Norsk vänstersväng i valet

Vid midnatt måndagen den 13 september var det uppenbart att vänsterblocket, med Arbeiderpartiet (AP) i spetsen, bekvämt tog hem en viktig seger i Norges val. Högerregeringen som styrt Norge under åtta långa år, under ledning av den konservativa statsministern Erna Solberg, besegrades slutligen. Farooq Sulehria talade med skådespelaren och vänsteraktivisten Tony Usman i Oslo om valresultatet och vad det kommer att få för konsekvenser.

 

Flankerat av Socialistisk venstre (SV) och Senterpartiet (SP) vann Arbejderpartiet (AP) 89 stortingsplatser av 169.
Det marxistiska partiet Rødt kan dock ses som den största vinnaren. De passerade inte bara spärren på 4 procent till i stortinget, utan ökade även antalet mandat från ett enda i det avgående parlamentet till åtta i det tillträdande.
Samtidigt förlorade invandringsfientliga Fremskrittspartiet (FrP) sin tidigare position som landets tredje största parti.
Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, kommer att bilda den nya regeringen i oktober.
Vänstertidningen Klassekampen summerade valresultatet såhär: ”De konservativa hade slut på idéer. Tiden var mogen för en förändring.”

AP fick flest röster med 26,4 procent vilket ger 48 mandat.
Erna Solbergs konservativa parti Høyre är fortfarande Norges näst största parti, men röstetalet minskade mest (4,6 procent) från föregående parlamentsval. Med 20,4 procent av rösterna fick Høyre 36 platser.
Senterpartiet – traditionellt lantbrukarnas parti – gick framåt och blev det tredje största partiet (13,6 procent av rösterna, 28 mandat) i detta val och fick sin största ökning i väljarstödet sedan föregående riksdagsval.
Medan FrP sjönk till fjärde plats (med 21 mandat) förbättrade SV sin röstandel med 1,5 procent och vann 7,5 procent av rösterna eller 13 mandat. Det liberala partiet – ironiskt nog kallat Venstre (V) – och Rødt fick vardera 8 mandat medan Miljøpartiet de grøna (MDG) och Kristelig Folkeparti (KrF) inte passerade spärren.

För att analysera valresultaten talade vi med Toni Usman. Usman är baserad i Oslo och har länge varit vänsteraktivist, filmskapare och skådespelare.Filmaren och aktivisten Toni Usman.

Vad förklarar mitten-vänstersegern? Erna Solberg sa att inget parti sedan andra världskriget någonsin har vunnit tre val i rad.
– Det finns många faktorer. Först presenterade vänsterblocket inför valet sig som ett trovärdigt alternativ, vilket hjälpte till att mobilisera väljarna. För det andra gynnade några skatte”reformer” som Erna Solbergs regering införde de rika, men irriterade arbetarna. För det tredje erbjöd AP väljarna ett radikalt, folkligt program.
Vissa kommentatorer här i Norge hävdar att AP återigen blir ett arbetarparti.
Detta var inte Arbeiderpartiets bästa valresultat, men med tanke på dess minskande popularitet de senaste tio åren är resultatet verkligen uppmuntrande ur AP:s perspektiv.

Fyrtiosju procent av platserna i nästa parlament kommer att upptas av kvinnliga ledamöter. Vad förklarar denna utmärkta utveckling ?
– Äran går till hela det norska samhället. Alla politiska partier, med undantag för FrP, är överens om att en ökning av kvinnors representation är önskvärd. Ironiskt nog är FrP-ledaren en kvinna, men av 21 parlamentsledamöter för FrP är bara tre kvinnor.
Däremot är fem av åtta för Rødt och åtta av 13 för SV kvinnor. Även för det konservativa Høyre är 19 av 36 parlamentsledamöter kvinnor.

Vad förklarar de spektakulära framgångarna för Rødt?
– Rødt bildades 2007 och är ett nytt politiskt projekt. I det föregående parlamentet hade de bara en ledamot, Bjornar Eide Moxnes, som också är partiledare. Hans personliga karisma anses också viktig för partiets framgångar. Rødt har ett radikalt program. De vill att Norge ska lämna Nato, uppnå ett klasslöst samhälle och genomföra en demokratisk revolution. Rødt kallar sig också anti-imperialistiskt. Rødt var för övrigt det enda parti som höll ett offentligt möte, efter talibanernas övertagande av Afghanistan, för att uttrycka solidaritet med afghanerna.

Vad förklarar FrP:s nedgång?
– Detta parti är bra på spektakulära utspel och politiska jippon. Det gick med i regeringskoalitionen för första gången för åtta år sedan. Men när FrP kom till makten kunde de inte leverera till sina väljare. Därför minskade deras popularitet. Förra året avgick de klokt nog från regeringen för att ställa upp som oppositionsparti i årets val. Väljarna var dock inte imponerade.
Det verkar också som att retoriken mot invandring inte ger dem något stöd längre. Men om den framtida regeringen inte lyckas åstadkomma någon meningsfull förändring i livet för arbetarklassen, som är i majoritet, så kan FrP göra en farlig återkomst.

Farooq Sulehria

 

 

Var kommer Rødt ifrån?

En ny frisk fläkt i norsk Stortingspolitik – med gamla maoistiska rötter. Rødt är det politiskt något udda resultatet av femtio år av träget rörelsebygge. Internationalen tar sig en närmare titt på partiets historia.

Rødt bildades 2007 som den något märkliga sammanslagningen mellan Rød valgallianse och maoistiska AKP. Att det är en märklig sammanslagning beror på att Rød valgallianse bildats just på initiativ av AKP, som en en valsamarbetsplattform 1973. Då var det egentligen bara på grund av att det stora maoistiska AKP blev nekade både att delta i Sosialistisk Valgforbund, där bland andra Sosialistisk Folkeparti (dagens Sosialistisk Venstre – som AKP var en splittring ur) och det sovjettrogna NKP ingick, och att ställa upp i eget namn. Men där Sosialistisk Valgforbund bara överlevde två år som konstellation lyckades Rød valgallianse trots sin enpartidominans samla en bredare rörelse som redan tidigt kunde räkna in grupper från flera olika socialistiska traditioner, däribland flera trotskistiska organisationer. De kom aldrig att vara nära procentspärren i Stotingsval. Istället var det på kommunal nivå och i fylkesvalen som Rød valgallianse steg för steg byggde en allt starkare närvaro i den norska politiken.

Man kan emellertid inte teckna Rødts historia utan att börja i den norska maoismen. Vad det är för kvalité som gjorde just norska AKP (med dess föregångare) mer långlivade än sina syskon på andra håll är svårt att sätta fingret på. Partiet lyckades i vilket fall uppnå en tillräcklig folklighet och bredd för att inte slitas sönder i sekterism och av alla internationella svängningar. Tillräckligt pragmatiska för att inte de egna ställningstagandena för Stalinregimen skulle stå i vägen dagspolitiska samarbeten. Den dagligt utkommande morgontidningen Klassekampen var fram till 1991 AKP:s partiorgan och titulerar sig idag som hela vänstersidans dagstidning. Med åttiotalets politiska utveckling, och inte minst i samband med massakern på Himmelska fridens torg, blev det Pekinglojala AKP:s närvaro i Rød Valgallianse allt mer ifrågasatt och 1991 bröt de båda konstellationerna helt med varandra.

Sexton år senare var läget ett annat. Då kunde alltså två olika partier med ett och samma ursprung slå sig samman och växa till något mer än summan av delarna. Idag märks det maoistiska arvet kanske mest i Rødts brist på internationalism och en viss populistisk prägel, som i partiets hårda motstånd mot vindkraft till havs. Något som å andra sidan motiveras med klimatargument; Norge skall minska sin energikonsumtion, inte öka sin produktionskapacitet. På det viset lyfter Rødt in dimensioner i den norska Stortingspolitiken som i en svensk kontext känns som rena önskedrömmen.

Johannes Jensen