Jag föddes 1962 i den lilla staden Hjo vid Vätterns västra strand. Min familj var starkt idrottsorienterad och redan från tidiga år fanns fot-, tennis- och pingisbollar med i bilden. Mina första minnen utanför sandlådan och den närmaste kretsen härrör också från denna värld. Det handlade om ishockey-VM 1969 där jag fick förebilder i form av svenska stjärnor som målvaktsväggen ”Honken” Holmqvist och den finessrika poängsprutan Ulf Sterner. Det var en turnering som gavs en extra laddning av Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien föregående år. I två riktiga kampbataljer lyckades också tjeckerna besegra ryssarna, men trots det kom Sovjet att stå som världsmästare – på samma poäng som silvermedaljören Sverige och de tjeckiska bronsmedaljörerna.
I vilken mån registrerade då det lilla barnet situationer i den stora, politiska världen? Ja, långt innan jag utvecklat någon intellektuell förståelse, har jag bilden av att jag var lite av en känslig seismograf. De händelser som främst etsat sig fast i minnet är inledningen av Sexdagarskriget mellan Israel och de arabiska grannstaterna Egypten, Syrien och Jordanien – 5 juni 1967 på min femårsdag – och mordet på Robert Kennedy tillika på min födelsedag året därefter. Det var nyheter som gav mig en första antydan om att världen därute kunde vara hård och farlig. Annars gjorde inte den världspolitiska turbulensen så stort avtryck i min födelsestad. Vietnamkriget gav inte upphov till bildandet av någon FNL-grupp, och än mindre till några demonstrationer. Visst stod det ibland en långhårig och skäggig kille med en insamlingsbössa utanför Domus, men han uppfattades som tämligen udda.
1960-talet var en tid där även de breda folklagren kunde känna en berättigad framtidstro och optimism, trots att Kubakrisen 1962 satte strålkastarljuset på den dåvarande verklighetens kärnvapenhot. De arbetande kunde räkna med att årliga standardökningar kom som ett brev på posten och i Hjo började till och med en del strävsamma arbetare att bygga villor mot slutet av decenniet. Välfärdsstaten tog sig allt tydligare uttryck där inte minst den ATP-reform, som kom att träda i kraft från och med 1 januari 1960, gav en ökad trygghet på ålderns höst. Inte att förglömma är heller att vi fick mer fritid. Lördagsarbetet kom att upphöra och från och med 1963 fick vi dessutom en fjärde semestervecka.
Glädjen och framtidstron manifesterade sig inte minst inom musiken där en ny era av pop såg dagens ljus. Det var också så mycket mer än Beatles, Rolling Stones och Bob Dylan när vi kunde bevittna en sällsam explosion av nya spännande band som fortplantade sig likt svampar ur jorden. Tänk bara på exempelvis Animals, Troggs, Doors och Jefferson Airplane. Själv har jag under senare år speciellt fäst mig vid det mindre kända Troggs – med låtar som Wild thing, Love is all around och With a girl like you. Och här på svensk mark utspelade sig något av ett trekejsarslag när Hep Stars, Shanes och Tages tävlade om den framväxande generationens gunst.
Bar då inte detta decennium på några mer skuggsidor än det faktiska kärnvapenhotet? Ja, det finns självklart ingen anledning att sopa under mattan att även 1960-talets Sverige var ett kapitalistiskt klassamhälle där det var arbetsgivarens ord som inom det privata näringslivet var mer eller mindre lag. Med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna (1965) gav oss därtill C H Hermansson en bild av hur starkt koncentrerad makten var inom detta näringsliv. Och 1960-talets Sverige var ett samhälle där vissa fördomar och diskriminering envist bet sig kvar. Jag tänker då exempelvis på att homosexualitet fortfarande betecknades som en sjukdom, att det ännu genomfördes tvångssteriliseringar eller att många människor med psykisk problematik år ut och år in framlevde sina dagar inom institutionernas slutna världar.
Sammantaget är jag dock glad över att jag fick förmånen att växa upp under 1960-talet, decenniet när så mycket var i rörelse.
Anders Karlsson