Foto: NightFlightToVenus cc-by-nc
Den grundläggande orsaken till ”gula västarnas” protester i Frankrike är att såväl sittande regering som de föregående ignorerat de nödvändiga ekologiska kraven: efter att bara ha gynnat bilar och diesel och inte gjort något för att utveckla kollektivtrafiken, samtidigt som arbetarna måste resa allt längre sträckor. Det är en outhärdlig arrogans från regeringens sida när den ger högre kostnader till folk som inte kan ändra hur de reser eller byta fordon. Det skriver den franske fackföreningsaktivisten Léon Crémieux som också sitter i Fjärde Internationalens ledning.
Den 17 november 2018 rapporterades minst 2 500 blockerade vägkorsningar och vägtullstationer i alla regioner, med enligt polisen åtminstone 300 000 gilets jaunes (”gula västar” – demonstranterna bar reflexvästar som är obligatoriska i fordon). Påföljande vecka fortsatte många blockader i mindre städer och på landsbygden. Lördagen den 24 november ägde många aktioner rum: mer än 100 000 deltagare, inklusive minst 8 000 i Paris på Champs Elysées, med 1 600 blockader i regionerna.
Initiativet till rörelsen togs inte av något parti eller fackförening. Den har helt byggts upp från sociala nätverk, kring att säga nej till de skattehöjningar på fossilbränsle via TICPE (inhemsk konsumtionsskatt på energiprodukter), som planeras till 1 januari 2019: +6,5 cent [67 öre] på en liter diesel och 2,9 cent [30 öre] på en liter blyfri 95 oktan. 2018 ökade skatten på diesel med 7,6 procent. En liter diesel kostar 1,45 euro, varav staten får cirka 60 procent i skatt, eller 85,4 cent. Regeringen planerar att höja skatten ännu mer 2020 och 2021, med 6,5 cent varje år. Det är den högsta dieselskatten i Europa efter Storbritannien och Italien. Men till skillnad från de flesta andra länder i Europa står diesel för absolut största delen av bränslekonsumtionen i Frankrike, 80 procent. Priset på diesel har ökat med 23 procent det senaste året.
Ett upprop på nätet mot dessa skatteökningar citerades i en artikel i landets ledande dagstidning, Le Parisien, och hade i mitten av oktober samlat hundratusentals signaturer och i början av november mer än en miljon. Därefter uppstod hundratals Facebook-grupper över hela landet, videofilmer mot skatten visades miljontals gånger på internet (inklusive en film som hade gjorts av en lokal representant för yttersta högergruppen ”Debout la France”). En lastbilschaufför uppmanade till en blockad av ringvägen runt Paris den 17 november. Därefter blev 17 november det datum som alla grupper valde för tusentals lokala initiativ att blockera vägar och rondeller, som två ”gula västar” presenterade i en lista på en webbplats som inrättats för evenemanget. De största nyhetsmedia (i synnerhet tv-stationen BFMTV) tog upp historien och förstärkte fenomenet.
Med början i undertecknandet av en petition spred sig rörelsen som en skogsbrand.
Rörelsen har konfronterat regeringen, men också de fackliga och politiska ledningarna. Skillnaden var slående mellan dess utbredning i de folkliga klasserna, den breda sympatin för den, speciellt på arbetsplatserna, det massiva stödet i befolkningen (70 procent-igt stöd 14 november) och den karikatyr som gjordes av den inom många vänsterkretsar, som förhastat förringade det som en aktion från transportarbetsgivarna och yttersta högern. Men alla arbetsgivarorganisationer inom transportsektorn fördömde blockaderna och krävde att regeringen skulle röja undan dem. Vad gäller den yttersta högern är det sant att ”Debout la France”-s ledare Nicolas Dupont Aignan har varit entusiastisk sedan mitten av oktober och har visat upp sin gula väst i media. På liknande sätt har Marine Le Pens Rassemblement national också visat sitt stöd, samtidigt som hon förkastat väghindren. Huvuddelen av ”gula västarnas” organisatörer har velat ta avstånd från detta besvärliga stöd. ”Les Républicains” och socialistpartiet har försiktigt uttryckt sin sympati med rörelsen. Medan ledarna för France insoumise –som Jean-Louis Mélenchon och François, precis som Olivier Besancenot från Nouveau parti anticapitaliste, NPA – i flera TV-intervjuer har uttryckt stöd för rörelsen, har å andra sidan alla de större fackföreningarna, inte bara CFDT och FO utan också CGT och Solidaires, vägrat stöda demonstrationerna, och vidhåller att yttersta högern och transportbossarna manipulerar dem.
I verkligheten återspeglar de gula västarna en djupgående rörelse bland de folkliga klasserna. Varje dag arbetar 17 miljoner människor utanför det samhälle de bor i, det vill säga 2/3 av de ekonomiskt aktiva. Av dessa 2/3 använder 80 procent sitt eget fordon. Oron över bränslekostnaderna är därför en folklig oro, i synnerhet i Storparis och på landsbygden (till och med i Parisregionen använder bara varannan anställd offentliga transporter för att resa till arbetet). Frågan om en tilläggsskatt rör därför den överväldigande majoriteten anställda.
Anställda, och i synnerhet familjer, tvingas leva längre från städernas centrum, och osäkra anställningsförhållanden förvärrar avståndet från arbetsplatsen. I Parisregionen är de 50 procent av de anställda som tar bilen till arbetet oftast de som tvingas leva i ytterkanten av staden eller arbetar utspridda timmar.
Kostnaderna för biltransporter, och speciellt diesel, har exploderat samtidigt som den officiella inflationsnivån använts som förevändning att inte öka lönerna. De gula västarna polariserar en folklig förbittring, med en tydlig klasskaraktär vad gäller köpkraft, löner och pensioner.
Men denna förbittring driver också på den diffusa ilska som misskrediteringen av regeringen, de allt fler angreppen på köpkraft och pensioner, de många gåvorna till de rika, till kapitalisterna, har orsakat. Även misskrediteringen av de politiska partierna som i tur och ordning har lett landet och är ansvariga för den sociala situationen. Macron gynnades av denna misskreditering för att bli vald och nu slår den tillbaka.
Genom regeringens skattereformer – avskaffandet av förmögenhetsskatten, en enhetlig skatt på kapitalinkomster – kommer de rikaste 1 procent att se sina inkomster öka med 6 procent 2019, de rikaste 0,4 procent kommer att få sin köpkraft ökad med 28 300 euro, och de rikaste 0,1 procent med 86 290 euro . Samtidigt kommer de minst välbeställda 20 procent att se sina inkomster sjunka, i frånvaro av höjda sociala förmåner, förändrade bostadsbidrag, minskade pensioner, alltmedan priserna ökar.
En mycket stor del av befolkningen betraktar Macron som en president för de rika, de mycket förmögna. Efter gåvorna till de rikaste klasserna blev de ökade skatterna på bränsle, som drabbade de anställda med lägst löner, droppen som fick bägaren att rinna över.
Genom sin klasspolitik och sitt dåliga anseende har Macrons regering dessutom sedan sommaren hamnat i en allt djupare kris. Sommarens skandal var Benalla-affären. Alexandre Benalla var en av Macrons personliga säkerhetsvakter som fälldes för att ha angripit demonstranter vid 1 maj förra året. Affären avslöjade presidentens praxis att använda statliga tjänster för personliga behov, och påminde på ett annorlunda sätt om Fillon-skandalen strax innan presidentvalet. [2017 anklagades presidentkandidaten François Fillon för att ha betalat stora summor i lön till familjemedlemmar, utan att dessa hade utfört särskilt mycket verkligt arbete – öa.] Benalla-skandalen följdes av Nicolas Hulots avgång. Hulot var Macrons främste talesman i miljöfrågor, och avgick efter att många miljölöften hade svikits. I efterdyningarna avgick även inrikesminister Collomb, en av presidentens första anhängare, i början av hösten. Dessa på varandra följande interna kriser visar på regeringens allt snabbare sönderfall och dess svaga politiska och sociala bas.
Alla opinionsmätningar ger Macron lägre popularitetssiffror än vad François Hollande hade efter samma tid som president.
Alla budskap från de ”gula västarna” på sociala nätverk eller vid väghindren innehåller krav på att bränsleskatten ska dras tillbaka, men utöver det finns ilska mot levnadsomkostnaderna, krav att förmögenhetsskatten ska återinföras … och ofta helt enkelt att Macron ska avgå.
För att rättfärdiga bränsleskatten och få folkligt stöd pekar regeringen på behovet att kämpa mot den globala uppvärmningen och samtidigt kämpa mot utsläppen av växthusgaser och finkorniga partiklar. Regeringens talesperson, Benjamin Grivaux, försökte få stöd från den miljöaktivistiska vänstern genom att fördöma ”de som röker cigaretter och kör med diesel”. Men inte ens bland de miljömedvetna väljarna fick de ökade skatterna något positivt gensvar, och regeringens föraktfulla arrogans har inte imponerat.
Den grundläggande orsaken till det är att såväl regeringens som dess föregångares politik ignorerar dagens oavvisliga ekologiska krav: efter att bara ha gynnat bilar och diesel görs inget för att utveckla kollektivtrafiken, varken på landsbygden eller i de stora städernas omgivningar, samtidigt som arbetarna måste resa allt längre sträckor från sina arbetsplatser och städernas centrum. Det är en outhärdlig arrogans från regeringens sida när den ger högre kostnader till folk som inte kan ändra hur de reser eller byta fordon! Med attacken på den statliga järnvägen tänker regeringen ta bort mer än 11 000 km järnväg, och järnvägstransporterna har i stor omfattning offrats till landsvägstransporternas fördel. Samtidigt är bensinbolaget Total skattebefriat och har fria händer att fortsätta sina provborrningar. Dessutom har diskussionen om 2019 års finanslag avslöjat att mer än 500 miljoner euro från bränsleskatten inte kommer att användas till en ekologisk omställning, utan till att återställa underskottet i 2019 års budget, kompensera för avskaffandet av förmögenhetsskatten.
I veckor har regeringen och media med nedlåtande förakt försökt misskreditera rörelsen som en rörelse i ”Frankrikes periferi”, i de ”bortglömda territorierna”, göra det till ett ”Jacquerie” [Jacquerie var en bonderevolt i norra Frankrike på 1300-talet – öa.] av outbildade människor som inte känner till klimatförändringarna.
Arbetarrörelsen och dess organisationer tog inte initiativ till de ”gula västarnas” rörelse. Det återspeglar att den har förlorat inflytande i många regioner och bland många grupper. Det är, som ATTAC:s och Copernicus’ ledare säger i en artikel i Le Monde, också resultatet av de sociala rörelsernas upprepade misslyckande under de senaste åren. Beredvilligheten att sätta upp väghinder, att genomföra direkta aktioner, är också ett avvisande av de traditionella demonstrationsformerna men en fortsättning av de aktioner med blockader som stridbara samhällssektorer har genomfört under de senaste åren.
Dessutom är den politik som drivs av de fackliga ledningarna, och de dåliga kontakterna med en sådan folklig rörelse, problematiska. Denna politik har tagit yttersta högerns manövrer eller de gula västarnas ”opolitiska” karaktär som förevändning. Men som ATTAC:s och Copernicus’ ledare säger i artikeln som nämns ovan, ”kan vi inte ta oss an denna utmaning, och inte heller kämpa mot manipulering från extremhögern, eller risken för skattefientlighet, genom att undvika att debattera med demonstranterna eller skylla på dem. Det handlar tvärtom att ge oss själva medlen för att få betydelse bland dem och vinna den kulturella och politiska striden inom rörelsen mot extremhögern och arbetsgivarna som vill kuva den.”
Många fackavdelningar och aktivister har inte tvekat att ge sitt stöd och uppmanat att delta i ”gula västarnas” aktioner: i somras gällde det speciellt CGT metallurgie, Sud industrie, FO Transports, med flera regionala uppmaningar till enhet som förde fram en industriplattform för löneökningar, mot indirekta skatter som drabbar de folkliga klasserna och för en progressiv inkomstskatt. Ofta avvisade dessa appeller klart bränsleskatterna samtidigt som de betonade behovet av en verklig miljöpolitik mot Total, utveckling av de allmänna transporterna och järnvägstransporter istället för landsvägstransporter.
I aktivistnätverken och till och med i pressen vittnar alla rapporter om att rörelsen är folklig, främst består av anställda och pensionärer jämte egenföretagare eller småföretagare, alla de låginkomsttagare som drabbas av regeringens angrepp med full kraft. NPA-aktivister som deltog i blockaderna eller till och med spred flygblad vittnar också om att de välkomnades och framförallt att man var överens om att förmögenhetsskatten måste återinföras och att skattegåvorna till de rika upphör.
Oavsett konsekvenserna står det alltså stora politiska intressen på spel i denna rörelse. Det centrala är att göra den demokratiskt uppbyggd och förenlig med arbetarrörelsens organisationer som vill föra gemensam kamp med hjälp av en allmän konfrontation med regimen. Regeringen hoppas att de ”gula västarna” bara ska bli en irriterande parentes innan det sker en återgång till en ”normal” politik och normalt samhällsliv. Efter 17 november uppehöll sig media vid sammandrabbningarna, de som skadades vid hindren och att en ”gul väst” dog, krossad av en bilist. De försökte också misskreditera hela rörelsen genom att betona de oacceptabla men mycket marginella rasistiska och homofoba handlingar som ägde rum vid väghindren. Även om regeringen är försiktigare än vid de sociala rörelsernas demonstrationer, så har den de senaste dagarna slagit ner hårt mot väghindren, och speciellt demonstrationen på Champs Elysées förra lördagen.
Många ”gula västar” har inte varit vana vid gatudemonstrationer och ännu mindre vid sammandrabbningar, och har chockats av våldet, men det hindrar inte att de är beslutsamma och villiga att sätta upp nya hinder. Regeringen hoppas att bilderna på sammandrabbningarna och de annalkande helgerna i slutet av året kommer att leda till att rörelsen dör ut. Om arbetarrörelsen tror samma sak så är det ett stort misstag. Även om den yttersta högern är marginell så väntar de på att kunna överfalla rörelsen och hoppas att det inte kommer att uppstå något antikapitalistiskt perspektiv för den.
De ”gula västarna” har vissa likheter med ”Forconi”-episoden i Italien 2013, vilket måste vara en varning särskilt för antikapitalister som vill att den folkliga ilskan och sociala förbittringen inte bara ska vända sig mot de rikas regering utan också röja vägen för en antikapitalistisk offensiv, en frigörelsens bärare.
Léon Crémieux
Översättning: Göran Källqvist
Tidigare publicerad i
International viewpoint.
