KULTUR: Arbetskritiken spelar en viktig roll i den samtida vänsterdebatten. Inte för att vi skall utveckla planer om ett samhälle helt bortom lönearbetet – utan som kritiskt perspektiv på hur vi väljer att betrakta arbete när vi inom vänstern formulerar vårt projekt och våra program, menar Johannes Jensen.
Arbetskritik är inne. Unga intellektuella ifrågasätter lönearbetets natur och skriver på upprop för medborgarlön, men inom vänstern lever arbetskritiken närmast som en isolerad strömning.
Avfärdad av fackkämpar, vänsterekonomer och politiker som ett slags lyxaktivism. Under Vänsterdagarna i Malmö föregående helg kom ämnet upp under ett panelsamtal mellan Vänsterpartiets Aron Etzler och journalistaktivisten Kajsa Ekis Ekman och blev avskrivet nästan all relevans. ”Samtidigt som världens industriarbetare är fler än någonsin historiskt, samtidigt som Europa står inför massarbetslöshet och utflyttning av produktionen till Sydostasien, så känns det lite märkligt att det sitter massa medelklassmänniskor och säger typ ’vi vill inte arbeta’. Det känns lite verklighetsfrämmande”, menade Ekis. Etzler konstaterade att vi snarare borde försöka dela på de arbetsuppgifter som ingen egentligen vill utföra.
Och det är klart att vi i en dagspolitisk situation bör sätta massarbetslösheten eller generell arbetstidsförkortning högre på dagordningen än ett totalt brott med lönearbetet som fenomen, men frågan är om inte både Ekis och Etzler förminskade arbetskritikens relevans för dagens vänster. Parallellt med massarbetslöshet har vi ju en global överproduktion och parallellt med arbetslösheten mår den arbetande befolkningen allt sämre. I formulerandet av morgondagens vänsterprojekt har ifrågasättandet av hur vi skall uppfatta lönearbetet har arbetskritiken sin plats. Dessutom är det ett oerhört populärt ämne. När arbetskritikens svenska apostel Roland Paalsen föreläser på Göteborgs Stadsbibliotek den sjunde september drar det så mycket folk att arrangörerna först måste byta till större sal och därefter streama programpunkten från en extralokal, som dessutom blir överfull.
Temat för föreläsningsserien är klassiker och Paulsen är inbjuden för att tala om Charles Bukowskis genombrottsverk, den självbiografiska Postverket från 1971. En naken skildring av Bukowskis liv som alkoholiserad brevbärare under femton år. Det genomgående temat för kvällen blir arbets- och sexualitetskritiken som Paulsen ser uttryckas i Postverket.
Ämnet har stark genklang i mig själv. För min egen politiska mognad spelade boken en helt avgörande roll och precis som Paulsen såg jag inte Bukowski som någon symbol för den otämjda primala maskuliniteten, såsom han gärna görs till av många – troligtvis stundom även av Bukowski själv. Istället såg jag en desperat människa i en likaledes desperat jakt efter självaktning i en tillvaro som tar allt; värdighet, hälsa och ungdom – och som ger dålig ekonomisk ersättning i utbyte. Den röda tråden blev därmed inte erövringarna, supandet och svinandet utan den konstant pågående protest som kännetecknade Bukowskis utsiktslösa dag-för-dag-leverne.
Paulsen betraktar inte alls Bukowski som någon förebild, tvärtom. Bukowski var en elak man, särskilt mot kvinnor. Istället är det i den brutalt självutlämnande skildringen som Paulsen ser hans storhet. Den totala uppriktigheten i beskrivningen av arbetslivet och av sexualitet. ”Idag har vi en ganska förvirrad syn på arbete” konstaterar Paulsen. Under antiken skiljde exempelvis Platon och Aristoteles arbete, som utfördes för att täcka basala behov, från filosofi, som utfördes för sin egen skull. I dagens samhälle har vi gjort lönearbete också av filosofin. Det är något som utförs av yrkespersoner på arbetstid – och resultatet av detta är förvirring av vad arbete innebär och betyder. Bukowski har däremot en helt konkret syn på vad arbete är: en plåga. Som författare är han tämligen unik eftersom han slog igenom så sent, som 49-åring. Han hade ett helt liv av hårt arbete bakom sig när han på tre veckor skrev ned Postverket. Han var hårt tärd av sina erfarenheter, men också högst medveten om paradoxen i att de flesta som skriver aldrig har levat och att de som levat i stort sett aldrig får chansen att skriva om det.
Postverket skildrar ett liv i arbete, hur arbetet tar ens tid, äter upp ens liv. Det finns en passage som Bukowski ägnar åt en kollega, en ung vältränad man som ”försvinner”; bryts ned både fysiskt och psykiskt av arbetet. Han krymper tills bara en skugga finns kvar. ”De hade dödat honom” skriver Bukowski.
Det är förstås inte allas yrkesliv som fångas i Postverket, men även om hans erfarenheter tillhör ytterligheterna så ligger mer sanning i dem än vår samtid vill kännas vid. I den offentliga diskursen talar vi om arbete som den viktigaste källan till gemenskap, men Internationella Gallupundersökningar kring attityder till arbete visar på att verkligheten oftast är en annan. De allra flesta förvärvsarbetande människor är likgiltiga eller direkt fientligt inställda till sitt jobb, de har ”checkat ut mentalt” som Paulsen formulerar det. Endast tretton procent upplever sitt arbete som meningsfullt.
För Bukowski var det möjligt att gå upp i alienationen och leva som en vilde, men ändå fungera på arbetsmarknaden. Vår tids lönearbetare har sällan samma möjligheter att ta spjärn. Dagens människa förväntas identifiera sig med jobbet och Paulsen menar att det beror på att vänstern övergivit individen och låtit högern forma synen på den enskilda människan. Att en lyckad människa är likställt med någon som är framgångsrik i sitt arbete har blivit allmänt omfamnat och som en följd har samhället allt mindre tolerans för dem som inte passar in. Människor som säger ifrån, som vägrar lyda orättfärdiga order, eller bara bete sig enligt oskrivna regler blir ansedda som obekväma, och de kan bli straffade av samhället om de inte rättar sig i ledet. Arbetslivet förväntas alltså inte bara vara en fysisk underkastelse utan också forma vem du är.
Här kommer det andra temat Paulsen ser hos Postverket fram: kvinnor och sexualiteten som en del av alienationen. Kvinnor hos Bukowski är kroppar, eller egentligen bara ”bröst och bak”. Sexualiteten är rått beskriven; utlämnande, avklädd och avromantiserad. Men det finns också en ständigt närvarande sorg över bristen på närhet. Tydligast är det i avsnitten om Betty, som Bukowski är tillsammans med i början av boken och sedan träffar igen, flera år senare. Hon är då hårt tärd av sitt städjobb: ”Det var sorgligt, det var sorgligt, det var sorgligt. När Betty kom tillbaka sjöng vi inte, skrattade inte, grälade inte ens. Vi satt där i mörkret och drack och rökte cigaretter, och när vi gick och lade oss stack jag inte fötterna under hennes kropp, inte heller hon under min, som vi brukade göra förr. Vi sov utan att röra vid varandra. Vi hade båda blivit plundrade.” Sexualiteten blir hos Bukowski till något som kommer mellan människor, som står i vägen för kontakten och banden. Den blir till en del av alienationen.
Bukowski söker hela tiden efter en grundläggande värdighet. Han hatar underkastelsen för chefer som sålt sin själ ”till samhället”. Han känner sorg över att göra något han inte önskar att någon skall behöva göra och han har olika strategier för att hantera detta; han sticker hem, kommer försent, slänger bort brev, maskar och smiter undan. Hans projekt är alltid att rädda sig själv genom sitt individuella motstånd. All kreativitet sugs upp av arbetslivet. Det var först när han fick möjligheten att skriva på heltid och säga upp sig från Postverket som hans författargärning kunde börja. Det är nämligen när människor har frihet som bra saker produceras. Att England hade en populärmusikalisk storhetstid under Thatcher beror ironiskt nog på att de konservativa gömde de arbetslösa i ersättningsåtgärder utan krav på motprestation. Även om det var en väldigt knaper tillvaro möjliggjorde detta för musiker att utveckla sin förmåga och få skriva musik ifred och utan yttre tryck. Bukowski har svaret på vad knegarlivet innebär. När du arbetar och underkastar dig den yttre disciplinen så finns bara det djuriska, det kroppsliga och den råa sexualiteten. Skaparkraften släcks.
Det är kontrollen som Paulsen först och främst riktar sin kritik emot. Disciplineringen av våra kroppar, men också självdisciplineringen i hur vi låter samhällets värderingar styra vårt inre liv – och göra oss olyckliga. Kanske är det just så som arbetskritiken har sin viktigaste roll i den samtida vänsterdebatten. Inte för att vi skall utveckla planer om ett samhälle helt bortom lönearbetet – såsom Ekis och Etzler valde att tolka fenomenet arbetskritik – utan som kritiskt perspektiv på hur vi väljer att betrakta arbete när vi inom vänstern formulerar vårt projekt och våra program. En del arbete behöver vi ha mindre av, mycket arbete behövs inte alls och det som är nödvändigt skall vi dela på. Resten av tiden kan vi ägna åt kärlek och kultur, eller bara lättja.
Johannes Jensen
