Vad betyder ordet vandalism? Det klingar förstörelse och sabotage. När media använder detta ord betyder det att personerna som utför vandalismen vill förstöra för andra, de är kriminella och bör straffas. Har vi ett ansvar över hur orden används och vem ansvarar i så fall för detta?
I oktober 2019 hoppar skolungdomar i Santiago, Chile över tunnelbanespärrarna i protest mot höjda avgifter i kollektivtrafiken. Inte helt olikt Greta Thunbergs strejk, kommer dessa plankningar få enorma konsekvenser och handlar om mycket mer än en massplankning eller en skolstrejk.
Chiles nuvarande konstitution skapades under brinnande militärdiktatur 1980. Trots att det idag är demokrati i Chile, hänger denna konstitution kvar. Den tar inte ansvar för eller reglerar saker som sjukvård eller utbildning och som konsekvens är allt privatiserat i Chile.
Tillbaka till skolungdomarna. Det handlade egentligen inte alls om biljettpriset utan om att den chilenska konstitutionen gör livet i Chile svårt att leva. Minimilönen är så låg att människor går på minus varje månad för att kunna leva värdigt. I den ekvationen finns inte ens pensionssparande (vare sig privat eller statligt) eller sjukvård med. Vanliga människor bestämde sig i oktober 2019 för att gatan var den enda platsen som lyssnade, så till gatan gick de. Det var dessa människor som svenska journalister kallade vandaler. Protesterna ökade snabbt i storlek, plötsligt åker pansarvagnar på gatorna och militären skjuter på de som protesterar, helt konstitutionsenligt. Presidenten inför undantagstillstånd och det talas om kidnappade och försvunna, om tortyrcentrum, om våldtäkter, om gummikulor med bly i och om mord. Allt med presidentens välsignelse.
När nyheten äntligen når svensk, traditionell media skrivs det om protester mot höjda tunnelbanepriser, det talas om vandalism och t-banevåld. Orden som svensk press använder indikerar att det som händer på något sätt skulle vara dåd av kriminella vandaler. Jag läser artikel efter artikel och funderar över hur detta kan hända. Jag beskyller inte svensk media som helhet för problemet. Min fundering handlar om de enskilda journalisterna. För på alla redaktioner sitter det personer som förmodligen gått en utbildning, skrivit uppsatser i källkritik och arbetat med texter. Alla dessa måste äga en ordbok där ordet vandalism finns med. Trots det saknades nyans och eftertanke. Inga intervjuer eller rapporter från människorna på gatan, bara citeringar av presidenten och rapporter direkt översatta från chilenska tidningar.
Hur kan språket och orden förvanskas så mycket? Vi svenskchilenare som sett bilderna när militärerna släpar iväg på en förälder och hens barn förstår att detta är ett sånt totalt fiasko för svensk press att det är skamligt. Till journalisternas försvar går det att argumentera att det är chefredaktören som bestämmer, att rädsla för att vara för “vänster” har genomsyrat statlig press så till den grad att rapporteringen inte längre är objektiv, relationen mellan Chile och Sverige är väldigt bra, både i nutid och historiskt. Diplomatiska förbindelser, handelsavtal och utbyten gör att Chile kanske ses som Sydamerikas lyckade projekt i Sverige men journalister som skrev om detta hade inte behövt göra mycket alls för att se den andra sidan av myntet. Vi satt ju med svaren och vi var inte tysta. Det skickades mail till redaktionerna men svenska journalister valde ändå ord som insinuerade att den kvinnliga universitetsstudenten som blev gripen, våldtagen och utkastad från en bil på något sätt hade gjort något för att förtjäna detta. Hon var i svenska journalisters ögon en vandal.
Idag står vi snart tre månader efter de första protesterna och på andra sidan om officiella rapporter om våldtagna och skadade, ett inställt och sedan flyttat klimatmöte och fördömande om brott mot de mänskliga rättigheterna från Amnesty.
Svensk media har haft tid på sig att förstå att det inte handlar om vandalism, några veckor in slutade svensk statlig media att rapportera från de chilenska tidningarna rakt av. En kvällstidning publicerade en kritisk krönika, en annan kontrade med en krönika skriven av kanske den enda chilenaren i Sverige som också använde ordet vandalism. Nyheterna blev faktiskt mer och mer nyanserade men sveket från svenska journalister som valde att inte lyssna var ett faktum.
Ordens betydelse får inte kastas bort på detta sätt någonstans i världen. Vi kan skriva krönikor och artiklar tills fingrarna blöder men om vi saknar förankring i verkligheten så spelar det ingen roll. Vi som är amatörer, som skriver för att vi måste trots att vi inte kan hantverket avundas er, svenska journalister, som har utrymmet att använda dessa ord. Min uppmaning till er är att ta er makt på allvar, det är viktigt att ni som individer förstår vad orden betyder för era läsare.
Vem vet, kanske blir det en dag vår tur att skriva om er och jag misstänker att ni inte vill att vi ska använda ordet vandalism om er journalistik.
Ninel Barrios Pizarro
