Hämndsamhället

Ledaren # 15 2019

▶ Hårda tag är uppgivenhet

▶ Saknas samhällsvisioner

▶ Systemkritik nödvändigt

Den politiska verktygslådan i Sverige tycks inte innehålla något annat än hårdhandskar och batong. Sist ut i tuffa tag-tävligen är Löfven som föreslår livstids fängelse för angrepp mot blåljuspersonal. Vad det blir av utspelen är inte lika noga. Det handlar om att tysta den där opinionen som alltid säger att sossar är blåögda, mesiga och naiva. Mycket mer än så finns det inte plats för och det är kanske inte så märkligt; en socialdemokratisk regering som styr med stöd av nyliberaler på en högerreformistisk budget har ju inte så där våldsamt mycket utrymme att bedriva politik på om de samtidigt vill framställa sig själva som statsbärande parti.
Men mer än det säger om socialdemokraternas desperata fiske i högerpopulistiska vatten säger utspelen om vår samtid. För vad är det egentligen för samhällsprojekt som utlovas. Fråga Löfven om vilket Sverige vi lever i om tio år och vad skulle svaret bli? Precis som idag fast med fler förortskids i fängelse? Förstås inte. Det finns ju ingen regeringsföreträdare som tänker så långt in i framtiden. Nej, vad som utmärker den samtida berättelsen är just att den saknar utsikter alls.

När det inte längre finns någon väg ut, någon positiv utveckling att hoppas på, då blir begrepp som heder, ära och upprättelse viktiga. Känslan av att bli kränkt och förnedrad får näring när någon angriper ens representanter, oavsett om det är en liten social grupp det gäller, eller Sverige som nation. I brist på positiv utveckling är känslan av att bli respekterad allt som finns att hålla fast vid. Då blir hämnd viktigt. Samhället hämnas när vi gemensamt gett upp hoppet om våra medborgare.
Det kan tyckas som en osökt koppling men sätt de stora riksdagspartiernas hårda tag-snack i relation till #Metoo och uthängningskampanjerna av förövare i olika maktpositioner. Inte uppropen som sådana – ibland måste ju bara svinen bort så att deras medarbetare kan ha ett någorlunda drägligt arbetsliv – utan den samhälleliga och mediala logiken som kampanjerna ständigt ramas in i.

Vad blir följden av alla avslöjanden, om vi är överens om att inte utmana några grundläggande samhällsstrukturer? Offren har redan fått stora delar eller hela sina liv förstörda. Uthängning av förövarna är ärligt talat en ganska klen kompensation, men det är allt som kan erbjudas i ett samhälle som gett upp hoppet om ett gemensamt projekt. I bästa fall slutar män med makt att begå övergrepp för att de fruktar för sin framtida karriär och sitt eftermäle, men solidaritet och verkligt syskonskap finns inte med i bilden.

Det finns en anledning till att det låter så här i vår samtid. För hämndnarrativet, de hårda tagen kräver ingen stor förändring av den politiska och ekonomiska ordningen. Oftast kräver de ingen ändring alls, bara ett ställningstagande, symboliska gester, en liten ikon i hörnet av din profilbild på Facebook. Därför kan ”kontroversiella” debattörer ges hur mycket spaltmeter och kameratid som helst hos en liberal offentlighet som vill sola sig i sin tro på goda samtal, medan varje debattör som andas social utjämning måste balanseras med en bokstavstroende nyliberal eller helt stängas ute från offentligheten. De hårda tagen går fint att passa in i den rådande ordningen, långsiktiga och djupgående samhällsförändringar; sånt får vi bara inte diskutera!

Därför behövs systemkritiska, socialistiska perspektiv mer än någonsin. Att vissa växer upp med en överväldigande känsla av maktlöshet medan andra fostras till att ta vad de vill ha, det är detta vi måste rikta vårt politiska fokus mot. Så kan vi skapa visioner som ser bortom nästa utspel, som förändrar hur vi ser på varandra och oss själva. Det andra är i grunden inte politik, bara olika sätt att försöka hantera en orimlig verklighet.

Dela