SEB. Foto: I99pema
• ”Svag rapport” fick Stockholmsbörsen att surna
• SEB:s aktie föll fyra procent efter beskedet
• Det rimliga vore att förstatliga bankerna
Rubrikerna var dramatiska i måndags: ”Smällen för storbanken – resultatet under förväntan”, ”SEB föll efter en svag rapport”, ”Sämre än väntat för SEB”…
Vad är det som har hänt? Håller SEB på att gå i kvav?! Nej då. Inget så allvarligt. Lite skralt på vinstfronten bara. Vinsten för årets första kvartal blev 5,2 miljarder kronor. Det är nio procent mindre än under motsvarande period förra året och fyra procent under analytikernas snittprognos. Alltså några få miljoner mindre för aktieägarna att plocka ut. Det är allt.
Men det är alltså en ”svag rapport” och denna svaga rapport fick Stockholmsbörsen att surna vilket resulterade i att bankens aktie föll med runt fyra procent efter beskedet.
SEB var sist ut av de fyra storbankerna att presentera delårssiffror. Bankens chef kallar det för ”ett utmanande kvartal”, men menar att den ”underliggande verksamheten är stabil”.
Så pass.
Hur stabil känns den underliggande verksamheten för de kunder som inte är så kallade storkunder? Hur känns det att läsa om SEB:s aktieägares besvikelse över något mindre vinst än förväntat? Hur känns det för dem som försöker spara ihop till en pension som det går att leva på att läsa om SEB och samtidigt se rubriker som ”Här lever bankcheferna lyxliv på din ränta”?
Hur känns det?
Troligen ganska så trist.
Bankerna bygger upp vinster. Det är liksom deras grej. Medan småspararna sitter med oro i maggropen över att det som hände 2008 ska hända igen, slår storbankerna på stort och delar ut vinst till höger och vänster. De vet ju att i tider av stora förluster, som de under den senaste finanskrisen, så kommer staten att gå in och rädda dem. De kommer aldrig att behöva ta ansvar för sitt svindleri, för sina enorma bubblor, sina låtsaspengar, sin lek med skattebetalarnas medel.
För tydligen är det så att även om vi absolut inte tycks kunna använda särskilt mycket skattepengar till att exempelvis fixa en fungerande järnväg, så är skrämmande många politiker överens om att bankerna måste räddas, till varje pris. De är ”systemviktiga”. Räddas inte bankerna, ja då faller hela ekonomin. Storbankerna är ju företag som är så tätt sammankopplade med nationalstaten att de är ”too big to fail”. Ändå felar de om och om igen, historien igenom, och staten måste rycka in och laga det som är trasigt.
När staten ändå gör ett försök att få bankerna att själva bidra till räddningsinsatserna, i form av en resolutionsavgift, då svarar storbanken Nordea – som har sitt ursprung i bland annat statliga PK-banken – med att flytta till Finland för att komma undan. Nämnas bör också att avgifterna till resolutionsreserven ändå bara skulle vara som ett plåster på ett öppet sår i händelse av en ny finanskris.
Den enda rimliga lösningen på problemet är att förstatliga bankerna. Frågan är bara hur det ska gå till när de, i goda tider, är sådana guldkalvar för det privata näringslivet. Guldkalvar som dessutom är helt riskfria eftersom samhället alltid tvingas gå in och rädda dem när de blir sjuka.
För en helt vanlig, lågavlönad skattebetalare är storbankerna idag bara svarta hål överstrukna med ett bristfälligt lager guldfärg.
Emma Lundström
