Älven i skymningsljus kunde inte ha varit vackrare. Och skarvarnas avlägsna orkester från Lilla Norge – ön heter visst så – bildade orolig ljudkuliss när Vredens dagar spelades för en av de sista gångerna i sommar.
Det gamla arbetarspelet från tidigt 80-tal om Nylandsmarschen, hade uppgraderats till ett oväntat drama om Sandökravallerna, hungermarschen 1917 och syndikalisten Fritz Ståhl. Stockholmskillen från Katarina församling på Södermalm som blev träarbetare i Ådalen anförde tillsammans med andra socialdemokratiska ungdomsklubbister ett handgripligt försök att 1907 jaga bort strejkbrytare från sågverken.
Under det våldsamma tumultet förlorade en länsman ett öga och ungklubbisterna jagades ända till Norge. Sågverkssamhällena på Sandön och längs älven ockuperades av militär och ett fyrtiotal av ”Sandöpojkarna” ställdes inför rätta. Fritz Ståhl med brodern Henning och ungdomsklubbens ordförande Albert Sundin dömdes till åtta års straffarbete, ett drygt femtontal andra till straffarbete eller fängelse i olika antal månader.
Genom den unge sågverksarbetaren Sixten från manusförfattaren Bo R Holmbergs uppskattade bok ”Bortom saknaden”, samt ett galleri av kvinnor och män kring sågverkssamhällena förs den stora publiken vid Nylands hamnplan genom enskilda öden, arbete, fattigdom, brännvin och kärlek tio år framåt till hungerupproret 1917. Det hela som enkelt kunde förfallit till plakatteater utvecklas tvärtom med fiffighet och humor till högst mänskliga sammanhang av… ja det mesta. Dessutom bitvis på mål med bifogad ordlista. ”Sandöpojkarna” är inga marxistiska hjältar utan snarare lite av den råa klasskampens alltför unga fotbollshuliganer. ”Massorna” är ingen beslutsam proletärarmé utan tvehågsna och ibland näriga individer. Svälten överskuggas av kaffesuget …
Tre nornor matar fram mellanakterna i ömsom bygghjälm och overall, som invirade gråterskor eller med älvliknande fladder och … på styltor! Vad som rört sig i regissören Iso Porovic’ huvud är gåtfullt, och genialt.
Under hungermarschen 1917 när gulaschbaroner och svartabörshajar i Nyland skulle inventeras och rannsakas av uthungrade massor – i verkligheten bortåt femtusen kvinnor och män från sågverkssamhällena längs älven – återinträder Fritz Ståhl i handlingen, benådad efter drygt fem år i fängelse. Nu som revolutionär syndikalist med förhoppningen att leda massorna i en stormning av fängelset i Härnösand för att frita den så kallade ”amaltheamannen” Anton Nilson. Med ett dödsstraff, senare omvandlat till livstids fängelse för sprängdådet mot strejkbrytarfartyget Amalthea 1908, utgjorde Anton Nilson symbol för klassorättvisorna. ”Frige amaltheamännen!”, var motto för demonstrationer och folkmöten år efter år. Med tung kulsprutebestyckning väntade fängelseledningen ett blodbad som emellertid förhindrades av vänstersocialisten Albert Vikstens ingripande.
Möjligen är just skildringen av envigen mellan Ståhl och Viksten – samt senare den vänstersocialistiske riksdagsmannen Ivar Vennerström – styckets svagare punkt. Men att Ståhl mer görs till blöjrevolutionär eller vänsterkommunist medan Viksten och Vennerström blir till ordinära sossar, kanske mest noteras av arbetarhistoriker. Möjligen handlade det om övertydlighet för vår tid, när så få längre känner till arbetarrörelsens olika historiska nyanser.
Och vem bryr sig, när de svarttjärade ekorna på älven, stilla ros med tidens ström fram till välfärdsårens 1960-tal och en åldrad Sixten med sin Viola mottar brevet om Ståhls hädangång i Winnipeg, ett liv efter att fickuret stannade när brytarna skulle jagas från Sandön. Och dansbanan på Killingholmen väckte löften om kärlek och framtid i Kristi Himmelsfärdskvällen.
Håkan Blomqvist
Vredens dagar av Bo R Holmberg på Nylands hamnplan.
Regi: Iso Porovic
Producenter: Mia Tejle och Sarita Sandström
På scen: Amatörskådespelare från Amatörteaterns
riksförbund Västernorrland i Kramfors, Örnsköldsvik,
Härnösand, Sollefteå, tillsammans med Jens Nilsson (Fritz Ståhl).