Året då nationalism och extremhögern dominerade
2015 blev ett år då historiens backventil ställdes på vid gavel. I återflödet forsade ideologiska och politiska slaggprodukter från tidigare epoker; extrem nationalism, högerextremism, rasism, religiös fanatism, fascism… en blåsvart vågrörelse som under årets sista månader tog formen av Marine Le Pens och Donald Trumps framryckningar, den polska vindkantringen högerut, brinnande europeiska flyktingförläggningar och den svenska politikens halsbrytande usväng. För att inte tala om upptrappat bombkrig i Mellanöstern och jihadistiska terrordåd.
Året som inleddes med så stora förhoppningar knutna till vänsterframgången i Grekland slutade i ett skräckinjagande utgångsläge inför 2016 – trots klimatglädjen från etablissemanget i Paris.
Vad som sker inför våra ögon är kollapsen för det senaste kvartsseklets nyliberala utvecklingsprojekt, det som utlovade frihet och välstånd, bara vi lät den kapitalistiska marknaden och vinstdriften ta över allt och alla. Men 2000-talets motsvarighet till 1800-talets ”laissez-faire” kapitalism, eller till 1920-talets spekulationsyra, slutade på samma sätt; med ekonomiska krascher, massarbetslöshet, hisnande klassklyftor – våld och auktoritära lösningar.
Med växande kaos och ofärd följer oundvikligen också ett ökande behov av kontroll och styrning, på det ena eller andra eller tredje sättet.
Den så kallade ”trojkans” – EU och världsfinansens – krossande av Greklands välfärdsförsök genom att sätta den grekiska folkviljan ur spel var det ena sättet. Det vill säga att upphöja EU-systemet till auktoritär regent över kraschade nyliberala lösningar. På så sätt underkuvades det andra sättet, att med demokratin som verktyg återerövra välfärdsstaten och socialistiskt präglade jämlikhetslösningar. Då trampar i farstun det tredje sättet, nationalistiska, auktoritära och borgerliga kommandometoder av mellankrigstyp. Kort sagt kapitalismens och det borgerliga klassamhällets gamla vanliga recept, ja, brutala normalitet, från tider före de stora demokratiska folkrörelsernas och de mer jämlika välfärdssystemens genombrott.
Nationalismens, högerextremismens och den moderna fascismens återkomst luktar av förkrigstid. Och slamret från militära rustningar och krigsallianser är bara en alltför bekant ljudkuliss till havererande ekonomiska system. Flyktingströmmarna med bombröken från Mellanöstern ännu i kläderna, varslar om svåra tider.
Då håller vi ihop kring gluggarna av ljus och beröring av mänsklig värme; i solidariska motståndsfickor som vänsterframryckningarna i Spanien och Portugal, inom brittiska Labour och bland amerikanska socialister. För att inte tala om i den folkliga reservoar av humanitet och medmänsklighet som mobiliserade sig själv när människor i nöd spolades upp på Europas stränder.
Den reservoaren är inte uttömd, det ljuset har inte slocknat. Det ger oss energi och ledljus genom de mörkaste timmar.
Håkan Blomqvist
”Flyktingkrisen” som inte hade behövt bli en kris
Ibland svänger det fort i politiken. I september tvingades SD slänga ut ännu en av sina glappkäftade företrädare när hon krävde att flyktingar skulle bemötas med k-pistar på Öresundsbron. Bara tre månader senare begärde den ”rödgröna” regeringen fullmakt att få stänga samma bro. Inget sades visserligen om automatvapen men ministrarna hade knappast tänkt sig att det skulle räcka med en ”Tillträde förbjudet”-skylt. Det som nyss brännmärkts som tokextremism blev plötsligt rumsren regeringspolitik.
Vad som i ett samhälle är möjligt, stolligt eller självklar nödvändighet beror sällan på vad som faktiskt går att göra. Det handlar mer om vad vi gemensamt uppfattar som rimligt. De flesta inser att det inte är som individer vi kan påverka samhället utan genom gemensamma beslut, det vill säga politik. Och politik är inget naturfenomen, politik skapas i ett samspel mellan omständigheter och medvetna handlingar.
När regeringen till exempel gjorde upp om flyktingpolitiken med Alliansen och öppnade för låglönejobb och beroende av arbetsgivare för fortsatt uppehållstillstånd var det en eftergift till Svenskt Näringslivs önskemål om ökad lönepress och därmed en gratischans för allsköns rasister att posera som arbetarvänner. När socialdemokratiska ledare ackompanjerade av hulkande miljöpartister sedan beslutade om EU:s hårdaste flyktingpolitik gav de ytterligare legitimering av den flyktingfientliga ”måttet rågat”-retoriken. Ett sådant agerande är inte bara anpassning till ett läge, det är ett sätt att göra politik, att forma opinioner och ändra förutsättningarna för vilka förslag som därefter kan framstå som rimliga. Är 2015 är därför ett svart år för svensk arbetarrörelse.
För en annan politik hade varit möjlig – och är det fortfarande. När ett par hundra tusen människor samtidigt söker skydd uppstår givetvis praktiska problem. Men hade den socialdemokratiska ledningen använt sina band till fackföreningsrörelsen – uttänjda, slitna och byråkratiskt förstenade men ändå existerande – och gått ut i en gemensam kampanj för att använda alla tillgängliga resurser för att lösa problemen skulle det inte bara varit ett realistiskt svar på ett antal konkreta problem. Det skulle också varit ett sätt att vända den politiska spelplanen, bort från såväl nationalism som marknadstänkandet till att utgå från att vi människor är tillgångar för varandra och samhället – inte bördor. Medel för investeringar finns det gott om. Samma vecka som migrationsförhandlingarna pågick i höstas kom storbankernas kvartalsredovisning med nya mångmiljardvinster, till stor del hämtade från den skenande bolånekarusellen.
När LO-ordföranden Thorwaldsson nyss efterlyste en ”Löfvenplan” med liknande argument var det en oväntad ljusglimt i midvintermörkret. Om det var ett genomtänkt förslag eller något han slängde ur sig i en intervju är svårt att säga, det har ännu inte tagits upp någonstans i fackföreningsrörelsen och det är nog att hoppas på för mycket att det kommer att ske av sig självt. Däremot är det en utmärkt grund för att skapa en allians mellan fackligt folk och flyktingaktivister.
Vad som är politiskt möjligt kan som sagt svänga fort. Minns den flodvåg av medmänsklighet som vällde fram i Europa när hundratusentals människor öppnade EU:s taggtrådsomgärdade gränser genom att helt enkelt gå över dem. Krig, kriser och klimatförändringar kommer att fortsätta att driva människor på flykt och fresta på samhällen. Hur svaret på detta kommer att bli – inskränkt avvisande eller solidariskt inkluderande – beror på vilka lösningar vi kan göra politiskt trovärdiga.
Lars Henriksson
Hopp och förtvivlan i Erdoğans Turkiet
För Turkiet blev 2015 ett år som till en början präglades av hopp och därefter förtvivlan. Först såg det nämligen ut som att den allt mer auktoritäre ledaren Recep Tayyip Erdoğan – som genom det konservativa partiet AKP styrt Turkiet sedan 2002, både som premiärminister och president – äntligen skulle stoppas.
Redan 2013 hade det uppstått en enorm proteströrelse mot Erdoğan, med stora demonstrationer och torgockupationer. Men rörelsen krossades brutalt av regimen. Oppositionella fängslades eller rent av dödades, och Erdoğan inledde en massiv förföljelsekampanj mot regimkritiska journalister och mot fri media.
Men i det turkiska parlamentsvalet sommaren 2015 gick Erdoğans parti AKP bakåt och förlorade för första gången majoriteten i parlamentet. Dessutom gjorde det nya prokurdiska vänsterpartiet HDP en stor valframgång och fick 13 procent av rösterna.
Erdoğan vägrade dock att se sig besegrad. Han utlyste nyval med hänvisning till att inget parti hade majoritet för att kunna bilda regering. Samtidigt bröt Erdoğan den tidigare vapenvilan med kurdiska PKK-gerillan, och under förevändning av krig och terrorhot såg han till att HDP:s politiker och anhängare utsattes för brutala attacker, inte bara av polis och militär, utan också av fascister och andra turkiska nationalister som eggades till att begå våldsdåd mot kurderna.
Taktiken lyckades och i den nationalistiska yran vid nyvalet som hölls i november fick Erdoğan och AKP egen majoritet igen och möjlighet att regera vidare. Eftersom Turkiet är en viktig allierad för EU, USA och Nato ser västmakten mellan fingrarna på Erdoğans maktmissbruk, förföljelser av oppositionella och inskränkningar i yttrandefriheten.
När året går mot sitt slut har EU dessutom bestämt sig för att ge Erdoğans regim 30 miljarder kronor (Sverige bidrar med 700 miljoner) för att stoppa flyktingar från att ta sig till Europa.
Per Leander
Var det Syrizas framgång som möjliggjorde sveket?
I januari 2015 fylldes Z-salen på ABF i Stockholm till brädden av vänstermänniskor i alla åldrar. Rött forum hade bjudit in till en helg för att diskutera vänsterns uppgifter. Det tal som utan tvekan gjorde starkast intryck hölls över Skype av Antonis Ntavanelos som själv var kvar i Aten, djupt indragen i den pågående valkampanjen. Några dagar senare skulle hans parti, Syriza ta makten i Grekland på ett program som utmanade EU:s och det internationella kapitalets förödande åtstramningspolitik. Antonis Ntavanelos berättade hur Syriza skapats i en allians mellan olika vänstergrupper och företrädare för de sociala rörelser som de senaste åren stått i täten för återkommande vågor av protester mot nedskärningar och privatiseringar. För första gången på 40 år kom en radikal vänsterregering till makten i Europa.
Det var två saker som var så hoppfullt med Syriza. Dels att man utmanade den ekonomiska politik som under de senaste decennierna lett till massarbetslöshet, ökade samhällsklyftor och söndervittring av sociala välfärdssystem runt om i Europa. Dels att man just lyckades bilda ett brett parti som inkluderade både traditionella vänsterströmningar och kärnan i arbetarnas och studenternas motståndskamp.
Under våren kunde vi följa de hårda konfrontationerna mellan Syriza och Trojkan. När man efter ett halvår inte kommit ett steg närmare en acceptabel överenskommelse utlyste partiledaren Tsipras en folkomröstning för att visa att det grekiska folket fortfarande stod bakom Syrizas krav på stopp för den fortsatta utarmningen av den grekiska befolkningen. Resultatet blev över alla förväntningar. Mer än 60 procent röstade nej till Trojkans krav.
Fortsättningen känner vi. Tsipras svängde på en femöring och kapitulerade inför alla krav. Viktiga grupper inom Syriza bröt med partiet och bildade ett nytt, men i ett hastigt utlyst val kunde Tsipras behålla makten. Kanske kan man hävda att det var Syrizas framgångar som möjliggjorde sveket. Många hade hunnit investera så stora förhoppningar i projektet att man valde att stå kvar och hoppas på att Syriza skulle genomföra åtstramningprojektet på ett humanare sätt än en borgerlig regering.
Och idén om en ny typ av breda vänsterpartier har definitivt slagit rot. Podemos vann flera spanska städer. Portugal gjorde vänsterblocket sitt främsta val någonsin. I Danmark är Enhetslistan den ledande vänsterkraften. Och inför Vänsterpartiets kongress i vår är detta en hett diskuterad fråga. Syriza visade trots allt att en annan väg hade varit möjlig.
Kjell Östberg