Hur var det nu? Skulle det vara 3 eller 4 dl vatten och hur mycket havregryn? Inte ens en enkel gröt kan jag koka utan att gång på gång kolla receptet.
Det var en förbryllande erfarenhet att möta dessa avancerade instrumentalister som passerat den stenhårda konkurrensen och anställts vid symfoniorkestrar men som identifierat en oförmåga som tvingat dem att söka sig till en jazzkurs. De kunde spela andras kompositioner direkt från notbladet men kunde, eller vågade, helt enkelt inte improvisera, det vill säga komponera själva i nuet. Hur kunde detta förklaras?
Som pedagogiklärare vid musikerutbildning kunde jag se att undervisningen huvudsakligen rörde sig i eller mellan två spår, det föreskrivande eller det upptäckande. Eller så här: Kopiera förebild eller lita till eget omdöme. Övertalas eller övertygas. Reproducera eller skapa. Notering som ett ungefärligt sätt att minnas en tonslinga eller som absolut föreskrift.
Men måste det föreligga en motsättning? Kanske inte på absolut högsta nivå där vägarna kunde förenas. Men oftast tycktes de istället gå alltmer isär och den ena förmågan utvecklas på den andras bekostnad. Gamla tiders jazzmusiker kunde utantill men låtsades notläsa för att bli godkända som medlemmar i musikerfacket. När de hävdade att de som notläsare skulle bli sämre musiker, var det en ursäkt för okunskap eller fanns här någon sanning?
Läser i Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet om samernas jojk, den erinringens konst som förbjöds av präster och överhet. Hur farligt kan det vara att minnas vem man är?
”[…] det är som om myndigheterna hade bestämt hur mycket det får vara av allting, sa morbror […] När man sjunger en visa då söker man opp det som har stått i en bok eller på ett papper. Det ska vara som i boken annars är det inte bra. Det är laavlodt. Men en vuelie ser du, den söker sig till minnet för att rädda det, den får döda hjärtan att bulta.”
Att improvisera, komponera i nuet, är det en utrotningshotad konstart? I de klassiska konserternas avsnitt avsedda för improvisation, kadensen, vågar solisten sällan flyga utan upprepar noterade improvisationer. Är risken att störta för stor? Och numera spelas det mesta in. Även jazzmusiker kan upprepa sig ganska exakt. Om det inte rör sig om mindre byggstenar utan om helheter som upprepas, är det då inte kompositioner som framförs?
Improvisation, som när vi samtalar och blir trötta på vad vi förutsägbart upprepar men kan överraskas av vad som spontant faller oss in. ”Så här begåvad är inte jag”, som någon författare sa när hen läste det hen skrivit. Den begåvningen kan födas i språket eller i musiken. Ur samtalet eller samspelet.
Tänker att jag i fortsättningen måste våga misslyckas med gröten.
Kanske jag då äntligen kan lära mig.
Lars Lundström
Lyssningstips:
Lars Gullin – First live footage on Youtube
Kenny Werner och Toots Thielemans i samspel