Stefan Löfven, Åsa Romson, och Isabella Lövin Foto: Anders Löwdin/flickr-s cc-by-nc-sa
► Mer resurser utlovas till välfärden
► God tillväxt ger handlingsutrymme
► Inga breda reformer att vänta
I ett tal i förra veckan på ett äldreboende i Stockholmsförorten Rågsved meddelade Stefan Löfven att regeringen är i färd med att utveckla ett investeringsprogram för den sociala välfärden. I ett debattinlägg i Aftonbladet (4/3) – under rubriken Statligt satt fattiglön löser inte problemen – utvecklade sedan statsministern sina tankegångar. Först avvisade han blankt alla borgerliga förslag om sänkta ingångslöner:
– Statligt satta fattiglöner skulle inte bara hota den svenska modellen genom att avsluta en lång och välfungerande tradition där fack och arbetsgivare fritt förhandlar om lönerna. Det hotar också principen att man ska kunna leva på sin lön.
Därefter betonade Löfven att sänkta ingångslöner även betyder en generell press på lönerna nedåt. De borgerliga partierna hotar också den svenska modellen genom förslag om stora skattesänkningar och genom att tillåta företag inom välfärden att dra ner på bemanningen, menade Löfven och fortsatte:
– Därför blåser vi socialdemokrater till strid om den svenska modellen. Som en del av den striden kommer vi prioritera att anställa fler i den svenska välfärden. Vi vill genomföra ett investeringsprogram som gör att svensk välfärd får fler undersköterskor, sjuksköterskor, lärare, förskollärare och socialarbetare /…/ Så utökar vi vår jobbagenda för att nå EU:s lägsta arbetslöshet. Det är samtidigt ett sätt att bemöta stressen och sjukskrivningarna hos välfärdsarbetarna och det ger en skola, vård och omsorg som går att lita på, i varje läge, i varje del av landet.
Vad ska vi då säga om Socialdemokraternas senaste utspel? Kommer det verkligen att blåsas till strid? Svaret på den frågan är nog både ja och nej. Angående alla borgerliga propåer om sänkta ingångslöner kan vi nog vara tämligen säkra på att partiet och fackföreningsrörelsen kommer att stå orubbligt fast. Om socialdemokratin ska lyckas vinna tillbaka någon större andel arbetare från Sverigedemokraterna är knappast lägre löner rätt metod. Snarare skulle det vara rena självmålet. Och för den fackliga byråkratin inom LO, ett LO som verkar inom avtalsområden där den genomsnittliga organisationsgraden sedan i början av 1990-talet sjunkit från 85 till 63 procent, skulle det vara att såga på den gren som man själv sitter på om man böjde sig för att vissa arbetarskikt skulle drabbas av rena lönesänkningar.
Men kommer då välfärden att få ett rejält tillskott av resurser? Jo, i vårbudgeten kommer vi nog att få se en del satsningar. Men den främsta orsaken till det är den skarpt stigande tillväxttakten i den svenska ekonomin. I SCB:s februarirapport låg den utifrån årsbasis på 4,5 procent, nästan i linje med noteringarna under 1960-talets rekordår. Det gör att finansminister Magdalena Andersson kan sitta med armarna i kors och bara registrera hur många nya sköna skattekronor kommer in, då en procent mer i ökad tillväxt betyder ungefär 18 miljarder mer i ökade skatteintäkter.
Dessutom har LO länge tryckt på för att regeringen ska bedriva en mer expansiv ekonomisk politik, och då inte minst utnyttja det gynnsamma ränteläget till att lånefinansiera satsningarna. Därtill är Socialdemokraternas opinionssiffror sedan länge nere på samma nivåer som under det värsta Juholtraset; för att inte bli sittande fast runt 25 procent borde allt fler röster höjas inom partiet om att det nu krävs satsningar, i en tid när det är ett guldläge för att ge välfärden ansenligt mer resurser.
Däremot kommer knappast S att lägga om sin politik i riktning mot 1960- och 70-talets reformdagar. Det mesta tyder på att partiet sitter fast i en svårbotad rädsla för att i högre grad beskatta medelklassen. Visst höjer regeringen skatterna något när inte inkomsttagare över 50 000 kronor i månadslön längre får fullt jobbskatteavdrag; men varför inte istället låta jobbskatteavdraget börja att klinga av redan från 30 000 kronor i månadslön? Hälften av alla arbetande svenskar uppbär idag minst så mycket i månadslön; varför inte låta denna rikare halvan av befolkningen betala mer i skatt? I gengäld skulle exempelvis ersättningen vid arbetslöshet, sjukdom och föräldraledighet kunna höjas till 90 procent, en nivå som den faktiskt låg på under 1970- och 80-talet – en reform som även skulle välkomnas av breda skikt inom medelklassen.
Anders Karlsson
