Ibland pratar man om det korta nittonhundratalet. Århundradet som började med första världskriget och slutade med Sovjetunionens kollaps. Men när vi nu konfronteras med stundliga larmrapporter om klimatläget och samtidigt tvingas konstatera den systemiska för-lamningen inför utmaningarna, då kan man undra om inte nit-tonhundratalet alltjämt håller oss i sitt grepp. I tanken och i praktiken. För det fanns en tid då ekonomisk tillväxt och förbättrade livsvillkor tycktes vara så tätt sammanflätade att man kunde dra likhetstecken mellan dem, föreställa sig en ljus framtid som vi tillsammans skulle producera och konsumera oss hela vägen in i. Mer och mer = bättre och bättre. Idag vet vi både mer och bättre. Ändå är det som om vi sitter fast i nittonhundratalets baksmälla, ältandes frågan om var fasiken det var som hände och utan förmåga att ta oss vidare. Sent omsider har insikten börjat sjunka in att klimatkatastrofer och kollapsande ekosystem också försämrar förutsättningarna att göra affärer.
Kapitalet har börjat vakna till och försöker till och med skaka sig fritt från banden till fossilindustrin. Sent omsider har insikten börjat sjunka in att klimatkatastrofer och kollapsande ekosystem också försämrar förutsättningarna att göra affärer. Men insikterna sitter fast i nittonhundratalets återvändsgränder och reproducerar technoutopier där vi köper elbilar och konsumerar oss under 1,5-gradersmålet, trots att vi har svart på vitt att det är fullständigt omöjligt. Till och med högerradikalismen har börjat hemsöka vår tid som ett nittonhundratalets spöke. Redo att underminera det offentliga samtalet, driva upp samhällsklimatet till ett konstant nästan-paniktillstånd över andra och – i ärlighetens namn – mindre överhängande problem, blir de högerradikala hela det borgerliga samhällets ursäkt att inte göra något. Bakom hela vårt samhällsbygge ligger en fantasi om människans herravälde över naturen.
Samma fantasi som lett till att dagens superrika fått för sig att de börjat lägga under sig rymden bara för att de gjort en utflykt i den med hjälp av enorma förbränningsmotorer. Men vi har i själva verket inte lagt under oss någon-ting. Faktum är att vi inte ens är herrar över vår egen morgondag. Vi är bara mäktiga nog att kunna förstöra livsförutsättningarna för vår egen civilisation för överskådlig framtid. Det är inte många generationer sedan som isens tillbaka-dragande gjorde Skandinavien beboeligt och de första människorna vandrade in. Om golfströmmen rubbas kan det mycket väl vara vi själva som tvingas bli klimatflyktingar. Kapitalismen må befinna sig i en konstant kris, men är ändå så stark att vår egen undergång ser ut att ligga närmare än ett ekonomiskt systemskifte.
IPCC:s återkommande och allt mörkare rapporter har blivit hela vår civilisations motsvarig-het till Wikileaks avslöjanden under Irakinvasionen som var tillräckligt för att svart på vitt slå fast det vi egentligen redan visste, men inte nog för att stoppa själva kriget. Nu behövs konkreta alternativ som tvingar fram ett brott med den ekonomiska ordningen.
För problemet bottnar ju inte i att ordningen styrs av felaktiga idéer utan att den har en enda drivkraft: jakt på ständigt ökad vinst. Därför blir ytterst alla tankar på ”grön tillväxt”, marknadstrollkonster, individuella livsstilsförändringar eller tekniska lösningar på klimatkrisen illusioner som bara leder till att katastrofen rullar vidare. Yxan måste sättas till roten: produktionen. Kan vi inte bryta med kapitalismen här och nu kan vi åtminstone tvinga igenom beslut som radikalt ändrar spelreglerna. Vänsterpartiets klimatpolitisketalesperson Jens Holm har lagt fram en lista på fem åtgärder som Sverige skulle kunna ta på kort sikt: Förbjud nybilsförsäljning av bensin- och dieselbilar. En Lex Preem mot ny fossil verk-samhet. Höjda ekonomiska stöd till klimatomställningen. Insatser för minskad köttkonsumtion. Stöd de som drabbas värst av klimatkrisen med ett förstärkt klimatbistånd.
Åtgärder som inte i sig skulle vända utvecklingen, men som skulle peka i en ny riktning och – vad viktigare är – som vi skulle anpassa oss till så snabbt att det skulle öppna för att ta fler steg. Men ännu viktigare är politiska krav som bryter kopplingen mellan arbetstillfällen och klimat-katastrof. Fackföreningar vars ledningar inte sitter i arbets-givarnas knän skulle kunna bli nyckelaktörer i en löntagardriven omställning av produktionen. Egentligen är ju möjligheterna oändliga. Om det är någonting positivt som verkligen utmärker mänskligheten så är det förmå-gan att hitta lösningar. Det är inte vi som är oanpassningsbara – det är kapitalet.