Foto: Claudio Poli
Trettio år efter kommunismens fall är Albanien ett fattigt men gästvänligt land där de nya skyskraporna reser sig över Tiranas gamla stadsbild och där man fortfarande är stolt över landets antifascistiska historia. Sture Källberg var där en ovanligt varm oktobermånad.
Albanien i mitten av oktober bjöd på sol och 25-27 graders värme varenda dag. Så har vädret varit de sista tre åren, tidigare var det regn och rätt kallt i oktober, förklarade en hotellportier. Jag traskade omkring i huvudstaden Tirana, utom två dagar vid kusten, i Durres.
I Tirana bor en miljon av landets drygt tre miljoner, en ganska vacker stad med breda avenyer och öppna platser i centrum. Parlamentet och ministerierna har harmoniska proportioner. Bakom dem har nu under globaliseringen byggts höghus, utropstecken på 20-30 våningar, oftast med ljusreklam för en bank högst upp.
Tirana är en stad med många gröna träd och vänliga människor. En mindre del förstår lite engelska. Mitt intryck var att albanerna är hederliga. En gubbe som sålde cigaretter på trottoaren utanför mitt hotell pratade med andra gubbar utan att hålla uppsikt över sitt lager, och liknande på andra ställen. Folk ställer ifrån sig väskor och kassar lite hursomhelst.
Levnadsstandarden är nog ungefär som på 1950-talet i Sverige. Men många har en mobil. Priserna är låga på basvaror. Man äter hyggligt på krogar för 50-60 kronor, ibland mindre. Många kaféer fortsätter ut på trottoarerna. En espresso kostar 50-80 lek och det går 10 lek på en krona. Ofrivilligt blir man ett valutasvin!
Civilisationen är betydligt äldre än här hos oss. På arkeologiska museet i Durres finns en samling på drygt hundra olika mynt från sjätte till fjärde århundradet före vår tidräkning. Många regimer har härskat i denna stad, sammanlagt 33 olika under tre årtusenden.
I den stora parken med en konstgjord sjö i Tirana, anlagd under Enver Hoxhas regim, står ett monument, tre kvadratmeterstora svarta stenskivor med engelsk text på den ena, albansk på den andra och hebreisk på den tredje, sannolikt bekostad av Israel eller någon judisk organisation.
Texten berättar att när tyskarna ockuperade Albanien under andra världskriget och gav order om att judar skulle registreras, sa albanerna nej, både byråkrater och poliser. Albanien hade på 1940-talet en utpräglad hederskultur med blodshämnd osv. Albanerna förklarade för tyskarna att deras heder förbjöd dem att bli angivare. De vägrade blankt, tyskarna förmådde inte tvinga igenom sin vilja! Inga deporteringar skedde från Albanien, enligt den engelska texten på den vänstra stenen.
Albanska är unikt, det liknar inget annat indoeuropeiskt språk. Landet heter Shqiperia på albanska och uttalas ungefär som shipejra, (sh som i ship på engelska).
Peter Kadhammar har skrivit en bok där han intervjuar en lång rad av dem som tillhörde Hoxhas härskande familjer, även Hoxhas fru är med! De är förbluffande öppna och berättar hur deras inrutade liv var i den skyddade och privilegierade enklaven i Tirana som kallades kvarteret. ”Vi som var så lyckliga” heter boken. Den är mycket läsvärd.
1944-45 när partisanerna segrat hade Albanien 800 000 invånare som var fattigast i Europa. 90 procent var analfabeter, medellivslängden 38 år. När den kommunistiska regimen kollapsade 1989-90 hade landet tre miljoner invånare varav de flesta kunde läsa och skriva och medellivslängden hade ökat till nästan 70 år.
Mycket annat finns förstås att tillägga. Jag gillade albanerna och deras vackra land!
Sture Källberg