Nästan varje vardagsmorgon promenerar jag till jobbet längs med Årstaviken på Södermalmssidan, från Eriksdalsområdet bort mot Liljeholmen. Det är en väldigt fin promenad, speciellt under sommarhalvåret. Jag känner mig privilegierad.
Under vinterhalvåret tycker jag personligen att upplevelsen störs en hel del av de långa raderna av vinterförvarade fritidsbåtar som övertäckta av presenningar fyller upp strandpromenaden. För en som själv inte är båtägare kan det tyckas märkligt att båtklubbarna kring Årstaviken och deras medlemmar år efter år prioriteras framför stockholmarna i gemen. Under sommaren smälter de sjösatta båtarna bättre in i miljön, och det är nästan bara de återkommande broöppningarna vid den gamla Skansbron och Liljeholmsbron som möjligen kan irritera oss landkrabbor och surgubbar.
Nedanför Södersjukhuset ligger en pir som förr användes för att förtöja tankbåtar som fraktade olja till sjukhuset. Men sedan många år är piren enbart ett tillhåll för skrotfärdiga båtar som ligger där olovligt förtöjda eller dumpade. Några av båtarna har vid olika tillfällen sjunkit, och för en tid sedan uppstod ett större oljeläckage från en av båtarna. En del av det illegala båtfolket struntar uppenbarligen också i alla regler för hantering av avloppsvatten. I lokalpressen har man de senaste halvåret skrivit en hel del om den så kallade ”knarkbåten” som var ett tillhåll för personer i samhällets utkanter, och som i slutet av januari totalförstördes i en brand.
Men det är förstås inte bara här som de övergivna eller tjuvankrade båtarna finns. För ett par år sedan polisanmälde Stockholms stad vid samma tillfälle 28 sådana båtar bara vid Årstaviken. Och antalet verkar inte ha minskat sedan dess.
Kommunen framstår som ganska handlingsförlamad. Men problemet ligger i grunden i att det vanligen inte går att fastställa någon ägare till vraken. Stockholms stad har ingen laglig rätt att forsla bort båtar utan att först ha kontaktat ägarna. Om man inte gjort det kan kommunen åka dit för egenmäktigt förfarande. Därför är stadens tjänstemän hänvisade till att gång på gång lappa båtarna och till att annonsera i pressen för att få tag på ägarna. Det förvånar väl knappast att detta inte brukar ha någon som helst effekt.
Först efter långvariga försök, som ibland kan ta år, kan man forsla bort och skrota båtarna. Och skrotningen är dessutom i sig en dyr historia för skattebetalarna, förutom alla administrativa kostnader som tillkommer. I snitt kostar det 2.500 kr per ton att skrota en båt i Sverige. Och nya vrak dumpas hela tiden. Förra året beräknades att det fanns 820 000 fritidsbåtar i Sverige. Av dessa klassas nästan tio procent som icke sjödugliga och ett par tusen är helt övergivna.
Ett grundläggande problem är att det i Sverige saknas ett nationellt båtregister. Laglydiga båtägare har möjlighet att frivilligt registrera sina båtar. Men detta är inte obligatoriskt. Under åren 1988-1991 började man bygga upp ett statligt register över fritidsbåtar i Sverige över en viss storlek, men detta slopades av den borgerliga regeringen med motiveringen att det var dyrt att hantera och att det dessutom ändå var så många båtägare som vägrade låta registrera sina båtar.
Förslag om ett nationellt båtregister dyker fortfarande upp i debatten. Exempelvis har Naturvårdsverket drivit frågan under många år. Givetvis skulle ett register underlätta spårande av stulna båtar. Och det skulle finnas någon man kunde ställa till svars för skrotbåtarna. Men bland landets båtägare finns starka röster mot ett obligatoriskt register – man talar om förmynderi och kontrollsamhälle.
Vad det egentligen handlar om är att ett obligatoriskt båtregister på sikt skulle kunna användas som grundval till beskattning av fritidsbåtarna. Och blotta tanken är naturligtvis avskyvärd för ägare av dyra båtar som hatar att betala skatt över huvud taget. Kanske skattemyndigheten rentav skulle börja ställa obekväma frågor om var pengarna som de köpte sina fina båtar egentligen kom från?
Och så möts de då vid Årstavikens strand, som mer eller mindre goda grannar, men helt klart med vissa gemensamma intressen – de livsstilskriminella med sina skrotbåtar och Stockholms välbeställda medelklass med sina något flottare farkoster…
Nu ska piren vid Södersjukhuset äntligen rivas, efter en långvarig tvist mellan staden och landstinget om vem som egentligen äger den. Någon gång under 2019 ska det bli av. Men dumpningen av båtar på Årstaviken lär vi få leva med även efter detta.
Jan Czajkowski