• Förbundet förordar skärpt progressiv beskattning • Men inget förbud mot vinst i välfärden • Frågan är om SSU återigen kan bli en reformismens stormsvala?
Under helgen den 7-10 augusti samlades 249 ombud i Västerås för att genomföra SSU:s 38:e kongress sedan organisationens bildande 1917. Kongressens tema var ”jämlik framtid”, något som också den nyvalde ordföranden Philip Botström, 24 år från Göteborg men uppvuxen i Filipstad och med ett förflutet som ombudsman för SSU-Värmland, knöt an till i sitt kongresstal.
”Det känns fantastiskt att få kongressens förtroende att fortsätta utveckla och leda Sveriges viktigaste ungdomsförbund. Som ordförande kommer jag att vara en tydlig röst för ökad jämlikhet. Jag vill att jämlikhet ska vara huvudinriktningen för svensk politik”, sa han.
Kongressen antog också ett jämlikhetsprogram där man framför allt trycker på att det är nödvändigt med ett höjt skatteuttag och mer av progressivitet i systemet för att möjliggöra en reducering av de sociala klyftorna och en ökad reformtakt. Man tog här bland annat ställning för ett återinförande av fastighetsskatten samt arvs- och gåvoskatt, vilket är tänkt att öppna upp för en snabbare investeringstakt i välfärden, fler jobb och ett mer ambitiöst bostadsbyggande. I mycket liknar här SSU:s idéer de tongångar som LO burit fram i sin kritik av att regeringen är allt för saktfärdig och försiktig i sin politik.
I jämlikhetsprogrammet sägs också att man vill ”reformera” det fria skolvalet ”för att garantera alla elever en bra och likvärdig skolgång och minska segregationen”. Det sägs här att ”resurser till skolan behöver fördelas efter behov för att minska klyftorna inom och mellan kommuner”.
Däremot vågar inte SSU löpa linan ut och förorda ett vinstförbud inom skolan och i den sociala välfärden överhuvudtaget, så frågan är vad dessa vackra ord och intentioner är värda när de bryts mot vardagens kallhamrade realiteter.
Vart är då SSU på väg? Vad ger den just avslutade kongressen för signaler? Ja, att kravet om ökad jämlikhet blev kongressens huvudnummer är faktiskt inte mot bakgrund av svängningarna i den rådande tidsandan någon överraskning. Vi lever i en tid när den globala ojämlikheten antagit absurda proportioner, varav faktumet att de 85 rikaste människorna i vår värld innehar lika stora tillgångar som hela den fattigaste halvan av befolkningen bara är den allra tydligaste illustrationen.
Det har gått så långt att till och med organisationer som OECD och IMF gått ut och varnat för att dessa milsvida klyftor är ett hinder för tillväxten och en orsak till obalanser och spänningar i det rådande kapitalistiska världssystemet. Att nyliberalismen nått vägs ände är kapitalets strateger väl inbegripna med – men frågan, som dessa strateger i mycket famlar i blindo efter, är vad som ska komma istället?
När det gäller SSU blir det spännande att se om man, när väl kongresstonerna klingat av, också i politikens vardag kan bli en någorlunda självständig politisk röst som kritiserar den sittande regeringen Löfven från vänster? Det var länge sedan SSU uppbar den rollen. Vi får gå ända tillbaka till 1980-talet och Anna Lindhs ordförandetid, när man bland annat var mot kärnkraft, Öresundsbro och JAS-plan, samt argumenterade för arbetstidsförkortning, ensidig svensk bojkott av Sydafrika och solidaritet med Nicaragua, för att hitta ett SSU med den typen av profil.
Under de senaste decennierna har istället ungdomsförbundet frångått sin naturliga roll som en radikal påfösare gentemot moderpartiet och en stark röst i den offentliga debatten. Frågan är om SSU under den nye ledaren Philip Botström återigen kan bli denna starka röst och en reformismens stormsvala?
Anders Karlsson