Det finns inte någon vedertagen internationell standard som anger när den meteorologiska våren har inträtt. Det är väl märkligt? Hur ska vi då veta när vi ska sluta längta och börja njuta? Som en åtråvärd älskare lägger våren huvudet på sned och säger ”Jag är faktiskt inte redo för ett förhållande än”. En vecka senare har våren statusuppdaterat till ”i ett förhållande” på Fejsbok. Du vet att det inte är med dig för du har inte fått svar på ett enda av dina sms den senaste veckan. Sån är våren, nyckfull och oberäknelig. Vi åtrår den men hinner aldrig någonsin njuta av den. Plötsligt är det för sent att trycka ner vårlökarna i den nyss frostnupna jorden. Och i år var den väl ovanligt kort?
Kylan hade sitt fasta grepp om vår vilsenhet långt in i maj. Nej, nu minns jag! Det var inte kylan, det var en pandemi som skar rakt igenom våra irrfärder. Ett elakt virus virade sina långa dna-strängar runt vårt medvetande. Fast det var mer som en boll. Med trumpeter på. Och jag har nog aldrig hört ett virus trumpeta så mycket som just detta. Det hörs och syns exakt överallt.
En morgon under denna märkliga tid, som är allt annat än vårlik, hör jag en pojkröst bryta igenom trumpetsolot. Han undrar när han får komma tillbaka till skolan. Han lägger till en smula ironi i tonen för att vara på den säkra sidan. En mansröst skrattar till svar och med värme förmedlar han tröst i den svåra ovissheten. Till pojken som vill komma tillbaka till skolan. Pojken är min dotters klasskompis och mannen är min dotters lärare. Rektorn på högstadiet där hon går beslutade att köra med distansundervisning ett tag. Det var så många lärare och elever som stannade hemma på grund av lite snorig näsa så rektorn tänkte väl att det var bättre att alla var hemma. Så det inte skulle bli så orättvist. För är det nånting som man strävar efter i min dotters skola så är det rättvisa. Så jag tänker på alla skolbarn vars hemsituation har slagit dem right in the face denna vår. Medan jag tassar runt här hemma och väntar med kafferasten tills dottern har rast kanske en annan mamma får ett psykbryt. Mitt i mattelektionen. Hur koncentrerar man sig hemma vid datorn om man måste oroa sig för nåt sånt?
Jag har ingen aning om varför en tonårspojke inte jublar över att kunna sitta kvar i mysbyxorna framför datorn på morgnarna och det är detta som är det riktigt märkliga. Jag har nämligen under en längre tid haft anledning att misstänka att dagens skola faktiskt kan vara något som barn (och ungdomar!) längtar till. Något man saknar på sina långa lov. Eller när man tvingas till distansundervisning på grund av ett trumpetande virus. Oavsett status på mammor. Själv minns jag bara hur jag ville byta kropp med vår katt så fort skoldagen närmade sig. En tillvaro fri från minsta krav.
Och som på beställning från min svaga pubertets-ande har jag nu under en tid fått tillfälle att sakta ner och slippa mänskliga omak som att ta sig till jobb och skola. Istället har jag suttit som flugan på väggen och tjuvlyssnat på min dotters weblektioner. Och genom det fått djupa insikter i vad lärare gör nu för tiden. De bekräftar den svage, de skrattar åt varenda usel meme, de förtydligar en uppgift för hundrade gången och de uppmuntrar alla hopplösa fall. De verkar kort och gott älska sina jobb och våra barn! De ger förslag när fantasin tryter och de håller ordning när rastlösheten sätter in. De hittar på uppgifter som till och med skulle bryta den där mammans värsta psykbryt. Som när idrottsläraren ber alla elever gå ut och fota olika platser i närområdet. Ha lätt! tänker ni. Bara att plocka ner lite bilder på nätet. Men se det går inte för det måste vara en selfie. Så då kutar 30 fjortisar runt i området och tar selfies framför den lokala pizzerian. Medan pizzabagaren där inne tänker att fjortisar väljer bakgrund till sina selfisar med omsorg. Det gjorde den pizzabagarens dag. Det är ingen ände på vad en lärare kan ordna nu för tiden.
För ordnar, det gör de. Rektorn beslutade att öppna skolan för undervisning så snart det var möjligt igen. Så pojken som ville komma tillbaka till skolan fick det. Det kan nämligen vara mer orättvist att vara hemma än i skolan.
Så kryper min katt från ur sitt gömställe under soffan. Med sin blotta uppenbarelse kräver han direkt behovstillfredsställelse. Han får syn på mig där jag sitter på väggen och han gör sig redo att anfalla. Jag inser att det är dags att sätta honom i skola. Inte den där ”Livets hårda” som lär ut hur man fångar sitt byte utan den där man lär sig om rättvisa. Och den som man lär sig att längta till.
Greta Sandberg