▶ Uppgivenhet präglade det fackliga ledarskapet 2018
▶ Först nu i slutet av året börjar det mullra underifrån
▶”Klasskampen är på intet sätt över”
ÅRSKRÖNIKA
Det såg rätt mörkt ut för regeringens stridsåtgärdsutredning. Aldrig hade ett förslag från en s-regering mött en så massiv kritik som när innehållet började läcka ut i januari, åtminstone inte sedan Ingvar Carlsson och Mona Sahlin försökte få igenom ett strejkförbud 1990.
Förbundsledning efter avtalsråd efter kongress i vartenda fackförbund, från Finansförbundet till Elektrikerna, gjorde det tydligt att de inte skulle acceptera något tafsande på strejkrätten. Enda undantagen var ”märkesfacken” Unionen och IF Metall, Industriavtalets viktigaste fack som på egen hand redan inskränkt sin strejkrätt samtidigt som de krävde att ingen annan skulle begära mer än det ”märke” de satt i avtalsrörelserna. Med höstens val i antågande var en konflikt med de fackliga organisationerna det sista Stefan Löfven ville ha. Det verkade faktiskt som om det skulle vara möjligt att sätta stopp för förslaget till inskränkt strejkrätt.
Så kom den 5 juni och allt vändes upp och ner. Arm i arm presenterade de fackliga centralorganisationerna och Svenskt Näringsliv ett eget lagförslag med samma syfte och innehåll som deras förbund tills alldeles nyligen kritiserat så hårt. En vecka tidigare hade Pappers kongress uppmanat regeringen att slänga utredningen i papperskorgen och bara en dag innan hade Hotell – och Restaurangfackets kongress tagit avstånd från utredningen och dess förslag. Samtidigt som alltså den högsta fackliga ledningen i hemliga förhandlingar tagit fram ett förslag som skulle visa sig till och med vara värre än det utredningen lade fram. Sällan har det framstått så tydligt hur centralstyrda de svenska facken är. Utan någon som helst diskussion eller genomlysning av konsekvenserna slöt samtliga ledningar inom LO, TCO och Saco upp bakom lagförslaget, med Journalistförbundet som hedervärt undantag. Att vi vanliga bråkmakare protesterade ingick i kalkylen och rubbade knappast den fackliga byråkratin.
Först när året nu går mot sitt slut och lagen är på remiss börjar det sakta mullra underifrån, viktiga grupper i Seko har protesterat och tunga sektioner i Kommunal har antagit motioner till kongressen om att gå emot lagen.
Möjligen har regeringen satt en ostoppbar boll i rullning, riksdagens högermajoritet lär knappast ha några invändningar mot denna gamla punkt på Svenskt Näringslivs önskelista, tvärtom kommer de att se det som ett startskott för att uppfylla fler önskningar. Redan i de pågående regeringsförhandlingarna har Stefan Löfven börjat lova bort anställningsskyddet och när LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson intervjuades i DN om detta avvisade han tanken på att LO skulle sätta en gräns för sådana uppgörelser. Oavsett vad som sker i riksdagen finns det tungt vägande skäl att fortsätta opinionsbygget mot lagförslagen, om inte annat för att öka det politiska priset för andra angrepp på fackliga rättigheter.
Det kan förefalla märkligt att angreppet mot strejkrätten kommer just nu. (Om man nu inte gått på propagandan om Hamnarbetarförbundets hot mot det svenska samhällets fundament…) Till och med för svenska förhållanden är det rekordfå strejker idag. Hade den svenska strejkstatistiken varit en EKG-kurva skulle patienten varit död sedan länge. Men i själva verket är det nog tvärtom. Just för att vi och våra fackföreningar är så tysta och snälla vågar de sig på oss. Det hela är egentligen rätt märkligt. När LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson nyligen fick frågan av LO:s tidning Arbetet om vad den viktigaste fackliga frågan är svarade han: ”Full sysselsättning. När vi har full sysselsättning kan vi ta ut svängarna mycket mer än när folk är rädda för att bli av med jobbet.” Någon full sysselsättning råder knappast men det är som om Thorwaldsson missat att det råder en dånande högkonjunktur i Sverige.
Just det läge när fackföreningar alltid ”tagit ut svängarna” om man med det menar ”krävt förbättringar”. Men trots att ekonomin accelererat sedan 2010 och att börsbolagens vinster och utdelningar slagit rekord år efter år – de största bolagen delade i fjol ut 251 miljarder till ägarna, i år blev det 263 och nästa år beräknas utdelningen stiga till 278 miljarder – så beter sig våra fack som om krisen 2008 fortfarande pågick med massuppsägningar och fritt fall i ekonomin. Och även på oss vanliga medlemmar är det som om ”var glad att du har ett jobb”-känslan sitter kvar i huvudet, trots att det egentligen är läge att ställa såväl stora som små krav och slåss för dem.
Orsakerna är många och det skulle gå för långt att försöka bena ut dem här. I grunden handlar det om bristande tilltro till den gemensamma styrkan och avsaknad av erfarenheter av att slåss tillsammans.
Arbetarklassen är hårt ansatt över hela världen. Vi som bestämt oss för att det är möjligt att förändra världen och som dessutom tror på kollektivet som förändrande kraft har lätt att se de positiva exemplen på kamp och motstånd i vår egen tid. Ibland missar vi att de äger rum mot en bakgrund av angrepp, reträtter och nederlag. Och så måste vi kanske göra för att inte ge upp, för ganska ofta sker de stora omkastningarna när man är som minst beredd på det.
I år har det talats mycket om att det gått 50 år sedan upprorsåret 1968. Frågan är om det inte är ett viktigare jubileum nästa år, åtminstone i Sverige. På en företagarmässa hösten -69 avfärdade min barndoms evige finansminister, Gunnar Sträng, den kritik mot samförstånd och de gångna decenniernas klassamarbete som börjat dyka upp i det offentliga med orden:
– Någon direkt intressekonflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att de mesta av de så kallade konflikterna är konstruerade. Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på att allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.
Två månader senare dementerade fem tusen gruvarbetare i Malmfälten kraftfullt ryktet om klasskampens död och en ny våg av aktivitet och strejker bröt fram på landets arbetsplatser. Positionerna flyttade fram på ett sätt som vi har nytta av än idag.
Även om klasskampen sedan länge är oerhört ensidig och vår sida har förlorat mycket är den på intet sätt över. Under våren spred sig lärarstrejker i USA lika plötsligt och oväntat från delstat till delstat som den svenska gruvstrejken för 49 år sedan, ofta i massaktioner där lärarna inte ens väntade på sina fackföreningar. När detta skrivs fylls gatorna i Budapest av fackliga protester mot ultrahögerregeringens ”slavlag” som visar den brutala klasspolitiken bakom de nationalistiska dimridåerna.
Årets mest oförutsedda fackliga aktion – och på sikt kanske den viktigaste – var nog ändå den stora internationella strejken på Google. På ett unikt sätt gick anställda på hi tech-koncernen ut i en exemplariskt samordnad global strejk, utlöst av företagets hantering av sexuella trakasserier och med #metoo-rörelsen som språngbräda, men också med ett jäsande missnöje över den väldiga mängden osäkra jobb och med krav på grundläggande respekt på jobbet i botten.
För den som deltar i de spektakulära aktionerna kommer de sällan som en överraskning. De uppstår aldrig ur intet, utan grundläggs i det tysta. I de små striderna, i de lokala kraven och i samtalen mellan arbetskamrater, sådant som sällan märks utåt men som ligger bakom de explosioner som ingen anat innan. Det är där vi måste börja, eller snarare fortsätta, alla vi som gnetar på i den fackliga snålblåsten. Detta år och nästa.
Lars Henriksson
