► Tvåpartisystemet är brutet
► Koalitionen av vänsterpartier kan gå om socialdemokratin
► Ger hopp för högerpolitikens offer
Den 20 december 2015 genomförde man allmänna val i Spanien. Högerns Partido Popular (PP) och socialdemokraterna (PSOE) förlorade stort i kraftmätningen. Det nya vänsterpartiet Podemos och dess regionala allierade fick fem miljoner röster, bara 300 000 röster färre än socialdemokraterna i PSOE som kom på andra plats efter PP. Enade Vänstern (IU) fick cirka en miljon röster, men den spanska vallagen missgynnar politiska formationer som får färre antal röster i mindre stadsdelar och IU fick därför endast två platser i kongressen. Den nya parlamentariska konstellationen efter valet den 20 december 2015 gjorde effektivt slut på ett långvarigt tvåpartisystem (PP och PSOE) som styrt landet sedan 1978. Det var ett historiskt valresultat, inte minst för Podemos som blev valets stora segrare. Fyra månader efter valresultatet hade Spanien ännu inte fått en ny regering. Olika försök att bilda regering misslyckades. Inget parti kunde tänka sig att säga ja till PP vid makten samtidigt som socialdemokraterna vägrade att regera tillsammans med Podemos medan Podemos sade blankt nej till en regering bestående av PSOE och Ciudadanos (ett nytt högerparti). Kungen tvingades utlysa nyval.
Efter beskedet om nyval ställdes Podemos och IU inför en stor utmaning, nämligen att lämna schismerna åt sidan och göra gemensam sak inför en mycket misskrediterad höger och en lika misskrediterad socialdemokrati. Det är således en stor politisk händelse att Podemos och IU nu äntligen nått en överenskommelse och tillsammans går vidare till det allmänna valet (nyval den 26 juni). Syftet är, säger man i en gemensam kommuniké, att tillfoga högern ett valnederlag ”till förmån för de arbetande”. Det är exakt vad vänsterväljare över partigränser hoppats på för att på så sätt försöka hindra en ny högerregering.
I skrivande stund håller Podemos/IU på att ta fram en programmatisk text, ”Förändra Spanien: 50 steg för att regera tillsammans”, som är uppbyggd kring fem områden: ekonomiska, sociala, politiska och institutionella, miljömässiga och internationella. Organisationerna kommer att bedriva en gemensam valkampanj, men ska även bedriva egna valmöten eftersom båda formationerna förbehåller sig rätten att ordna egna kampanjer vid sidan av den breda. Förhandlingarna nådde kulmen när man enades om hur vallistorna skulle se ut. Podemos lade fram ett ”generöst” erbjudande till Enade vänstern som innebär att de kan komma att få betydligt fler parlamentsledamöter än vad partiet fick i valet 2015, även om valresultatet skulle bli detsamma.
Att Podemos och IU ställer upp tillsammans bäddar för ett större antal parlamentplatser än förra valet, vilket i sin tur lett till att PSOE tvingas hålla ihop partiet för att samtidigt försöka utmana högern och stoppa Podemos. PSOE är splittrat mellan högerfalangen som styr partiet och som under inga omständigheter vill se en regering tillsammans med Podemos och en partivänster som ser en vänsterkoalition som en trovärdig väg för att få bort högern från regeringsmakten. Därför intensifierar PSOE nu attackerna mot vänstern, men främst mot Podemos. Alla oschyssta medel för att nå målet tycks vara tillåtna.
Opinionsundersökningar som sprids i media visar nu att konstellationen Podemos/IU och dess regionala allierade skulle kunna få nästan lika många röster som Partido Popular. Sensationellt om det sedan blir verklighet och på samma gång en stor risk för PSOE som i så fall skulle gå mot en omedelbart närstående undergång. PSOE skulle i det scenariot få väldigt svårt att vända Podemos/IU ryggen och ställa sig bakom en högerregering. Hur som helst är det fullt möjligt att Podemos/IU och dess allierade kan komma att bli större än PSOE i valet. Vänsteralliansen är nu huvudalternativet för väljare som är yngre än 55 år, visar den senaste undersökningen från CIS (Sociologiskt Utredningscenter). Bland väljare över 65 år tendensen annorlunda; de är mer benägna att rösta på PP och PSOE. Det som är väsentligt i detta sammanhang är ett växande hopp hos alla som drabbas av kapitalismens kris; att vänstern enas.
Direkt efter överenskommelsen sade Pablo Iglesias, Podemos ledare, inför jublande anhängare: ”Hoppet blir förändringens motor”. Samtidigt gick borgerlig media ut och varnade för en ”Radikal vänsterfront” och man hävdade att Podemos hade tagit av sig masken och hänvisade till kommunismens spöke. Avgående president Rajoy och ledarna för PP talar nu om att en ”koalition av extremister och radikala inte är bra för landet”. Miguel Urban, Podemos medgrundare, europarlamentariker och även medlem i Fjärde Internationalen, ser vänsterns uppnådda enighet från motsatt synvinkel: ”Idag är vi närmare målet att bygga folkmakt och viktigast av allt, vi organiserar oss och bygger underifrån för att få de där uppe att darra”. För antikapitalisterna i Podemos är saken glasklar; å ena sidan handlar det om en valallians för att vinna över PSOE och besegra högern och å andra sidan om att förändra den politiska kursen till arbetarklassens fördel.
”Förenade kan vi” blir den gemensamma nya slogan. Vänsterns enighet i Spanien öppnar en historisk möjlighet för att kunna förändra det som måste förändras; korruption, arbetslöshet, nedskärningar, pseudodemokrati, underkastelse inför EU-eliten och all bedrövelse som kapitalismen för med sig. Tveklöst innebär detta också en inspiration för hela den europeiska vänstern. Enligt Anticapitalistas i Podemos handlar kraftmätningen i detta val inte bara om en valstrid mellan olika politiska partier utan om två motsatta samhällsalternativ. I ett uttalande (10/5-16) säger Anticapitalistas bland annat följande:
Att vinna valet betyder inte att man vinner makten, för att inte tala om att förändra världen, vår värld. En eventuell valseger är bara det första steget för att genomföra ett ambitiöst reformprogram och ställa ekonomin i människornas tjänst, som sätter våra rättigheter före betalningen av utlandsskulden, för att upphäva arbetsfientliga lagar, för att förstatliga bank- och kraftbolagen och ställa dessa under medborgarnas kontroll, för att förbjuda tvångsvräkningar och uppsägningar, för att stoppa våldet mot kvinnor, för att en gång för alla stoppa miljökatastrofen och för offentliga investeringar med syfte att främja sysselsättningen, utbildningen och hälsan.
Podemos/IU:s eventuella segerrika valresultat den 26 juni kan leda till en accelerering av regimens nuvarande kris, till en polarisering av det politiska fältet. En sådan utveckling kan komma att bryta borgerlighetens normalitet. Den fortsatta utvecklingen är emellertid oförutsägbar. Den kan ge upphov till en skärpning och ökade konfrontationer i kampen mellan de motsatta samhällsklasserna, men den kan också leda till institutionalisering av förändringskrafterna eller till ett långsamt ställningskrig. Det är svårt att veta. Vänsteralliansen mellan Podemos och IU är dock ingen slutstation utan inledningen till en ny politisk fas. En ledande medlem i Anticapitalistas inom Podemos uttrycker det så här: ”ovissheten är betydligt mer revolutionär än normaliteten”.
Alex Fuentes