Evo Morales har segrar i presidentvalen 2005, 2009 och 2014 bakom sig. Nu sökte MAS-ledaren stöd för att han och vicepresidenten Alvaro Garcia Linera skulle kunna ställa upp ytterligare en gång. Emellertid förlorade Morales med mycket knapp marginal folkomröstningen den 21 februari, som gällde om han skulle få sitta ytterligare en period och därmed kunna ställa upp i valet 2019.
Förutom presidentval och parlamentsval har MAS och Morales vunnit flera folkomröstningar, varför det senaste nederlaget av många betraktats som ett trendbrott. Och mot bakgrund av högerns framgångar i Venezuela och Argentina och utvecklingen i Brasilien har kommentatorer dragit slutsatsen att folkomröstningsresultatet i Bolivia är ytterligare ett tecken i raden på att eran av progressiva regimer som motsatt sej nyliberalismen nu går mot sitt slut. Men det som nu hänt i Bolivia ska nog inte övertolkas.
När Evo Morales tillträdde 2005 utsattes han för en enorm smutskastningskampanj från den höger som kontrollerade företag och massmedia. Trots detta vann MAS val efter val och högern tvingades att inse att störtandet av Morales var inte en lätt uppgift, särskilt som den tidigare favoritmetoden statskupp inte längre stod till buds – USA var inte intresserat av kupp och militären hölls på gott humör av Morales genom anslag och privilegier.
Evo och MAS baserar sin styrka på de indianska bondemassorna och städernas fattiga. Det finns även bland dessa grupper kritik mot korruption, men samtidigt har MAS-regimen på flera områden verkligen blivit synonym med förändringar. Regimen har tagit kamp mot den 500-åriga diskrimineringen av ursprungsbefolkningen och gett den inflytande och kulturella erkännanden som den aldrig tidigare haft. Ett annat område är att regeringen faktiskt åternationaliserat en rad av de företag som tidigare nyliberala regimer privatiserade. Man har också infört en ”folkpension” för alla. Liten men avgörande för de massor som helt saknade ekonomiskt bidrag som åldringar. Och ekonomin har faktiskt utvecklats bra med en årlig tillväxt på fem procent.
Att 50 procent inte tycker att han ska regera ända fram till 2025 behöver ingalunda betyda att alla av dem stöder högern och i frånvaro av ett alternativt vänsterparti så kommer MAS fortsätta att åtnjuta stödet från landsbygden och en stor del av stadsbefolkningen. Men naturligtvis finns det likheter mellan regimen i Bolivia och de andra vänsterregimerna i Latinamerika. Ingen av dem har överskridit kapitalismens strukturer, även om MAS som sagt åternationaliserat flera företag. De har istället baserat sina program på att omfördela tillväxten och när ekonomin vänder såsom i Venezuela blottas hela strategins svaghet. Skillnaden är att Bolivia fortfarande har en stabil tillväxt och omfördelningsmöjligheter. Frågan är bara, hur länge?
Peter Widén
