Ledaren # 43 2020
▶ Högerförlusten i Bolivia signifikativ
▶ Politiska krisen bottnar i systemets kris
▶ Ny tid kräver brott med det gamla
Vår samtid utmålas ofta som en politiskt reaktionär tid – och det är förstås riktigt om man ser till vilka krafter och idéströmningar går fram och etablerar sig i den politiska huvudfåran. Tankegods som vi trott diskrediterat och begravt för tid och evighet visar sig både vara vid liv och kraftfullt nog att kunna mobilisera kring. Men samtidigt är det faktiskt inte så att högern är förmögen att etablera någon ny kompakt och stabil hegemoni, i alla fall inte ännu.
Det tog ett år innan bolivianska MAS tog sig från bortkuppad och uträknad till att ta tillbaka makten, dessutom (som det mesta pekar på) med egen majoritet! All den energi som lagts på propaganda om hur vänstern bara höll sig kvar vid makten med hjälp av fusk och korruption.
Allt arbete med att etablera interimsregim, att ge maktövertagandet internationell legitimitet från hela det politiska etablissemanget – och så sopar samma baktalade och förjagade vänster den parlamentariska mattan med högern i nästa val. Och Bolivia är inget undantag på den amerikanska dubbelkontinenten.
I Venezuela har kupphögern, trots all tänkbar internationell draghjälp, inte ens lyckats putta omkull en regering som befunnit sig i permanent kris sedan Hugo Chavez dog. Chile ser fram emot en historisk folkomröstning som väntas förpassa Pinochetdiktaturens grundlag till historien och i USA verkar inte ens Joe Biden förmå avskräcka befolkningen att rösta bort Donald Trump i november. Om den tid som nu råder är ett högerns 1968, vilket vissa inom den ultrareaktionära ytterkanten hävdat, så är det ett 68 som de knappast kommer se tillbaka på med nostalgi. För sällan har väl en kontrarevolution präglats av så mycket pyspunka. Om man glömmer all den skada som högern hinner ställa till med och bara skratta åt oförmågan att etablera sig så är det förstås tillåtet, men det är inte denna ledares budskap. Nej, oförmågan att skapa politisk stabilitet är inte utmärkande för samtidens högerpopulister, den är allmän. Den politiska kris som vi genomlever nu, den som om vartannat kallas vänsterns kris och liberalismens kris, kan inte klistras på någon idétradition. Det är en kris inom hela systemet vi ser. En hegemoni som går mot graven. Varje politisk rörelse vars politiska kraft hämtas ur löften om rullande hjul och vars projekt finansieras genom marknadens avkastning är dömd till ett styre präglat av instabilitet och konstant förtroendekris.
Det är själva maskinen som hackar. Att bolivianska MAS bildar en vänsterregering med förankring hos ursprungsbefolkningen betyder inte att reaktionens tid är över. Det betyder inte heller att vänsterns kris är över. De löften om ”nationell samling” som Luis Arce gått till val på pekar inte i den riktningen, även om alla steg bort ifrån den öppna rasismen och elitismen hos Camacho förstås är steg i rätt riktning. Ett stabilt vänsterskifte kräver nämligen också ett skifte bort från ett välfärdsprojekt på kapitalismens villkor. Vilken retorik som används för att presentera ett politiskt program är förstås mindre viktigt, men ofta ger den en fingervisning om innehållet. Borgfred med borgerligheten kommer som oftast hand i hand med eftergifter mot kapitalet – och det duger inte när kapitalismen befinner sig i permanent kris. I Bolivia krävs brott med jordbrukskapitalet, i Venezuela med oljeindustrin. Utan systemskifte kan inte det nya födas och utan det skiftet kommer det gamla inte att dö. Då kommer vi sitta fast i en cykel av konstant kaos och instabilitet.
