► Natoutredningen vill täcka upp ett demokratiskt underskott
► Istället för Nato; satsa på fredsfrämjande åtgärder
► Nato-motståndet åter tydlig opinionsmajoritet
Torsdagen 28 januari lade den så kallade oberoende Nato-utredningen fram sitt slutbetänkande i bokform. Utredningen har bestått av kända samhällsdebattörer med erfarenheter från det försvars- och säkerhetspolitiska fältet: Hans Blix, Rolf Ekéus, Lars Ingelstam, Sven Hirdman, Stina Oscarsson, Pierre Schori och Linda Åkerström.
Till utredningens bakgrund anges följande:
– Under intryck av konflikten i Ukraina och Rysslands annektering av Krim har resursstarka krafter, inklusive de borgerliga allianspartierna, krävt att vårt land borde ansluta sig till Nato. Regeringen har tydligt sagt nej till medlemskap, men samtidigt har Sverige genom en rad beslut och samarbeten inom försvarssektorn under de senaste tjugo åren förts allt närmare denna militärallians. Sedan skriver man att detta närmande skett genom ”de små stegens politik”. Utredningens syfte säges vara: ”att försöka täcka upp det demokratiska underskott, som ofta präglat försvarspolitiken och att göra den säkerhetspolitiska analys av ’de små stegens politik’ som vi anser har saknats”.
Argumenten mot svenskt Natomedlemskap sammanfattas i två slutsatser:
– Ett svenskt Nato-medlemskap bör undvikas främst av säkerhetspolitiska skäl då ett medlemskap, förutom en stark begränsning av vår handlingsfrihet, riskerar öka spänningarna i hela Östersjöområdet.
– En annan anledning att avstå från ett medlemskap är att kärnvapen är en bärande del av Natos doktrin. Ett medlemskap i kärnvapenalliansen (Natos egen definition) skulle kraftigt minska vår möjlighet att verka för en aktiv anti-kärnvapenpolitik.
Här skulle undertecknad vilja trycka på ytterligare två argument att framföra i den offentliga debatten. Dels att en medlemsanslutning troligtvis kommer att leda till rejält ökade försvarskostnader. I statsbudgeten för 2016 tilldelas militären 44,8 miljarder kronor, vilket ungefär motsvarar 1,1 procent av bruttonationalprodukten. Nato har dock som målsättning att medlemsländerna ska vika två procent av bruttonationalprodukten i pengar till försvaret. För Sveriges del skulle det innebära en ökad försvarskostnad på 30-35 miljarder, vilket kan jämföras med att det är ungefär hälften av hela den nuvarande budgeten för statens kostnader när det gäller hälsovård, sjukvård och social omsorg.
Det andra argumentet handlar om att det är missvisande att låta Nato gå under epitetet ”försvarsallians”. År 1999, lagom till att organisationen fyllde 50 år, ändrade man i den så kallade artikel 5 i sin ursprungsstadga. Nu statuerades att väpnad aktivitet inte längre behövde sammanfalla med medlemsländernas territorium utan att Nato hädanefter fick rätt att föra krig överallt på vår jord. Därefter har vi också sett hur krigen i såväl Jugoslavien som Afghanistan och Libyen utkämpats med Nato som en central aktör, likt västimperialismens väpnade arm. Ett medlemskap skulle sätta press på Sverige att vara ännu mera aktiv i Natos militära operationer, samtidigt som det även skulle försvåra för oss att upprätthålla Sveriges traditionella medlarroll.
Istället för ett närmande – särskilt i frågan om ett värdlandsavtal, som är tänkt att tas upp i riksdagen under våren – eller medlemskap i Nato säger sig utredningen föreslå ”en bred satsning på olika fredsfrämjande avspänningsåtgärder såsom miljösamarbete, handel, turism och vänorter, men också att vi mer aktivt än idag använder oss av organisationer som OSSE; EU och FN”.
Sammantaget kan alla Nato-motståndare idag glädjas åt att nej-sidan återigen verkar ha en tydlig opinionsövervikt, efter att flera mätningar under 2015 för första gången indikerat att det vägde jämnt mellan ja och nej. I DN/Ipsos mätning 7 januari fick nej-sidan 50 procent mot ja-sidans 34 procent.
Anders Karlsson
