Kapitalismen är grundorsaken till den klimatkatastrof vi nu står inför. Parisavtal och borgerliga regeringar kommer inte att lösa krisen. Socialister måste bygga vidare på den massmobilisering som just nu pågår och förena klimatkampen med kampen för ett rättvist demokratiskt, ekosocialistiskt och feministiskt samhälle.
Det skriver ledningen för Fjärde Internationalen i ett uttalande.
UTTALANDE
Den 20-27 september upplevde vi en historisk mobilisering för klimaträttvisa. Med mer än 7,5 miljoner demonstranter i 185 länder är det den största samordnade internationella mobiliseringen sedan kriget i Irak 2013. En ny generation träder fram, en generation som har uppstått ur gemensamma och politiska aktioner. Dess styrka och beslutsamhet leder andra samhällssektorer – fackföreningsmedlemmar, vetenskapsmän, föräldrar…
Klimatkatastrofen och den sociala katastrofen sker nu
Ökningen av jordens medeltemperatur sedan mitten av 1800-talet med 1,1 grader Celsius har redan fått dramatiska konsekvenser. Allt fler och allvarligare extrema väderfenomen – bränder, översvämningar, torka, orkaner och tyfoner – ödelägger hela regioner. Svälten har ökat för tredje året i rad och drabbat mer än 820 miljoner människor över hela världen. En fjärdedel av mänskligheten hotas av vattenbrist. Det finns mer än 2 500 konflikter om tillgången på fossilbränslen, vatten, mat och mark.
Miljöojämlikheterna förvärrar de sociala, rasrelaterade och könsojämlikheterna. Det är de rika som förstör planeten (de allra rikaste länderna kan släppa ut mer än 2 000 gånger mer växthusgaser än de allra fattigaste) men det är de arbetande klasserna, folken i syd, rasifierade folk och kvinnor som drabbas värst av klimatkatastroferna, som bor i de mest nedsmutsade områdena, lider brist på dricksvatten och drabbas av försämringen av jordbruksmark.
Landytor, oceaner och isområden: det är bråttom att bryta de onda cirklarna!
En fjärdedel av landytan har redan förstörts av industriella jordbruk och boskapsskötsel, som också står för en tredjedel av utsläppen av växthusgaser (IPCC:s rapport 8 augusti 2019). Ju mer klimatkrisen förvärras, desto mer mark förstörs. Men ju mer förstörd mark det finns, ju mindre koldioxid absorberar den och ju mindre hjälper den till mot klimatförändringarna.
Smältande isar, uppvärmda hav och stigande havsnivåer hotar en fjärdedel av världens befolkning i kustområden, bergsområden och den arktiska regionen, i synnerhet urbefolkningar (IPCC:s rapport 25 september). Uppvärmningen och smältningen av istäcken (Grönland, Antarktis) ökar vattenvolymen, vilket kommer att få havsnivån att stiga så mycket som en meter i slutet av seklet. Oceanerna spelar en viktig roll i kampen mot klimatförändringarna, och har sedan 1970 absorberat en fjärdedel av koldioxidutsläppen och 90 procent av den värmeökning som beror på utsläppen av växthusgaser. Men uppvärmningen och försurningen av dem, och ödeläggandet av den biologiska mångfalden, minskar deras förmåga till absorption och förvärrar på så sätt klimatförändringarna.
IPCC:s specialrapport (SR15) bekräftar det som de mest oroade och mest insatta (som drev igenom hänvisningen till 1,5 grader i Parisavtalet) har känt till sedan länge: att en ökning av jordens medeltemperatur med 2 grader är långtifrån en säker gräns.
Passiviteten dödar klimatet
Enligt planerna skulle COP25 äga rum i Santiago, Chile. Det hade varit en cynisk karikatyr att organisera mötet under hot från en armé som gjorde sig ett namn under Pinochets diktatur. Slutligen bestämdes att det istället ska hållas i Madrid mellan 2-13 december. Det har döpt sig själv till ”Handlingens COP”, och har precis som varje nytt möte ambitionen att ”öka ländernas åtaganden”. Parisavtalet som antogs vid COP21 2015 bestämde om bidragen på nationell nivå. Men även om dessa åtaganden skulle uppfyllas, vilket långtifrån är fallet, så skulle det leda till en genomsnittlig temperaturökning betydligt över 3 grader. Det är därför nödvändigt att utlova nya och reviderade åtaganden inför COP26 i Glasgow 2020.
Klimatförnekarna Trump och Bolsonaro bojkottade FN:s klimattoppmöte i september 2019 och har gjort sig skyldiga till de allra värsta miljömord. Men retoriken från de andra ländernas ledare är inte bättre. Målet för ”koldioxidneutralitet 2050” som lanserades av Antonio Guterres och antogs av cirka 60 länder, inklusive Tyskland, Kanada, Frankrike, Italien, Japan och Storbritannien, är en farlig bluff. Koldioxidneutralitet eller ”noll nettoutsläpp” innebär inte noll utsläpp av växthusgaser. Utsläppen kan fortsätta att öka, som de gör nu, på villkor att de ”uppvägs” av negativa utsläpp – med andra ord att koldioxid avskaffas. Bakom dessa ”negativa utsläpp” ligger farliga och förstörande teknologier som BECCS (bioenergi med koldioxidinfångning och förvaring), som för att på något betydande sätt absorbera överskottskoldioxid skulle kräva att ett landområde motsvarande Indiens yta offrades för att odla biomassa, på bekostnad av livsmedelsskördar och biologisk mångfald, och stick i stäv mot folkens och böndernas rättigheter.
Marknads- eller teknologiska svar är ineffektiva, farliga och orättvisa, men är de enda svar som det går att föreställa sig inom det kapitalistiska systemet. Detta system är oförmöget att svara på klimatutmaningarna eftersom det inte kan ta sig an problemets rötter: fossila bränslen.
För att ha en 50-procentig chans att hålla den globala uppvärmningen under 1, 5 grader måste koldioxidutsläppen minskas drastiskt före 2030 (-58 procent jämfört med 2010). Men 80 procent av utsläppen beror på fossila bränslen, som i det nuvarande systemet täcker 85 procent av energibehoven. Men det fossila energisystemet och reserverna av olja, naturgas och kol är samlade i händerna på kapitalistiska grupper (eller stater) och utgör enorma kapitalmängder (en femtedel av världens BNP bara för anläggningarna). Kapitalisterna kommer inte frivilligt att ge upp sitt kapital, och ingen regering som är i deras tjänst kommer att tvinga dem att göra det.
Den enda utvägen är att mobilisera ungdomar och arbetare
Vi behöver ett program av ekosocialistiska övergångsåtgärder som kombinerar verklig demokrati, social rättvisa och klimatförändringar, som möter behoven samtidigt som de respekterar de ekologiska gränserna: producera mindre, dela mer.
Exproprieringar utan kompensation eller återköp, och socialisering av både energisystemen och banksystemen under de anställdas och befolkningarnas kontroll, är avgörande villkor för att komma bort från fossil- och kärnkraftsenergi och övergå till ett fullständigt förnybart, decentraliserat, ekonomiskt och socialt rättvist energisystem. Det handlar inte bara om att byta energikällor, utan om att bryta med den produktionsfixering som finns inneboende i kapitalismen, att avskaffa onödig och skadlig produktion, det slöseri med energi, resurser och arbete som beror på reklam och ett programmerat åldrande av varor. Ett ekologiskt bondejordbruk kan tillhandahålla kortare transporter och är ett vapen för social- och klimaträttvisa. Det förutsätter ett slut på jordbruksindustrin som förstör marken och ruinerar bönder. Transporter är ansvariga för en femtedel av produktionen av växthusgaser. Flyg- och containertransporter måste minskas drastiskt, biltrafiken måste börja försvinna till förmån för gratis kollektivtrafik och genom omvandling av städer och landområden.
På det hela taget handlar det om att på ett demokratiskt sätt bestämma vad som ska produceras och under vilka omständigheter. En massiv och övergripande minskning av arbetstiden utan lönesänkning eller intensifierat arbete måste beledsagas av förändringar av arbetets organisering och innehåll. Fördelningen av arbetet måste även omfatta arbetet med den sociala reproduktionen, som idag till stor del är osynligt och utförs av kvinnor. Detta kräver offentlig sjukvård, barnomsorg från tidig ålder, vård av äldre och behövande.
Det historiska ansvaret för koldioxidutsläppen är inte samma i de imperialistiska länderna som sedan länge har baserat sin industriella utveckling på fossila bränslen, som i de dominerade länderna. Vi väntar fortfarande på den Gröna fond som har utlovats sedan 2010 för att finansiera övergången och anpassningen av länderna i Syd. Den koldioxidredovisning som förhandlingarna grundar sig på raderar ut detta ”gemensamma men olika ansvar”. Handel, marknadsföring och kompensationsmekanismer utgår från att varje ton koldioxid är samma på alla ställen och under alla sociala och historiska omständigheter. Långt från att erkänna klimatskulden är de grunden för en ny miljöimperialism som lägger bördan för reparationerna på klimatförändringarnas första offer. Å andra sidan kräver de koloniala brotten kompensation genom att skulder avskrivs, att migranter har frihet att röra sig och bosätta sig, och att urbefolkningarnas rättigheter erkänns.
Kapitalismen kastar in hela världen i en global klimat- och ekologisk kris, en social och ekonomisk, politisk och demokratisk kris, en civilisationens kris. Men detta system kommer inte att falla samman av sig själv. Det har blivit alltmer diktatoriskt och militariserat och orsakar krig, skövlar miljontals liv och hotar den biologiska mångfalden, jorden och klimatet. Kapitalismen kommer att fortsätta att göra det så länge den har kontrollen. Men överallt gör folk uppror, och under dessa uppror är ungdomar i majoritet och kvinnor i förtruppen.
Den samtidiga uppkomsten av en global klimatrörelse och en ny feministisk våg är ett svar på det faktum att kapitalet utöver att suga ut arbetare också suger ut och förstör allt liv, både människors och naturens liv. Det ger en grundval för de 99 procenten att enas för att förändra systemet, genom att avskaffa kapitalet och bygga en demokratiskt planerad ekonomi och ett samhällssystem som grundas på demokratiska, feministiska och ekologiska principer. En demokratiskt planerad ekonomi är det enda sättet att skydda anställda i de företag som ska försvinna (gruvor, oljefält, etc.) genom att ge dem möjlighet att byta jobb utan att förlora sin ställning.
Denna enighet går bara att bygga mitt under verkliga mobiliseringar, debatter, självorganisering, strejker och blockader.
Fjärde Internationalen
Uttalande från november 2019.
Översättning från engelska:
Göran Källqvist.