009 ebbade proteströrelsen ut men Mousavi och hans anhängare hade långt ifrån gett upp. I augusti grundade Mousavi, Karroubi och Rahnavard rörelsen Gröna hoppets stig som var tänkt att koordinera sociala nätverk för förändring. Genomslaget visade sig bli begränsat men i februari 2011 kallade rörelsen till solidaritetsmanifestationer till stöd för upproren i Tunisien och Egypten. Detta sågs som öppen trots mot Khamenei och Mousavi, Rahnavard och Karroubi sattes i husarrest, anklagade för att vilja störta systemet.
Med Mousavi i husarrest och tusentals aktivister fängslade undanröjdes oppositionsrörelsen och upproret kom av sig. Nu kanske någon invänder och säger att de arabiska upproren var oorganiserade och saknade ledarskap och att det bara behövs Twitterkonton för att göra en revolution. Men ingenting kunde vara längre ifrån verkligheten bakom de arabiska upproren. I Tunisien hade den lagliga fackföreningsrörelsen UGTT en unik position som organiserande politisk kraft. I Egypten fanns 6 april-rörelsen, ungdomsrörelsen Kefayah, organiserade arbetare och vänsterrörelser vid sidan av det mäktiga Muslimska Brödraskapet. Det som hände 2010-2011 var att alla dessa gick samman. Sociala medier användes men de traditionella organiseringsverktygens roll skall inte underskattas. I Syrien spelade Damaskusdeklarationen år 2001 en viktig roll. Den samlade olika politiska grupper och intellektuella i ett upprop för demokrati under den korta öppningen i samband med Bashar al-Assads tillträde.

I Iran fyllde Mousavi och Gröna hoppets stig tomrummet från politiska vänstergrupper, aktivistgrupper och starka fackföreningar. I det perspektivet var det inte konstigt att frisläppandet av Mousavi, Karroubi och Rahnavard finns som centralt krav. Deras frihet är på en gång friheten för oppositionen att höras, samlas och organiseras. Det är därför Khamenei och den härskande eliten så hårdnackat motsätter sig Mousavis frisläppande.
Inom exiloppositionen anklagas Rouhani för att ha svikit sina vallöften och för att vara precis lika blodbesudlad som Khamenei. Men den som granskar det iranska systemet närmare ser att Rouhani – liksom Khatami har ett begränsat handlingsutrymme. Att utmana Khamenei öppet är att möta ett till tänderna beväpnat konservativt etablissemang som inte drar sig för något. Det iranierna försöker göra när de röstar fram reformister är att stegvis undergräva Khameneis och etablissemangets makt. I slutet av februari röstade de fram ett parlament dominerat av Rouhani-anhängare och reformister. Rouhani som mött kraftigt motstånd från det tidigare konservativa parlamentet har nu en enklare väg framför sig. Om det innebär att han kan sätta press på etablissemanget att släppa Mousavi fri är oklart. Men iranierna ser det som sin bästa chans i brist på annan politisk organisering och andra ideologiska alternativ. Därför väljer de att fortsätta vandra längs hoppets gröna stig.

Arash Gelichkan