▶ Reaktionärer pratar kultur: prata makt
▶ Svagare samhälle gynnar särintressen
▶ Bekämpa nätverken – stärk samhället
Uteslutningsärendet kring Amineh Kakabaveh har de senaste veckorna blivit en brännande och splittrande debattfråga inom den svenska vänstern. Även utan att spekulera i vad som skett inom Vänsterpartiets riksdagsgrupp är det i sig inte särskilt märkligt. Kakabaveh har genom sin starka profilering på (muslimska) hedersstrukturer blivit en symbol för frågor som vänstern idag har svårt att enas kring. Sekularism kontra mångfald, parallellsamhällen och reaktionära maktgrupper är problem som kräver socialistiska svar.
Vad innebär det exempelvis att föra en socialistisk skolpolitik? Vi enas ju lätt om vikten av en sekulär skola, men hur skall en sådan se ut? Frankrikes sekulära skolsystem och dess förbud mot religiösa huvudbonader lyfts ofta fram som en förebild. Det framstår helt enkelt som en smidig lösning att förbjuda de religiösa och kulturella uttrycken, men vad man glömmer bort är att Frankrike har en uppsjö av religiösa friskolor dit konservativa katolska och muslimska fransmän skickar sina barn. Frågan vi då måste ställa oss är, är det rätten att slippa se religiösa uttryck vi vill värna om? Tycker vi det så är frågan därmed löst. Låt religiösa subkulturer odla sin särart avskilt från majoritetssamhället.
Det är den linje som nyliberalen Markus Uvell driver (GP 17/6). Han ser behovet av en politisk allians mellan grupper som värnar om vinstdrivande friskolor och de konservativa kristna som vill ha sina barn åtskilda från andra – och anser att islamistiska friskolor är ett pris värt att betala för den alliansen. Uvell gör en god materialistisk analys av situationen – detta är två frågor som hänger ihop! – även om en socialist bör dra den motsatta slutsatsen. Då måste vi följdaktligen förespråka en skola där alla barn går och där religiösa, kulturella och sociala uttryck bryts inom ramen för ett sekulärt, offentligt styrt skolsystem. Helt enkelt för att barnen skall exponeras för hela den bredd som finns i samhället och i mesta möjliga mån själva få styra sin utveckling i ett skolväsende som är likvärdigt och kompensatoriskt oavsett varifrån du kommer.
Men nu handlar frågan om mångfald, sekularism och religiösa uttryck om så mycket mer än skolan. Ändå kan vi ta med oss analysen, nämligen att när de offentliga strukturerna försvagas så blir effekten att människor lever mer åtskilt och i allt mer likriktade miljöer. Ju svagare samhället är, ju mindre individer har stöd av offentliga strukturer, ju mer inflytande får familj och andra sociala nätverk. Om det inte finns något annat sätt att hitta arbete än genom personliga kontakter så förskjuts maktrelationerna och utrymmet att utveckla sin individuella särprägel minskar. Människor litar mindre på samhället och mer på informella strukturer. Denna förskjutning ser vi överallt i dagens samhälle, men det blir mycket tydligare när det handlar om tydligt definierade etniska och religiösa minoriteter. Och längst ned har vi dem som inte ser något annat sätt att tjäna pengar än på kriminell verksamhet och därigenom blir beroende av kriminella nätverk, som blir starkare och djupare socialt förankrade.
När vi fokuserar på den materiella basen istället för på de kulturella uttrycken så ser vi att många av de samhällsproblem vi idag måste tackla får sin näring ur samma processer. Och det socialistiska motmedlet? Att stärka det offentliga samhället, i allt från en aktiv progressiv arbetsmarknadspolitik till bostadsbyggandet, så att individen blir fri att välja sina sociala sammanhang. Vi brukar inte prata i de termerna, ändå är det sant; socialism handlar faktiskt om individens frihet.