Marcus Priftis Foto: Sofia Runarsdotter
Marcus Priftis är kemist och före detta statlig miljöhandläggare. Tidigare är han bland annat pappa till texter om manlighet och rasism. Brytningstid – Hur gruvan blev en ödesfråga är hans sjunde bok. Anders Karlsson har läst den.
Hela vår tillvaro är beroende av och kantad av tillgången på produkter som innehåller metaller; utan metaller ingen väckarklocka som ringer på morgonen, ingen möjlighet att därefter ta en dusch och sätta på kaffebryggaren – hela vår dag präglas av metallernas närvaro. Redan 2 500 år före Kristus bröts det koppar i gruvor på Cypern, inga metaller och vi skulle kastas tillbaka till stenåldern.
Samtidigt är förekomsten av metaller i jordskorpan begränsad och bara under decennierna efter andra världskriget har vi – i takt med en galopperande standardstegring – utvunnit långt mycket mer än tidigare under hela mänsklighetens historia. Dessutom är brytningen ofta förbunden med grava miljömässiga konsekvenser och stygga sår i naturen. Till råga på allt kräver den helt nödvändiga klimatomställningen enorma mängder metaller; utifrån bland annat driften av vindkraftverk, bruket av solfångare och elektrifiering av vägnätet.
I sammanhanget är det ett närmast överflödigt påpekande att vår tids digitalisering, där datorer och mobiler blivit var hens egendom, bokstavligen äter råvaror i form av metaller. Men hur ska vi inför framtiden kunna lösa denna svårartade ekvation? Det är den fråga som Marcus Priftis ställer sig i Brytningstid – Hur gruvan blev en ödesfråga.
I boken företar sig författaren en resa genom det nutida gruvornas Sverige där vi de senaste 100 åren genomlevt en svindlande utveckling när vi gått från 500 gruvor till dagens 12 aktiva, men där vi samtidigt idag årligen bryter tio gånger mer malm. Vi får här bekanta oss med den svenska gruvnäringens centralorter: som exempelvis järnmalmens LKAB och Kiruna, Bolidens jättelika kopparbrytning i Aitikgruvans Gällivare eller den nästan helautomatiserade utvinningen av främst bly och zink i Garpenberg i Hedemora kommun.
I ett kapitel ger också Priftis en skakande bild av under vilka fruktansvärda omständigheter som brytningen många gånger äger rum i det ytterst råvarurika Kongo-Kinshasa där inte så sällan människor i värsta armod tvingas att ägna sin dag till att – helt utan skyddsutrustning – söka efter sällsynta jordartsmetaller i berggrunden, metaller som slutligen hamnar i våra datorer och mobiltelefoner.
Till bokens pluskonto hör också att författaren lånar sitt öra till alla väsentliga aktörer runt den svenska gruvnäringen. Här får inte bara ägarna tillfälle att göra sina stämmor hörda utan även gruvmotståndare, ortsbefolkning samt forskare inom området, vilket gör att bilden av sakernas tillstånd blir tydlig i all sin komplexitet där det exempelvis tål att påminnas om att den laddade frågan om det brittiska företaget Beowulf Mining ska få inleda utvinning av järnmalm i Kallakgruvan i Jokkmokk nu legat över två år på regeringens bord. Tilläggas kan också att utvinningen av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr utanför Gränna och nära Vättern även det blivit ett regeringsärende.
Dessutom belyses faktumet att vi i flera fall väjer för att bryta en viss metall som det finns förekomster av i vårt land men samtidigt importerar den, och då kanske från en plats där rådande arbetsförhållanden samt skadorna på miljön är ännu värre. Ta bara exemplet med uran, den viktigaste råvaran inom kärnkraftsindustrin. Brytningen av uran, där utvinningen i dagens värld bland annat äger rum i de fattiga Namibia och Niger, är kopplad till svåra prövningar för de anställda och att radioaktivitet riskerar att läcka ut i vattendrag och övrig omgivande natur. Men även i Sverige finns förekomster av uran – i västgötska berget Billingen – tillgångar som vi dock valt att inte använda oss av. Hade det inte varit rimligt att alternativen Linje-1 och Linje-2 vid folkomröstningen 1980, vilka förespråkade fortsatt kärnkraft under en övergångstid, även inbegripet uranbrytning i Sverige? Och frågan är då om vi inte fått ett rungande nej?
Hur skall vi då tackla den framtida globala försörjningen av metaller? Här tar boken upp den trösterika sanningen att metaller är oförstörbara och kan återvinnas i all oändlighet ända till tidens ände. Det är dock en process som bara befinner sig i sin linda och där det rådande ekonomiska systemet lägger hinder i vägen. Ta bara en sådan sak som att det i västvärlden finns en tendens att importera metaller från Kina istället för att återvinna, bara för att det under rådande marknadsförhållanden är billigare.
En annan sak, som boken tyvärr bara flyktigt berör, är möjligheten att ersätta dagens vanliga metaller med andra material. Det som då främst hamnar i förgrunden är nanotekniken, en framtidsteknologi där man utnyttjar att mycket tunna skikt av ett material kan få andra egenskaper än om det haft större dimensioner. Löftesrikt är här att två forskare vid Chalmers i Göteborg funnit möjligheter att ersätta flera av dagens metaller med nanovarianter av vanligt kol. Frågan är dock hur lång vägen är till ett faktiskt storskaligt bruk?
Boken stora brist är emellertid att den inte i tillräckligt hög grad genomsyras av ett systemkritiskt perspektiv. Priftis för exempelvis inga resonemang om poängen med att överföra hela den svenska gruvnäringen i samhällets ägo och därmed säkra en långsiktigt planerad och hållbar utvinning/återvinning. Han kunde här tagit sitt avstamp i argumenten bakom att flaggskeppet LKAB en gång i tiden – 1957 – till övervägande delen förstatligades.
Sammantaget har dock Marcus Priftis med sin penna skapat en diger kunskapskälla som förhoppningsvis röner stor uppmärksamhet och många läsare.
Anders Karlsson
BOKEN
Brytningstid – Hur gruvan
blev en ödesfråga
av Marcus Priftis
Natur & Kultur, 2020