Jonas Sjöstedt har skrivit politiska memoarer. Att han gjort det tillsammans med sin pressekreterare Jessica Nordh har i hög grad påverkat bokens utformning. Vad vi bjuds på är en medryckande och detaljrik insidesskildring av hur ett politiskt parti professionaliseras. Det är sällan en läsare får en sådan öppen beskrivning av en process som vanligtvis sker i det fördolda. Kjell Östberg har läst boken.
Boken börjar i moll. Motsättningarna efter den dramatiska kongressen 2012 där Jonas Sjöstedt petade Ohly hängde kvar. Stämningen i partistyrelsen var usel, partiet balanserade på fyraprocentstrecken och medierna frågade vart vänstern tagit vägen. Vad göra?
När partiet bytte ledning 2012 valdes inte bara en ny partiordförande utan också en ny partisekreterare, Aron Etzler, med utpräglat intresse för strategiskt tänkande och att göra om partier. I Reinfeldteffekten hade han ingående studerat Moderaternas förnyelse. Under en fika på Nytorget i Stockholm enas Sjöstedt och Etzler om lösningen: det gällde att bli proffsiga!
Ett första steg var att ta reda på hur väljarna egentligen såg på partiet och vilka svagheterna var. Snabbt beslöts att be analytikerna på Novus undersöka frågan. Resultatet blev nedslående. Många väljare gillade partiets värderingar men trodde inte att det skulle kunna förverkliga sin politik. ”Vi uppfattas som ett parti av välvilliga klåpare”, sammanfattade Etzler bistert.
Men på grundval av rapporterna formulerades nu framåtsyftande strategier. Vinster i välfärden valdes ut som profilfråga som till varje pris skulle ”tjatas in”. Allt för utmanande och långtgående krav, som att ifrågasätta budgetramar, skulle ersättas med mer konkreta reformer. Och de skulle helst vara gratis – inte minst därför att ”gratis” var ett ord som fastnade hos de politiska reportrarna.
Det första testet, valet 2014, blev en besvikelse. Partiet fick bara 5,7 procent, även om kritiken mot vinster i välfärden satt sig och partiet kunde pressa fram Reepalus utredning om vinster i välfärden.
Det krävdes uppenbarligen mer professionalitet. Hjälpen kom från väster. Vänsterpartiet skrev kontrakt med det amerikanska analysföretaget Strategies 360, som framgångsrikt varit med och byggt Bernie Sanders kampanjer. Genom fokusgrupper – en sedan länge använd metod inom marknadsföring och politik – kartlade de amerikanska konsulterna potentiella väljares attityder och preferenser.
De första resultaten presenterades under stort hemlighetsmakeri – ingenting fick läcka ut: Satsa på att vinna socialdemokratiska väljare. Sluta vara ett protestparti, för fram konkreta program för förändring. Lyft fram partiledaren mer.
En betydande del av partiets centrala resurser, och inte minst av den höjda partiskatten, användes för att genomföra den nya inriktningen. Inledningsvis funkade det väl sådär.
En utvärdering av en partiledardebatt i riksdagen kunde låta så här: ”Jonas Sjöstedt gjorde allting rätt enligt råden från den amerikanska byrån. Han bjöd på glimtar från sitt eget liv och pratade om människorna som politiken berörde. Han var lugn och saklig och frikostig med kvicka replikskiften. Han var i kammaren och tog repliker när andra gick iväg och åt lunch. Till och med de skarpa politiska journalisterna berömde honom efter debatten. Trots det syntes inte partiet i medieflödet.”
Nyckelordet är medieflödet. I pressekreterarens anteckningar skymtar en växande besatthet av att läsa av genomslaget för den nya strategin i medier och hos politiska kommentatorer.
Rådet att hårdexponera partiledaren följdes noga. Inte minst beskrivs i boken det framgångsrika arbetet på sociala medier. Jonas blev en kändis på Instagram, gjorde succé som amatörpsykolog, beskrevs som urgullig mysgubbe och åt geléhallon med influencern Margeaux Dietz, sammanfattas förnöjt.
Förhoppningarna inför 2018 års val var stora. Strategin verkade ha fungerat. Väljarstödet i opinionen låg ofta över 10 procent, ökningen kom i stor utsträckning från socialdemokrater, särskilt från LO-grupper. Partiet uppfattades som mer relevant och betydligt fler vänsterväljare ansåg nu att de själva skulle vinna på Vänsterpartiets ekonomiska politik, noterades löftesrikt.
Även om valresultatet till slut stannade på åtta procent sågs resultatet som en framgång för den nya inriktningen.
Men samtidigt konstateras att strategin också fått långtgående konsekvenser för partiets inre arbete:
”Det hade skett en professionalisering av partiets kommunikationsarbete. De utspel som gjordes skulle gå i linje med de prioriterade frågor som partiet hade beslutat om”, heter det utan krusiduller i boken. ”Riksdagsledamöterna kunde inte längre i samma utsträckning styra hur kommunikationen skulle se ut. Det fanns ett missnöje bland vissa av ledamöterna som upplevde att kommunikationsenheten stoppade medieutspel som de ville göra. Så var det ibland.
De folkvalda ville nå ut i medierna med egna frågor. Men det bästa för partiet som helhet var ofta att den som var mest känd bar budskapet … Även om mediekonsumenterna inte alltid kom ihåg vad partiledaren hade pratat om, så mindes de åtminstone partiledarens ansikte på nyheterna och partiet uppfattades som aktivt.”
Den interna kritiken uteblev inte. Inledningsvis reflekterade den en ovana att över huvud taget använda sig av konsulter och deras metoder. Var det inte cyniskt att mäta åsikter? Eller att samarbeta med en amerikansk PR-byrå som kostade multum. Men snart kom kritik också mot vad som uppfattades som en allt för utslätad politik och alltför centralstyrda direktiv.
Visst kan man se hur Vänsterpartiet betalar ett pris för sin professionalisering och återkommande anpassning till medielogiken. För att ta ett talande exempel från boken: Partiet hade en period legat i mediestiltje. En partiledardebatt i TV gick dåligt. Det räckte för att partiordföranden skulle utlysa ett krismöte. Vi måste ”hitta vår roll i det politiska spelet. En långsiktig strategi behövdes”, var budskapet.
Men om situationen nu verkligen var så dålig att en ny långsiktig strategi omgående behövdes hade de inte varit naturligt att diskutera detta med partistyrelsen eller åtminstone verkställande utskottet? Istället kallas kommunikationschefen, en politisk sekreterare och Sjöstedts pressekreterare in för att hjälpa till med att utforma den nya strategin.
Och visst kan vi se hur politiken ibland anpassats för att inte framstå som alltför radikal inför väljarna – och ibland också för att inte stå i vägen för ett framtida regeringssamarbete med Socialdemokraterna – trots att det kanske inte alltid stått i samklang med medlemsopinion eller partiprogram. Ett exempel är när Jonas Sjöstedt innan kongressen inför EU-valet 2017 offentligt förde fram uppfattningen att partiet inte skulle driva linjen att Sverige borde lämna EU trots att det stred mot partiprogrammet och inte förankrats i partiledningen. Trycket på kongressen att inte desavouera sin partiledare kort innan valet var naturligtvis avsevärt, ändå röstade 40 procent mot. Traditionellt ändras uppfattningar i principiellt viktiga frågor under mer ordnade former.
Sen kan man väl också konstatera att boken gärna bekräftar att partiet lyckats med att lyfta fram sin ledare och skapa en positiv bild av honom.
”Under åren som partiledare hade han skapat en bild av sig själv och sitt parti som pålitliga, seriösa och mänskliga.” ”Han inger lugn och trygghet som gör att man faktiskt hoppas att allt kommer att bli bra”, heter det.
Men ibland brister fördämningarna också hos den lugnaste själ: ”Jag kände mig ganska less på den ofta personfixerade kritiken, det kändes som om vi var några som byggde upp något tillsammans i ena änden, men i andra änden stod några och försökte riva ner bygget”, skriver han irriterat när partiets nya linje ifrågasätts.
Och mot några av dem han upplever som sina motståndare är han utan nåd. Det gäller särskilt två kvinnor. Visst, han klargör tydligt varför han tycker illa om dem och det är naturligtvis på sin plats att han redovisar sina skäl för det, men utfallen saknar proportioner. Rossana Dinamarca nämns 40 gånger, Amineh Kakabaveh 49, nästan uteslutande i nedsättande ordalag. Formuleringar som ”Mina egna utmaningar framstod som rätt futtiga jämfört med C-H [Hermansson]: s. Jag hade Rossana Dinamarca på andra sidan VU:s bord, inte Hilding Hagberg” ger en antydan om hur kränkt han är av hennes kritik och agerande.
Det är en spännande resa att som läsare följa partiets utveckling mot ett mer professionellt parti. Det finns naturligtvis också för Vänsterpartiet starka skäl att effektivisera sin kommunikation, att mer effektivt utnyttja nya medier, att hitta metoder för att göra partiets politik begriplig och ibland anpassa den till väljarnas krav och förväntningar. Så har stora resursrika partier gjort i årtionden, och inte bara borgerliga. Både Sanderskampanjen i USA och Podemos i Spanien har skickligt utnyttjat de möjligheter som professionella medieinriktade och personcentrerade kampanjer ger för att vinna stöd och väljare för progressiva politiska agendor.
Men politikens professionalisering, medialisering och individualisering har också bidragit till en elitisering av partierna. Det gäller också för de folkrörelsepartier som länge dominerade svensk politik. För många av dem är medlemmarna inte särskilt viktiga längre. De behövs inte för spegla vad folk tycker, det gör opinionsundersökningarna. Deras medlemsavgifter behövs allt mindre – bortåt 90 procent av partiernas inkomster kommer från partistöd eller gåvor från mäktiga påtryckare. De behövs inte för att utforma politiken, det överlåts i allt högre grad till heltidsanställda kommunikatörer och politiska tjänstemän. Och de behövs inte för att föra ut politiken, det görs mer effektivt av mediestrateger.
Men där befinner sig inte Vänsterpartiet idag. Jonas Sjöstedt for som en skottspole land och rike runt för att stärka lokalavdelningarna och hålla kontakten med medlemmarna trots att kommunikationschefen ville ha honom på hemmaplan för att finnas tillhands när Agenda ringde.
Och inte underordnade han sig villkorslöst kommunikatörernas färdigskrivna lappar: ”Ofta glömde Jonas att svara med partiledarens talepunkter om att han hoppades att det skulle gå bra för det egna partiet i valet. Istället svarade han ärligt på frågan [sic!].” Och de kritiska rösterna har inga problem att göra sig hörda, Sjöstedt åkte till och med på pumpen av sin partistyrelse i den viktiga första voteringen om rött eller gult till regeringen Löfven.
Men samtidigt, inte minst erfarenheterna från vänstern runt om i Europa visar att faran är ständigt hotande för att partier med aldrig så demokratiska ambitioner inte pallar trycket från byråkratisering, medielogik och mäktiga politiska strukturer. Utvecklingen för exempelvis Podemos i Spanien illustrerar riskerna när inriktningen på mediala genvägar och parlamentariskt trixande hamnar i motsättning till medlemsdemokrati och rörelsebyggande.
Kjell Östberg
BOKEN
Allt kommer att bli bra – Memoarer
av Jonas Sjöstedt och Jessica Nordh Bonniers, 2021