Ledaren # 9 2020
▶ Politisk polarisering mellan könen
▶ Populism bygger på trovärdighet
▶ Fråga om praktisk solidaritet
För en dryg vecka sedan släpptes en ny opinionsmätning från SVT/Novus som pekade på en i allra högsta grad märkbar polarisering bland unga väljare (18-29-åringar). Av den framgick en tydlig tendens där unga kvinnor väljer rött med V som största parti (23,9 procent) medan unga män väljer brunblått med SD som största (28,6 procent). Detta skapar säkerligen huvudbry hos diverse kanslianställda partistrateger. Hur skall man locka de manliga väljarna med löften om tuffa tag, stängda(re) gränser och hårdare straff utan att tappa de kvinnliga (och vice versa)? Sverigedemokraterna som just nu bedöms vara det största partiet i Sverige tycks sitta på den rätta strategin i spelet om väljarna. Så låtom oss alla triangulera! – eller låt oss ta ett steg bakåt och se vari Sverigedemokraternas vinnande koncept ligger, egentligen.
För här kan vi gräva fram en sanning om framgångsrik populism. Det vill säga inte om den schematiska populism som exempelvis fått Podemos att segla upp och simultant urvattnas fullständigt som radikal vänsterkraft, utan om förmågan att nå ut till och samla breda lager bakom ett politiskt projekt. Det är nämligen inte så att Sverigedemokraterna går framåt för att de ”tar människors oro på allvar” eller någonting i den stilen. Tvärtom har Sverigedemokraterna aldrig lyssnat på vad folk säger. De har i grunden fört fram samma politiska budskap i årtionden. Det som hänt är att det breda opinionsläget och andra partiers misslyckanden har öppnat upp ytor som de kan fylla med sin politik.
SD har konstruerat en bild av väljaren, svensken, som de sedan företrätt i varje läge. De har i sin egen ideologiska värld fört fram vad majoriteten ”egentligen” tycker vare sig de räknat röster i tio tusen eller en miljon. På det viset har de konstruerat ett sverigedemokratiskt politiskt subjekt som först de senaste åren blivit en verklig samhällskraft. För just detta faktum, att de alltid tyckt likadant i sina profilfrågor, gör att de kan föra fram just dessa med ett stort mått av trovärdighet. De flesta förstår att Löfven och Kristersson väljer åsikt efter vilket väljarsegment som de vill locka. Men Björn Söder och Mattias Karlsson kommer att vara samma inskränkta nationalister hur än vindarna blåser.
Vad vi finner är med andra ord att de politiska trenderna inte styrs av kampanjmakare och retoriska smartskaft med alldeles för hög lön och offentlig erkänsla, utan av underliggande förändringar i samhället. Det vill säga; politiken kan fånga upp stämningar, skärpa motsättningar och mobilisera människor, men den skapar inte verkligheten. Och att unga kvinnor i så märkbart högre grad röstar för humanare politik beror kanske främst på att de i högre grad är inbäddade i samhället. De arbetar oftare offentligt och har haft mer kontakt med offentligt finansierad välfärd, vilket skapar en större förståelse för värdet av exempelvis progressiva skatter. Kort sagt: Generellt har unga kvinnor idag mer erfarenhet av vad praktisk solidaritet innebär än män. Kanske har vi också här en pusselbit till varför unga män oftare tar livet av sig än deras generationssystrar.
Vad Vänsterpartiet just nu bygger framgång på är att föra fram ett budskap om mer solidarisk politik med större trovärdighet än någon annan. Det appellerar till grupper som vet värdet av sådan politik. Men vad som också behövs är att fler får erfara praktisk solidaritet och känna dess värde. Det gör vi genom att organisera människor och ta kamp för deras intressen, om det så bara är i det lilla. Det är endast så stödet kan breddas och befästas. Inga scheman, ingen triangulering, men organisering.