Det är nu ganska precis ett år sedan Världshälsoorganisationen formulerade sin första strategiska beredskapsplan för att svara på Covid-19. Pandemin har grundligt förändrat levnadsvanorna på de flesta håll. Finns det egentligen något nytt att säga som inte redan blivit sagt otaliga gånger?
Nej, knappast. Men utan att göra anspråk på att komma med något nytt – man kanske ändå kan reflektera över hur ”svenska” vanor som ibland tas för evigt givna ibland snabbt kan förändras.
Jag tänker framför allt på vanan att hälsa genom att ta i hand. Under det senaste året har en rad olika mer eller mindre krystade coronahälsningar uppfunnits. Som bekant är sättet man hälsar på sedan länge en omdebatterad symbolfråga.
2008 rasade en stor handskakningsdebatt i Sverige efter att de kvinnliga programledarna i Halal-TV inte ville ta nationalekonomen och debattören Carl Hamilton i hand.
Ex-maoisten Hamilton fick spelet: ”Det handlar om hur vi svenskar vill leva. Det är så vi umgås; vi skakar hand. Det är inte vi som är problemet. Problemet är att ni kommer hit och inte vill skaka hand, då är det faktiskt ni som är problemet … Du får faktiskt ta mig i handen. Passar det inte får ni åka hem till Iran”.
Greve Hamilton måste ha det svårt i dagens Sverige. Vart ska han ta vägen, dit där folk fortfarande skakar hand?
2016 var det dags igen. Den ledande miljöpartisten Yasri Khan visade sig inte vilja ta kvinnor i hand. Statsminister Stefan Löfvén var upprörd: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.” Löfvén förklarade att en man som vägrar ta kvinnor i hand inte kan tillåtas ha förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna.
2018 dömdes ett företag att betala skadestånd till en muslimsk kvinna. Hon hade avstått från att skaka hand med en manlig chef under en anställningsintervju till ett jobb som interntolk, varpå företaget omedelbart avbröt rekryteringsprocessen. Diskrimineringsombudsmannen drev frågan i Arbetsdomstolen och fick rätt. Domen ledde till en hel del upprörda känslor.
Man kan ju fundera om hur självklart det varit att skaka hand. När jag var ung var det sällsynt att man tog även nya bekantskaper i hand, åtminstone när det gällde jämnåriga och i privatlivet. Det vanligaste var väl att man helt enkelt sa hej, utan att röra vid varandra. Men i vuxenlivet i Sverige kan man väl utgå från att det vanligaste sättet att hälsa på någon som man inte träffat tidigare sedan länge har varit att ta i hand.
Men i och med Covid-19 blev den som insisterar på att skaka hand snarast betraktad som en tanklös tölp. Frågan om könstillhörighet är inte längre relevant. Kramar är förstås mer eller mindre bannlysta under pandemin, utom kanske mellan närmast anhöriga. Kindpussar är väl snarast att betrakta som kriminella i dagens läge.
Så hur ser framtiden ut för handskakningarna? Det beror säkert på flera faktorer – hur pandemin utvecklas, hur vaccineringarna fungerar och hur viruset muterar. Och om nya pandemier står inför dörren. Men jag tror man kan räkna med att även den dag när Covid-19 anses vara under kontroll, så kommer många fortfarande instinktivt att undvika att ta i hand. I så fall lär det knappast längre väcka ont blod om någon hälsar helt utan beröring. Och i så fall lär frågan om könstillhörighet förlora sin sprängkraft – om inte den hälsande personen själv väljer att demonstrativt visa att hen hälsar på olika sätt på personer beroende på kön.
Detta kan kanske ses som ett exempel på att pandemin paradoxalt nog kan sägas ha haft vissa positiva konsekvenser när det gäller att förändra människors sätt att tänka. Samma sak som när allt fler funderar hur det kan vara möjligt att spendera ofantliga belopp på att hantera hotet från pandemin, samtidigt som de konkreta insatserna mot klimatförändringarna är så skriande otillräckliga.
Med vänlig hälsning
Jan Czajkowski