Kampen för ett amerikanskt kommunistparti

Amerikanska kommunister vid kongressen i Michigan 1922, samt vänsterjournalisten ohn Reed.

Amerikanska kommunister vid kongressen i Michigan 1922, samt vänsterjournalisten John Reed.

Det är nu hundra år sedan det amerikanska kommunistpartiet, eller rättare sagt två amerikanska kommunistpartier grundades 1919. Rörelsen föddes under den Röda skräckens repressionsvåg, vilket tvingade de amerikanska kommunisterna att verka underjordiskt. Per Leander berättar om kampen för att ena de båda partierna, samt den svåra frågan om öppen eller hemlig organisering.

Hösten 1919 samlades det amerikanska Socialistpartiet till en extrainsatt kongress i Chicago. Den ordinarie kongressen hade redan hållits tidigare samma år och då hade den radikala vänstern erövrat majoriteten av platserna i partiledningen, vilket återspeglade efterkrigstidens radikalisering. Men den gamla moderata partiledningen vägrade att erkänna valresultatet, uteslöt vänsterns representanter och samlade till en ny kongress.
När de uteslutna vänsterdelegaterna med John Reed i spetsen marscherade in på kongressen för att kräva sina rättmätiga platser, kallade partiledningen på polisen och radikalerna blev utkastade ur salen. John Reed – den berömde journalisten som nyligen hade återvänt från Ryssland där han skrivit om bolsjevikernas revolution – ledde då sina anhängare ner i källaren där de utropade det nya partiet Communist Labor Party (CLP).

Men samtidigt på en annan plats i Chicago samlades en annan grupp uteslutna vänstersocialister och bildade Communist Party of America (CPA) under ledning av bland andra italienaren Louis Fraina och ryssen Nicholas Hourwich. USA hade alltså plötsligt fått två kommunistiska partier som båda svor trohet till Sovjetryssland. De båda amerikanska kommunistpartierna var dessutom fientligt inställda till varandra.
Den stora skillnaden mellan CLP och CPA var faktiskt etnisk. CLP samlade huvudsakligen infödda amerikanska arbetare, medan CPA främst bestod av invandrade socialister, som hade varit organiserade i så kallade utländska språkfederationer inom Socialistpartiet utifrån etnisk tillhörighet och i många fall inte ens pratade engelska. Och medan CLP fanns i hela landet, hade CPA sin bas bland de intellektuella ”européerna” i New York.
Motsättningarna mellan de amerikanska kommunisterna innebar att rörelsen var skadad från födseln. Av Socialistpartiets runt 100 000 medlemmar hade två tredjedelar sympatiserat med vänstern vid den ursprungliga kongressen 1919, men bara en bråkdel av dessa ville ansluta sig till något av de nya kommunistiska partierna. Majoriteten hade tröttnat på allt bråk.
I Moskva var bolsjevikerna också irriterade över att de amerikanska kommunisterna inte kunde hålla ihop. ”Splittringen har medfört ett hårt slag mot den kommunistiska rörelsen i USA. Den leder till att revolutionär kraft förspills, en absurd uppdelning av det praktiska arbetet, meningslösa diskussioner och orättfärdigt slöseri med energi på interna fraktionsstrider”, skrev Kominterns ordförande Grigorij Zinovjev och uppmanade de amerikanska kommunisterna – vars partiprogram till stor del var identiska – att enas i ett gemensamt parti så fort som möjligt.

I början av 1920 kallades John Reed, som representant för CLP, och John Anderson från CPA, till Moskva, där de skrev under på Kominterns krav om att slå ihop de två amerikanska kommunistpartierna, vilket formellt skedde först 1922 med Charles Ruthenberg från Ohio som första partisekreterare. (John Reed återvände aldrig till USA, då han insjuknade i tyfus och dog i Moskva bara 32 år gammal).
Ytterligare en faktor till att det hade varit svårt att förena de amerikanska kommunisterna var att det politiska klimatet i USA hade hårdnat. Det var nästan omöjligt för kommunister att organisera sig öppet till följd av en våg av statlig repression mot alla som misstänktes för att vara radikaler. Den så kallade ”Röda faran” (the Red Scare) hade börjat efter världskrigets slut.

Woodrow Wilson och Mitchell Palmer

Woodrow Wilson och Mitchell Palmer

USA hade gått in sent i kriget. Presidenten demokraten Woodrow Wilson hade gått till omval 1916 med löfte om att hålla USA utanför kriget, men våren 1917 hade han ändrat sig och skickade amerikanska trupper till Europa ”för att försvara demokratin”, som det så fint hette. Men hemma i USA lät Wilson omedelbart genomföra stora inskränkningar i demokratin genom att förbjuda all kritik mot hans regering, vilket bland annat ledde till att socialistledaren Eugene Debs dömdes till fängelse. Efter kriget blev det politiska förtrycket i USA ännu värre. Sommaren 1919 kom president Woodrow Wilson tillbaka från Europa – där han varit med och dikterat fredsvillkoren och de nya gränsdragningarna – som en domedagsprofet som varnade för att det bolsjevikiska ”giftet” höll på att spridas över världen. USA skakades också av inflation, stora strejker och politisk oro, vilket ledde till att den amerikanska härskarklassen på allvar fruktade för en kommunistisk revolution.

Med hänvisning till en serie anarkistiska bombdåd, beordrade president Wilson sin justitieminister Mitchell Palmer att fängsla alla rödingar, vilket blev början på den största repressionsvågen i USA:s historia. Palmer gav J Edgar Hoover, ledaren för den nybildade säkerhetspolisen FBI, fria händer att krossa vänstern. Tiotusentals misstänkta radikaler fängslades runtom i USA, ofta utan bevis, och i många fall blev de utsatta för misshandel av polisen. De som hade utländsk bakgrund deporterades.
De kommunister som inte fängslades gick under jorden, medan många andra skrämdes bort från rörelsen. Kommunisterna blev helt isolerade från arbetar- och fackföreningsrörelsen, öppen politisk verksamhet blev i princip omöjlig och möten, i den mån de kunde sammankallas, hölls i största hemlighet och blev ofta infiltrerade av FBI-agenter.
När den första sammankomsten med representanter för det enade amerikanska kommunistpartiet hölls i skogarna utanför den lilla staden Bridgman vid Lake Michigan 1922, slog polisen till och grep de runt 30 delegaterna. Däribland partiledaren Charles Ruthenberg, som precis hade avtjänat två års fängelse och nu riskerade fängelse igen.

FBI-agenter beslagtar marxistisk litteratur

FBI-agenter beslagtar marxistisk litteratur

Men tillslaget vid Bridgman blev den sista stora polisräden under den ”Röda faran”. Efterkrigstidens depression var över och i takt med att ekonomin började stabiliseras, kände sig den amerikanska härskarklassen allt mindre hotad av revolutionärerna, såväl verkliga som uppdiktade. Den nye presidenten, republikanen Warren Harding som segrat i valet 1920, förkunnade ”en återgång till det normala” efter krigs- och kristid. Han lät till och med benåda den gamle socialistledaren Eugene Debs som suttit fängslad sedan 1917. Debs hade själv ställt upp i presidentvalet från sin fängelsecell och kommit trea med nästan en miljon röster.
Ytterligare en anledning till att repressionen stoppades var att det stod klart att justitieminister Mitchell Palmer hade gått för långt och överträtt lagens gränser med husrannsakan utan domstolsbeslut, gripanden utan misstankar, och utvisningar utan bevis. Palmer hade också haft sina ögon på presidentposten, men nu slutade hans politiska karriär i vanära. J Edgar Hoovers karriär som kommunistjägare hade dock bara börjat, men han lärde sig att bli mer diskret i fortsättningen och skulle ofta agera utan att låta domstolarna få veta vad FBI höll på med.

Med tanke på att det amerikanska kommunistpartiet föddes under dessa oerhört svåra repressiva år, var det naturligt att många av partimedlemmarna blev konspiratoriskt lagda och uppfattade de politiska förföljelser de utsattas för som ett normaltillstånd. Även när Palmer-räderna upphörde, var det många kommunister som ansåg att man måste fortsätta att verka underjordiskt som ett illegalt revolutionärt parti. Frågan om öppen eller hemlig organisering ledde till en ny partistrid.
En av de som förespråkade att man skulle sluta med den illegala verksamhet var den unge kommunisten James P Cannon från Kansas. Tillsammans med en ny utbrytargrupp från det gamla Socialistpartiet bildade kommunisterna 1921 ett nytt parti kallat Workers Party, med James Cannon som ledare. Workers Party var tänkt att fungera som en front för kommunisternas legala politiska och fackliga arbete, där man tonade ner det revolutionära budskapet och banden till Sovjetunionen. Samtidigt skulle kommunistpartiets hårda kärna vara hemlig och fortsätta sitt illegala arbete med banden till Komintern.

Trots denna kompromiss var partistriden inte över. De mest extrema konspiratörerna – ofta förknippade med de tidigare nämnda utländska språkfederationerna – vägrade att stödja det legala arbetet med Workers Party, som de trodde skulle bli ett reformistiskt parti av socialdemokratisk typ. Mot dem stod ”likvidatorerna” – huvudsakligen infödda amerikaner som James Cannon och partiledaren Charles Ruthenberg – som ville likvidera hela den hemliga apparaten och bara satsa på öppen, legal partiverksamhet.
Frågan skulle komma att avgöras i Moskva på Kominterns fjärde kongress i slutet av 1922, där Cannon representerade dem som ville legalisera partiverksamheten. Bolsjevikerna var starkt påverkade av sina egna erfarenheter av det politiska arbetet i det gamla Tsarryssland, då det hade varit nödvändigt att verka underjordiskt. Det såg därför ut som om Kominternledningen skulle avvisa förslaget att likvidera den illegala partiapparaten i USA. Men i sista stund fick James Cannon ett privat möte med Trotskij. ”Det förändrade allt över en natt”, berättar Cannon i sina memoarer.

James P Cannon

James P Cannon

Den unge amerikanen förklarade för Röda arméns ledare att den politiska situationen i USA inte bara möjliggjorde för ett legalt politiskt arbete, utan också att det var det enda sättet att nå ut till de amerikanska arbetarna. Kommunisterna måste våga delta i val och politiska debatter, och inte minst bli fackligt aktiva på sina arbetsplatser, menade Cannon. ”Vid slutet av diskussionen, som nog inte pågick längre än den timme som han hade avsatt för oss, sade Trotskij klart och tydligt att han skulle stödja vår sida, och att han var säker på att Lenin och de andra ryska ledarna också skulle göra det.”
När kongressen fortsatte togs frågan om det amerikanska partiets framtid på större allvar. Båda sidor fick komma till tals, och Cannon argumenterade för legalisering inför kongressen. Men han tog också upp en annan fråga, då han varnade för att det amerikanska partiet höll på att bli en sekt som dominerades av ryssar och andra utlänningar, som knappt talade engelska och ville isolera sig från den amerikanska arbetarklassen: ”Det besynnerliga med vårt parti är att istället för att ha problem med amerikansk nationalism, har vi problem med amerikansk anti-nationalism. Många partikamrater har fördomar mot amerikanska arbetare. Det råder en stark anti-amerikansk stämning i partiet”, förklarade Cannon.

Det var en modig ståndpunkt att framhålla inför den huvudsakligen ryska Kominternledningen. Men Cannons resonemang gick hem och bolsjevikerna – som inte ville se en rysk sekt utan ett verkligt revolutionärt massparti i USA – lät sig övertalas. Zinovjev slog därför fast att det amerikanska partiet måste ”legaliseras och amerikaniseras”. I enlighet med Kominterns beslut likviderades den underjordiska partiapparaten i USA vid årsskiftet 1923, och all politisk verksamhet togs över av Workers Party som officiell sektion av Kommunistiska Internationalen, med det nya namnet Workers (Communist) Party.
En av de första politiska organisationer som de amerikanska kommunisterna nu helt öppet kunde bilda i samarbete med hela arbetarrörelsen var Labor Defence Council, som tog sig an att juridiskt och ekonomiskt stödja socialister, fackföreningskämpar och andra radikaler som utsattes för politiska förföljelser. Bland annat kunde man samla in pengar till att betala borgen för Charles Ruthenberg, som suttit häktad sedan tillslaget i Bridgman året innan, och som nu kunde återta partiledarposten.

Per Leander

Dela