Under de vilda strejkernas sextio- och sjuttiotal fanns bred uppslutning bakom de som tog till stridsåtgärder trots att det rådde fredsplikt. De strejkande backades med stora manifestationer och stödinsamlingar. Att gå ut i vild strejk i dagens Sverige är en betydligt mer demoraliserande upplevelse. Det räcker för näringslivet och deras språkrör runt om i Mediasverige att slänga ut lite siffror om höga löner och korta arbetsveckor, väl tilltagna eller tagna helt ur kontext, för att splittringen skall bli ett faktum. Stridsåtgärder utmålas som ”lyxstrejker” och liberaler klär in angrepp på arbetarkollektiv i feministisk språkdräkt när hamnarbetarkonflikter och sophämtarstrejker utmålas som mäns kamp för den patriarkala ordningen – för kvinnors snedsits löses bäst genom att manliga löntagare får lika dålig lön om du frågar en borgare som tjänar det mångdubbla. Men det tycks faktiskt vara en framgångsrik splittringsstrategi. Många som arbetar inom slitsamma, lågt värderade yrken vänder sig mot varandra över vem som är minst förtjänt av rimlig lön, medan åsiktsmakare med mångdubbel månadsinkomst slipper undan – liksom oseriösa företag som dumpar löner och arbetsvillkor.
I ett land där de allra flesta aldrig har haft möjligheten att själv ta strid för sina villkor är det inte märkligt att opinionen är splittrad och att frustrationen över den egna maktlösheten tar sig uttryck i missriktad vrede och förbittring, istället för att kanaliseras i gemensam kamp. Men det gör inte sakfrågan mindre aktuell. Om det inte finns någon stark opinion mot upphandlingssystem som leder till att löntagarna med jämna mellanrum kastas ut i ovisshet och plötsligt finna sig arbeta under kraftigt försämrade villkor, utan att ha något att sätta emot, då är det livsviktigt att bilda opinion och sprida kunskap om situationen.
Likaså är det nödvändigt att läsa av näringslivets strategier. Att företag utnyttjar alla maktmedel för att kunna ta ut mer vinst är inte så förunderligt, men det går att se ett tydligt mönster i näringslivets agerande. Det går som ett eko från Thatchers England hur kapitalet väljer att konfrontera små arbetarkollektiv innan de ger sig på de stora. Skillnaden mot då är att Sverige inte leds av en uttalat nyliberal högerregering, men det tycks inte göra så stor skillnad. Sveriges så kallat röd-gröna regering är så uppbunden i sin självpåtagna roll som ansvarstagande statsbärande mittenparti att den blivit helt blind för den förskjutning som skett. Varje reform som andas en progressiv stavelse bemöts av en hysterisk borgerlighet som blivit van vid att ta ut vinster som de behagar från våra skattepengar eller som hotar att flytta utomlands så fort någon annans intressen än deras egna gör sig gällande.
Vad som måste ske är att fler tar inspiration av Stockholms sophämtare och väljer konfrontation, för det går inte att fortsätta låtsas som att arbetsmarknaden formas av jämlika relationer. De som tar strid förtjänar allt stöd. Samförståndets tid är över.