Protester på Tahrir-torget i Bagdad 25 oktober 2019 Foto: FPP
Debatten kring mordet på Qassem Soleimani ignorerar månader av inspirerande protester mot lokala och utländska förtryckare i regionen. Det skriver Jehad Abusalim, forskare och politisk analytiker från Gaza, som för närvarande studerar på New York University.
KOMMENTAR
Det är oklart om USA:s mord på den iranske generalen Qassem Soleimani kommer att utvecklas till ett fullt utvecklat krig, eller begränsa sig till en rad skärmytslingar i regionen. Men för många iranier och araber – speciellt i Irak, Syrien, Jemen, Libyen och Palestina – är ingen av dessa framtidsutsikter något nytt.
Medan många i väst cyniskt skämtar om ”Tredje världskriget”, återstår det ännu för regionen och dess folk att hämta sig från konsekvenserna av två världskrig, det kalla kriget, och de många andra krigen dessemellan. Den imperialistiska konkurrensen om geopolitiskt inflytande och resurser har splittrat regionen och fångat den i en fälla. Koloniala bosättarprojekt har, med stöd från utländska makter, tvångsförflyttat och splittrat inhemska samhällen. Diktatorer och tyranner har, uppbackade av stöd från imperialismen, kört över folkens intressen, självständighet och välbefinnande, samma folk som de påstått sig representera.
Denna verklighet definieras ofta som regionens ”status quo” – ett status quo där dess folk, tack vare utländska och lokala förtryckare, har berövats förmågan att själv kontrollera sitt öde i sina egna länder. Detta sakernas tillstånd beskrivs ironiskt nog som regional ”stabilitet”, medan de förtryckta folkens försök att göra motstånd mot dessa förhållanden anses orsaka ”kaos”.
Detta geopolitiska språk har dominerat samtalet kring mordet på Soleimani och dess efterverkningar, och är extremt förråande. Det bortser inte bara från folkens lidande och smärta i regionen, utan nonchalerar också den inspirerande kamp som de, mot ett brutalt våld, leder för att skapa en annan verklighet.
Under mer än ett decennium har folken i regionen lett några av århundradets största massrörelser för folkmakt, social och ekonomisk rättvisa och mänsklig värdighet. Den första upprorsvågen 2011 möttes av ett hårt statligt våld, och kidnappades av opportunistiska krafter som försökte inskränka dess snäva mål ännu mer.
På grund av dessa bakslag trodde många att regionens ”status quo” hade återupprättats. Men det var inte fallet. Förra året ledde folken i Sudan och Algeriet en andra våg av uppror mot korruption, ekonomisk katastrof och diktatur. Folket i Irak och Libanon har anslutit sig till denna våg, och har också satt upp sekterismen som måltavla – en sekterism som har spridit sig till varenda sida av deras liv.
Protesterna i Irak har varit särskilt frånvarande från världens uppmärksamhet – och det är inte överraskande varför. Efter USA:s invasion 2003 krossades Iraks identitet när utländska krafter och lokala eliter vidmakthöll historien att Irak var ett land bestående av sekter snarare än en stat för alla dess medborgare. Med regionala aktörer som USA, Iran, Saudiarabien och andra Gulfstater, som var och en gjorde anspråk på allians med eller lojalitet från olika sekter, föll det irakiska samhället snabbt sönder. Hela grupper av irakiska medborgare fråntogs sin rösträtt och ställdes mot varandra, och resultatet blev blodiga inbördeskrig.
Mot denna verklighet har irakier under de senaste månaderna gått ut på gatorna i massdemonstrationer – många av dem ungdomar som inte ens var födda vid USA:s invasion 2003. De protesterar mot korruption och utländsk utsugning, och kräver social rättvisa, värdighet och att deras land återfår sin självständighet. Det som gör protesterna särskilt unika är att de bryter det sekteristiska systemet och återerövrar en enhetlig irakisk identitet. Deras budskap är tydligt: oavsett sekt, religion eller ideologi vill de ha ett fritt, självständigt och enat Irak.
Vilket blev svaret? På bara några månader dödade irakiska säkerhetsstyrkor och miliser mer än 500 irakier och skadade tusentals fler. Och nu, efter mordet på Soleimani, verkar det som om det irakiska folket ännu en gång kommer att få betala ett katastrofalt pris för den utländska inblandningen. Det är uppenbart att de utländska makterna såg irakiernas enastående, förhoppningsfulla proteströrelse som ett hot mot sina intressen.
Dessa protester får inte glömmas bort. Medan världen går från den ena krisen till den andra, är arabvärlden och den bredare regionen ett bultande hjärta i de samhällsrörelser som kämpar mot världens förtryckande system. Från kraven på ”Bröd, fred och social rättvisa” under upproren i Tunisien och Egypten 2011, till ropen ”Alla betyder alla” i Libanon idag, är dessa rörelser en påminnelse om att förtryckta folk inte kan överge sina krav på långtgående förändringar.
Ropen som klingar högt från Gaza, Beirut, Khartoum och Bagdad kräver ett slut på både det regionala och globala ”status quo”, där girighet, geopolitik, stöld av resurser och våld definierar vår tillvaro. Det är ett status quo som har lett oss till randen av en aldrig tidigare skådad miljökatastrof, beledsagad av exempellös ekonomisk ojämlikhet och politiskt förtryck.
När förtryckta folk i arabvärlden, Indien, Kina och Chile mot enorma odds går ut på gatorna, så är det den internationella progressiva rörelsens moraliska och politiska plikt att solidarisera sig med progressiva på andra platser. Det kräver speciellt att progressiva i väst – det internationella herraväldets maktcentrum – spelar en aktivare roll, och inte bara går mot krig när deras regeringar startar dem, utan också uppmärksammar uppmaningar från progressiva kamrater i det globala Syd att lyfta fram deras historier och kamp.
Jehad Abusalim
Översättning: Göran Källqvist.
Jehad Abusalim kommer från Gaza och studerar för närvarande på New York University.
Denna opinionstext har
även publicerats på www.972mag.com
