Till minnet av almstriden 50 år – eller hur en generalmajor och en korpral lade upp en plan för att rädda almarna i Kungsträdgården.

Foto: Centerpartiet.

I maj i år är det 50 år sedan det utkämpades något som var kulmen på en mångårig strid om stadsmiljön I Stockholm. Kommunens beslut att såga ner en dunge med almar i Kungsträdgården kom att bli symbolen för vad kommersialism och maktmissbruk kan leda till. Stockholmare av alla sorter kom att stödja en formellt olaglig aktion, som blev en inspiration för den fortsatta kampen för en bättre miljö. Nisse Carlén som var med, ger här sin version av händelserna.

FOKUS

Ledningen i Stockholms stadshus hade för drygt 50 år sedan planer på att dra in stora trafikleder in i Stockholms centrum, och bygga parkeringshus där, allt enligt planen ”City 67”. Utöver detta skulle det ske en satsning på tunnelbanan, en ny linje, den blå, skulle dras från de nordvästra förorterna in till City och Kungsträdgården.
Protester hördes från skilda håll, en av de större var mot den motortrafikled som skulle dras längs Kungsholmstrand in till centrum. Kungsholmens Byalag samordnade protesterna, som kulminerade i en stor demonstration den 1:a juni 1970.
Sommaren 1970 lade Stadshuset fram planerna på en tunnelbanestation under Kungsträdgården. De innebar att en stor dunge med almar skulle tas bort i den mest centralt belägna parken i Stockholm. Det blev inledningen till en proteströrelse, som organiserades av stadsmiljögruppen ”Alternativ Stad”.
Man kan tycka att det var märkligt, att borttagande av ett dussintal träd kunde skapa en stor proteströrelse, men kampen för att bevara almarna kom att bli en symbol för kampen mot massbilism, mot ett genomkommersialiserat centrum och mot profitintressen i allmänhet. Därtill kom misstroendet gentemot politiker och byråkrati.

Under hösten 1970 fortsatte protesterna, som kulminerade när fullmäktige i december fattade beslutet om att såga ner almarna. Detta skedde heller inte utan protester. Vi var några som samlat ihop almlöv under de nu berömda träden i Kungsträdgården, och hade för avsikt att från åskådarläktaren i fullmäktigesalen låta löven sakta singla ner över ledamöterna, när de väl fattat det väntade beslutet. Det var bara det att hösten varit blöt, och därmed också löven. De singlade dock inte, utan föll rakt ner som blöta klumpar över några av fullmäktige och deras bord. Alternativ Stad vecklade ut en banderoll: ”Ni beklagar – Vi överklagar”, varpå läktaren utrymdes. Efter diverse överklaganden hamnade beslutet till sist på regeringens bord, som fastställde det. Beslutet skulle verkställas i maj, lagom till lövsprickningen.
Men nedsågningen stoppades av en sällan skådad stor protest från stockholmarna, unga och gamla, och från alla samhällsklasser. Jag ska strax återkomma till detaljerna om hur man lyckades stoppa fällningen, men först hoppar vi framåt i tiden ett halvår.

I oktober 1971 åkte jag för första gången i mitt liv till Göteborg. Jag skulle, på uppdrag av den anarkistgrupp jag arbetade med i Stockholm, bevista ett möte för Sveriges anarkistgrupper som sammankallats av ”Göteborgs Anarkistiska Förening”, under ledning av den legendariske anarkisten och Spanienkämpen Nisse Lätt.
Jag hade mycket gott om tid till mötet skulle börja, så jag tog en promenad från centralstationen till Järntorget och Folkets Hus, där anarkistmötet skulle hållas. På vägen dit passerade jag korsningen Kungsgatan-Drottninggatan, där tydligen hela Göteborgs vänster hade samlats för att försöka kränga sina alster. Jag fick då i handen ett flygblad, där Revolutionära Markisters Förbund, Socialistisk Politiks föregångare, kallade till ett möte om miljön. Det skulle hållas samma dag på Folkets hus, men innan mitt anarkistmöte. Så jag beslöt att gå på RMFs möte, när jag ändå hade tid.
På det välbesökta miljömötet hölls naturligtvis olika anföranden. Jag reagerade dock särskilt när en talare påstod någonting i stil med att ”Almstriden i Stockholm visar hur folk spontant kan ta upp kamp mot miljöförstöring i allmänhet och makten i synnerhet, och vinna en stor seger.”
I den efterföljande diskussionen begärde jag ordet, och sa att jag som anarkist fann det märkligt att företrädare för en leninistisk och trotskistisk politik, som förespråkar ett avantgardeparti, kan förfalla till en sådan spontanistisk avvikelse som att hävda att människorna i Stockholm utan ledning hade lyckats stoppa fällningen av almarna.
Jag berättade sen på mötet hur jag och andra hade agerat som något så motsägelsefullt som ett ”anarkistiskt avantgarde”, för att organisera hindrandet av fällningen. Det är detta jag strax ska berätta mer om nedan. Jo, jag gick naturligtvis sen på anarkistmötet, och blev utskälld av Nisse Lätt, men det är en annan historia. Åter till kampen om almarna.

Stockholms stad hade gått ut med uppgifter om att fällningen skulle ske natten till torsdagen den 13 maj. Lördagen innan ordnade Alternativ Stad en fest under almarna, och fortsatte med den namninsamling som beslutats om på det månatliga stormötet den 3:e maj. På det mötet beslöt man också att inrätta en telefonkedja, för att, när det var dags, kunna sammankalla de stockholmare som ville vara med vid fällningen.
På måndagen den 10:e restes ett plank runt almarna, som samma kväll revs ner, men byggdes upp igen dagen efter. Som jag kommer ihåg det, utspanns sig en diskussion på Alternativ Stads lokal på Bryggargatan, om att man borde ta till några mer aktiva åtgärder för att stoppa fällningen, än att bara via telefonkedjan få dit så många stockholmare som möjligt. Från de ledande i Alternativ Stads sida motsatte man bestämt alla sådana planer, som kunde uppfattas som det minsta våldsamma.
Jag, som förutom att jag var aktiv i anarkistkretsar, också sedan ett år tillbaka varit lite engagerad i Alternativ Stad, drog då tillsammans med några aktivister, som ville något mer än att bara arbeta för att få åskådare till fällningen, iväg till Arkiv Samtals lokal på Hälsingegatan i Vasastan. Arkiv Samtal var en organisation som sysslade med att sammanföra erfarenheter från den då spirande byalagsrörelsen i Stockholms olika stadsdelar.

Vi kan väl ha varit ett tiotal, som slog oss ned runt ett bord i källarlokalen. Med där var också den pensionerade generalmajoren Gunnar af Klintberg, som bl.a. varit chef för den internationella FN-truppen i Kongo. Gunnar hade skrivit debattartiklar om stadsmiljön, och kommit att engagera sig i Alternativ Stad.
På blädderblockspapper ritades en karta över den del av Kungsträdgården där almdungen stod, och plankets utsträckning markerades. Vi hade konstaterat att det innanför planket fanns ett vaktbolag med hundar, och misstänkte att de skulle få förstärkning av polis, när tiden för fällning närmade sig. Efter visst klurande kom vi fram till att det enda sättet att stoppa fällningen vore om några viga personer kunde få möjlighet att klättra upp i träden. Vi trodde inte på möjligheten att storma och riva planket.
Klättra över planket skulle väl kunna gå, men hur skulle man sen kunna komma förbi vakter, poliser och hundar? Då kom Gunnar af Klintbergs lärdomar från krigshögskolan väl till pass. Det behövdes en avledande manöver! Hur ordna den? Min kamrat, Ingwar Åhman-­Eklund, som var närvarande, beskriver hur Gunnar af Klintberg och den värnpliktige korpralen Nisse Carlén (=jag) stod lutade över bordet och kartan, och lade upp strategin för fältslaget, tillsammans med övriga i lokalen.
Den avledande manövern skulle kunna vara en demonstration som skulle nå fram till den del av planket som var längst bort från almdungen, det vill säga i sydost, närmast Handelsbanken. Där skulle man föra ett himla liv, så att poliser och vakter innanför planket skulle rusa just till den delen av det av planket inhägnande området. Samtidigt skulle en mindre grupp människor gå fram till den del av planket som var närmast träden och Tehuset (som stod i mitten av almdungen), nämligen vid den del av planket som vätte mot Operan. Denna grupp skulle i sin tur vara uppdelade i mindre grupper om två personer, där en person skulle vara ”stege”, på vars rygg och axlar en mer vig person kunde klättra upp, häva sig över planket, rusa över den polistomma planen, upp på Tehusets tak, och vidare upp i träden.

Så var strategin. Vi fick snabbt fram ett antal viga personer och ”stegar” – jag var en av de senare. Återstod att ordna med en demonstration. Efter en orolig höst 1970, med bråk kring stängda ungdomsgårdar med höjdpunkt i ockupationen av ”Gamla Bro”, var det så att så fort en svart fana syntes på stan, så drogs poliser dit likt flugor till en sockerbit. Demonstrationen var alltså lätt att ordna med mina och andras kontakter inom anarkiströrelsen.
Alternativ Stads kunskapare inom Stadshuset hade fått reda på att man i hemlighet tidigarelagt nedsågningen ett dygn, till natten till onsdagen den 12 maj. Tiden var bestämd till 03.00. Alternativ Stad drog igång telefonkedjan, för att samla folk till Kungsträdgården efter midnatt.
Vi beslöt att anarkistdemonstrationen skulle samlas utanför SAF-huset på Blasieholmen, och tåga iväg så att man skulle nå avsett ställe vid planket precis 02.00, börja föra liv där, och när poliserna dragit dit, skulle den andra gruppen sätta klättringsplanerna i verket.

Nämnde Ingwar Åhman-Eklund höll i trådarna för anarkistdemonstrationen. Han beställde en taxi för att köra de svarta fanorna till Blasieholmen, ett 20-tal anarkister samlades där, och avtågade raskt mot träden. Lite väl raskt visade det sig. För när demonstrationen under rop och skrik kom fram, började ”de vanliga stockholmarna” som telefonkedjan dragit dit, ropa ”Riv planket”. Ingwar försökte då lugna folkhopen, eftersom klockan ju bara var 01.55! En anarkist som försöker hejda ett folkligt upplopp!
Klockan 02.00 fungerade dock allting enligt ”general-strategin för fältslaget”. Ropen, fanorna och bankandet på planket drog poliser, vakter och hundar till avsedd del av det samma, så att några viga personer kunde ta sig över planket från andra hållet, och osedda komma upp på Tehusets tak och upp i några träd.
Men strategin fungerade bättre än väntat. Planket revs först på den del där demonstrationen fanns, sen sektion efter sektion på allt fler ställen, och då inte främst av anarkisterna, utan av de många som kallats via telefonkedjan.
Poliserna tvingades bilda kedja för att ersätta plankets avspärrningar, folk­hopen gjorde detsamma, och ett knuffande ställningskrig uppstod ett tag. Men när sedan motorsågarna drogs igång, blev det en signal till de församlade aktivisterna och åskådarna att tränga fram. Polisen satt in rytteriet, och de nu klassiska filmbilderna från ”Slaget om Almarna” blev ett faktum. Efter bara några minuter gavs order att upphöra med sågandet, inga träd kunde fällas på grund av alla människor kring och uppe i träden. Efter ytterligare ett tag meddelade en polischef att nattens aktion avbrutits, och allmänt jubel utbröt.

Nu vidtog några dygn av fortsatt vakthållning kring träden. En scen byggdes upp av det rivna planket, och alternativ Stad ordnade fram en högtalaranläggning och informationstavlor. Artister stod på kö för att framföra sitt stöd för aktionen och underhäll menigheten. Några av de jag kommer ihåg mest var ”Lidde” med sitt dragspel och Jan Hammarlund som åtskilliga gånger sjöng sin ”Idag är vi befriade från skolan”. Opera­kören kom ut på Operabarens tak och sjöng för de församlade. Ett soppkök organiserades, för att förse de som höll vakt runt träden med mat, och folk släpade dit armeringsjärn och korrugerad plåt som sattes fast runt träden för att förhindra motorsågarna.
Under sex dagar hölls träden ockuperade, men på måndagen den 17:e maj kom ett uttalade från gruppledarna för de politiska partierna i fullmäktige, att man beslutat om en återremiss av ärendet. Därmed var i praktiken Almfrågan avförd från dagordningen, och träden i Kungsträdgården räddade.
Almstriden innebar inte bara att ett antal träd hade räddats i Stockholm. Segern vid Karl XII Torg – som av Altarnativ Stad döptes om till ”Almtorget” – kom att påverka mycket av stadsplaneringen i Stockholm för decennier framåt. Den innebar också att politikerna blev mer känsliga för stämningar bland befolkningen. Almfrågan visade, att genom ett långvarit och beslutsamt organiserande, kan man bilda opinion och åstadkomma konkret förändring, trots motstånd från kapital och politiska instanser.

Nisse Carlén

 

 

50-årsjubiléet av Almstriden:

Alternativ Stad har gjort en särskild hemsida inför jubileet: www.almarna.org
SVT visar dokumentären Året var special – Almstriden som hittas på SVT Play.

Dela