Kvinnoupproret som banade väg för rösträtt glöms bort av SVT

Vi var många som välkomnade att den kvinnliga rösträttsrörelsen och dess stridbara förgrundsgestalter lyftes fram i SVT:s omdebatterade dokumentärserie Kvinnorna på fröken Frimans tid. Spännande arkivmaterial, bilder och personskildringar lyfte fram en historia som för många är obekant. Ändå saknades något som var helt avgörande för kvinnlig rösträtt och det demokratiska genombrottet i slutskedet av första världskriget: kvinnornas hungeruppror och de stora revolutionerna.

Det var i mars 1917 som Sverige nåddes av budskapet om den ryska revolution som störtat tsardömet och vände upp och ned på det gamla Europa. De krigströtta ryska massornas uppror hade inletts när kvinnor i Petrograd och Moskva stormade brödbutiker på internationella kvinnodagen den 8 mars. Utkommenderad militär gick över till de upproriska och budskapet från Ryssland spreds över ett krigshärjat och svältande Europa. Kvinnor plundrade livsmedelsbutiker i Berlin och på andra håll. Även i Sverige grep hungerprotesterna omkring sig. Mest känt för eftervärlden har varit västerviksarbetarnas revolt i mitten av april, men det var i första hand kvinnor på jakt efter bröd och potatis som utlöste upprorsvågen.

Sverige stod utanför världskriget men hade drabbats svårt av avspärrningar och bristande folkförsörjning med spekulation och hamstring av livsmedel som följd. Ransoneringar infördes efterhand, våren 1917 sänktes brödransonerna samtidigt som potatis – den eftertraktade fattigmanskosten – försvann från marknaden. Skärgårdskvinnor i Söderhamn inledde protesterna som spred sig som en löpeld. På Möllevångstorget i Malmö bombarderades en lantbrukare av sin egen potatis när kvinnor protesterade mot priset. Korgar och potatissäckar sparkades omkull i Söderköping, fabrikskvinnor i Karlstad protesterade mot att bara män fick extra brödkort: ”Vi kvinnor äro lika mycket i behov av ordentlig näring som männen”. I Borlänge demonstrerade 750 kvinnor från Domnarvet och Kvarnsveden bakom baneret ”Giv rätt åt våra män och kamrater samt bröd åt våra hungrande barn”. Och kvinnornas resolution hotade: ”Skall hungerpiskan längre vina över oss och våra barn, kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas. Exempel finns från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas.” I Stockholm tågade femtusen fabriksarbeterskor från de stora textil- och skofabrikerna på Södermalm och Norr till Mjölkcentralen på Torsgatan med krav på sänkta priser – men angreps av polis som hade order att ”spränga tåget.”

Från tredje veckan i april demonstrerade och protesterade tusentals arbetarkvinnor i varje vrå av Sverige, allt oftare tillsammans med manliga arbetare. Det handlade inte bara om att ställa krav utan också om att handgripligen, med historikern Yvonne Hirdmans ord, ”gå rakt på maten.” Genom att tvångsvisitera butiker och förråd sökte kvinnorna tvinga fram undanhållna livsmedel. Fann de några genomfördes tvångsköp, handlare och bönder tvingades helt enkelt sälja utan ransoneringskort. På några platser, som i Ådalen, var det tusentals arbetare, kvinnor och män, som drog ut till bönder och handlare, inventerade förråd och tvångsköpte. Enligt historikern Carl Göran Andraes beräkningar deltog över en kvarts miljon kvinnor och män i hungeraktionerna de sista två veckorna i april – och det bara enligt offentligt rapporterade uppgifter. På flera håll ägde rena plundringar rum med kulmen första veckan i maj. I Norrköping länsade hundratals kvinnor och barn bagerier och en charkuterifabrik. I Göteborg utbröt det så kallade brödupproret som våldsamt konfronterades av utkommenderad militär. På Södermalm i Stockholm drabbade kvinnor på jakt efter potatis samman med ordningsmakten.

Värnpliktiga soldater anslöt sig till hungerdemonstranterna på många håll i landet. Ett väpnat borgargarde i Stockholm möttes med hot om arbetarbeväpning. Revolution hängde i luften.
Dåtidens arbetarrörelse sökte förena hungerupprorets fordringar med kravet på författningsrevision med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Att den allmänna rösträtten skulle varit genomförd för män 1909 är en sanning med modifikation, ”skötsamhetsstreck” utestängde stora delar av den fattigaste manliga väljarkåren och den inkomstgraderade kommunala rösträtten – 40-gradiga skalan – bestod. Vid första majdemonstrationer och riksdagsprotester förenades kraven på livsmedel och rösträtt. Möjligen vittnade moderaternas förre partisekreterare Sofia Arkelsten mest om historielöshet – eller kanske önsketänkande – när hon för några år sedan ville ge högern äran av demokratin. Men högern i riksdagens första kammare vägrade ge vika för rösträttskraven, även efter valnederlaget hösten 1917 som förde liberaler och socialdemokrater till makten.
Inte förrän under trycket av revolution i Tyskland som i början av november 1918 störtade kejsardömet gav högern med sig. Då hade den socialdemokratiska vänstern hotat med rådsrevolution av rysk modell och Per Albin Hansson i den gamla socialdemokratin varnat för revolution med stöd av stora arbetardemonstrationer, i Stockholm med tusen kvinnor i spetsen. Hungerupproret året innan var inte glömt.

Under december 1918 gick högern med på rösträtten i utbyte mot bland annat monarkins överlevnad. Utan det överhängande hotet av revolution också i Sverige, hade antagligen rösträttskvinnornas långa och tappra kamp tvingats fortgå länge. Äran för deras seger delas av de tusentals kvinnor från fattigare förhållanden – husmödrar och fabriksarbeterskor – som när nöden var som störst utmanade en konservativ patriarkal samhällsordning när den var som värst.

Håkan Blomqvist

Håkan Blomqvist är historiker, Den 31 januari utkommer hans bok Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917 på Hjalmarson och Högberg förlag