Demonstration i Medellín 5 maj 2021. Foto: OXI.AP
▶ Regimen möter protester med kulor
▶ 50 döda och hundratals sårade
▶ Delsegrar till högt pris
”Skattereform”. Det var så det kallades när Colombias konservativa president, Iván Duque, försökte få igenom skattehöjningar för dagligvaror och tjänster liksom för lägre inkomster som tidigare inte beskattats. Men Duque räknade inte med spontana och beslutsamma protester och försökte stoppa dem – med polisens och militärens kulor.
Särskilt Esmad, Colombias polisstyrkor, utmärkte sig från första stund genom ett oproportionerligt övervåld mot demonstranter. Kapitalismens kris och det instabila politiska läget i Latinamerika är så kroniskt att ju mer repression de styrande använder desto större blir folkets vrede, även i Colombia. De initiala protesterna utvecklades snabbt till en folkrörelse. Ungdomsprotester dök upp i hela landet genom fredliga ”plantones juveniles” (grupper av strejkande ungdomar i folkliga kvarter). Det är främst studenter, feminister, ursprungsbefolkning och bönder som tar täten i proteströrelsen.
De senaste veckorna i Colombia börjar se ut som den folkliga revolt som knockade högern i Chile. Den 28 april omvandlades protesterna till en ”Paro nacional”, en omfattande nationell strejk som pågått drygt en månad. Folk har massivt varit ute på gator, protesterat och demonstrerat. Politiska frågor om bl a hälsa, utbildning, fred och demokrati har sporrat kampen. Men den folkliga mobiliseringen har mötts av en hänsynslös repression.
Iván Duque är inte militär men beter sig som en desperat general. Han talar om ”dialog” men skickar i samma andetag sina trupper att förfölja och attackera demonstranter. Idag är hundratals gripna, hundratals försvunna och drygt femtio dödade.
Sett ur proteströrelsens synvinkel är det en folklig framgång att ett ansamlat missnöje har förvandlats till en massiv revolt. Det krävs styrka och enhet från de fackliga och sociala rörelsernas sida, och ingen liten portion av medvetenhet, för att stå emot kulorna och inte ge upp.
Proteströrelsen har lyckats nå viktiga delsegrar: skattereformen drogs tillbaka, finansministern och senare även utrikesministern, tvingades avgå , en plan på att slutföra privatiseringen av landets hälsovård har lagts på is. Det proteströrelsen inte lyckades med i förhandlingar har den uppnått med utomparlamentarisk kamp, ofta genom demonstrationer som präglats av karnevalstämning där folk sjunger ”Duque Chao” utifrån den italienska kampsången Bella Ciao. Men det är delsegrar till ett mycket högt pris.
Protesterna möts med ännu fler militärer på gatorna i städer som Cali, Medellin, Bogotá och många andra mindre städer, där tårgas och kulor systematiskt riktas mot civilbefolkningen, även mot barnfamiljer, och folksamlingar i skolor och på universiteten. Det är inte heller bara militär och polis utan även beväpnade civila från den rasistiska eliten som deltar i angreppen – och mördandet. Sent på kvällarna sker regelrätta avrättningar. Mordet på Angie Johanna i staden Cali visar hur det går till. Den unga kvinnan sköts i huvudetav polisen den 19 maj. Polismännen tillät inte att hon fick någon akuthjälp, tvärtom avrättades hon med ett nytt skott i bröstet.
Människorättsorganisationer larmar om allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna vars syfte är att sprida skräck i befolkningen Bogotás borgmästare, Claudia López har överlämnat en rapport till representanten för FN:s kommission för mänskliga rättigheter om allvarliga människorättsbrott under protesterna. Men samtidigt sprider sig motståndet och folklig olydnad, alltfler samhällssektorer börjar visa avsky inför vad som sker. De kan inte längre uthärda mord, tortyr, försvinnanden, sårade och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Iván Duque har visat sig vara företrädare för det mest exkluderande och obskyra i den oligarkiska härskande klassen i Colombia
Alex Fuentes