Finska inbördeskriget 100 år

Det är nu hundra år sedan det finska inbördeskriget i vilket röda arbetargarden stred mot vita borgerliga skyddskårer. Båda sidor ansåg sig ha legitim rätt till makten, men de vita segrade med hjälp av tyska soldater och svenska frikårer. Per Leander skriver om klasskriget som slutade i skoningslös vit terror.

 

Redan efter den första ryska revolutionen 1905 hade Finland, som ju var en del av det tsarryska imperiet, fått ett eget parlament, lantdagen. I praktiken hade lantdagen inte någon makt, men till skillnad från i Sverige hade man infört allmän och lika rösträtt i Finland så att också fattigare arbetare och kvinnor kunde rösta. Vid valet 1916 vann socialdemokraterna stort, hela 103 av lantdagens 200 platser och fick därmed egen majoritet och kunde bilda världens första demokratiskt valda socialistiska regering.
Efter februarirevolutionen 1917, då tsaren störtades, kunde den finska lantdagen ha fått en verklig politisk betydelse. Men Aleksander Kerenskij, regeringschef i den nya borgerliga ryska regeringen, var emot finskt självstyre och lät upplösa lantdagen, trots de finska socialisternas protester. ”Det var en olaglig handling, en statskupp ovanifrån mot den socialistiska majoriteten”, menade den svenske vänstersocialisten Ivar Vennerström i en riksdagsdebatt om den utveckling som skulle leda fram till inbördeskriget i Finland: ”Denna kupp stöddes av Finlands borgare. I förbittring över detta grova övergrepp vägrade många socialdemokrater delta i valet.”

Vid det nyval som hölls i Finland hösten 1917 fick därför de borgerliga partierna majoritet med 108 mandat och bildade regering under ledning av Pehr Evind Svinhufvud. De finska socialdemokraterna vägrade att erkänna valresultatet och menade att 1916 års lantdagsval fortfarande gällde. Vid en landsomfattande storstrejk i november visade arbetarrörelsen sin styrka. Både högern och vänstern började därefter beväpna sig och bilda vita skyddskårer respektive röda garden. Den 27 januari 1918 tog socialdemokraterna med vapen i hand tillbaka makten genom att upplösa den borgerliga lantdagen i Helsingfors. Det blev början på det finska inbördeskriget mellan röda och vita, där båda sidor ansåg sig ha den lagliga rätten att styra landet.
”Från finska gränsen meddelas, att arbetarklassens revolutionskommitté utropat den finska arbetarrepubliken, tillsatt sin egen regering och utsett sin egen prokurator. Hela södra och östra Finland har erkänt arbetarrepubliken”, rapporterade de svenska vänstersocialisternas tidning Folkets Dagblad den 30 januari. Den röda regeringen i Helsingfors leddes av Kullervo Manner som förklarade att man nu skulle genomföra sociala reformer för att förbättra arbetarnas levnadsvillkor, förstatliga bankerna och de stora industrierna, samt fördela jorden till bönderna. Men till skillnad från i Sovjetryssland ville de finska socialisterna inte upprätta ”proletariatets diktatur”, utan förklarade att man tänkte bevara det parlamentariska styrelseskicket med fria val.

Svinhufvuds borgerliga regering tog säte i Vaasa. Den vita armén, som leddes av den före detta tsargeneralen Gustaf Mannerheim, hade bättre militärt utbildade soldater, men de röda gardena, som utgjordes av arbetare och torpare, inklusive många kvinnor, var till en början fler och mer segervissa, inspirerade av bolsjevikernas framgångar i Ryssland. Bolsjevikerna hade efter oktoberrevolutionen 1917 erkänt Finlands självständighet, enligt Lenins princip om rätten till nationellt självbestämmande.
Bolsjevikerna stödde den nya röda regeringen i Helsingfors, men eftersom Sovjetryssland låg i fredsförhandlingar med Tyskland var man dock tvungna att formellt inta en neutral ställning till finska inbördeskriget, och Lenin kallade hem de ryska trupper som var stationerade i Finland sedan första världskriget. Men ett par tusen demobiliserade ryska soldater anslöt sig ändå frivilligt till de finska röda gardena. Det var dock ingenting mot de 13 000 tyska soldater som snart kom till Mannerheims hjälp för att strida på den vita sidan.

I Sverige utbröt en hätsk politisk debatt om huruvida man skulle ge militärt stöd till de vita i Finland, något som den liberale statsministern Nils Edén tillsammans med högern förespråkade. Även socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting uttryckte sympati med den vita sidan, som han menade var demokratiskt vald, och fördömde de finska socialdemokraternas revolution. Branting var därför till en början beredd att stödja en svensk militärintervention i Finland, påhejad av sin högra hand sjöfartsministern Erik Palmstierna. Men de mötte starkt motstånd i sitt eget parti, bland annat från LO:s ordförande Herman Lindqvist. ”Hur kan du tänka på att skjuta ned finska arbetare?” skrek Lindqvist till Palmstierna i en riksdagsdebatt som visade hur splittrat partiet var.
Samtidigt drog vänstersocialisterna igång en bred opinionskampanj mot svensk militär inblandning i Finland och fick med sig majoriteten av socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen i protesterna. Något som gjorde det omöjligt för regeringen att fortsätta överväga en militär intervention, även om Sverige istället sände vapenleveranser i smyg till Mannerheims vita armé.

När den svenska högern förstod att det inte skulle skickas någon officiell svensk militär för att bekämpa den ”socialistiska smittan” i Finland, började aktivister

istället att värva en kår med frivilliga kombattanter, vilket uppmuntrades i de borgerliga dagstidningarna. Det var huvudsakligen högerextrema yrkesmilitärer och andra unga män från borgarklassen som anslöt sig, och totalt deltog runt 1500 svenskar på den vita sidan i det finska inbördeskriget. De flesta stred i ett förband som kallades Svenska brigaden, men flera hundra svenska officerare fick även uppdrag att leda andra förband.
En av de svenska frivilliga officerarna var greve Adolf Hamilton, son till talmannen i första kammaren Hugo Hamilton. I ett brev hem till pappa (som Hugo senare stolt återgav i sina memoarer) skrev Adolf att: ”Vår livliga förhoppning är, att Lindhagen och Vennerström skall hålla på att förhandla med de röda i Helsingfors, när vi hinner dit. Det är inte bara oss svenskar här som det skulle bereda en särskild njutning att få hänga just dem.” Adolf Hamilton syftade i brevet på att Stockholms borgmästare vänstersocialisten Carl Lindhagen hade rest till Helsingfors för att försöka medla mellan de röda och de vita. Även socialdemokraterna Gustav Möller och Arvid Thorberg följde med för att träffa den röda regeringen. Men medlingsförsöket blev fruktlöst, då varken de röda eller de vita sade sig villiga att fredsförhandla.

Det finska inbördeskriget skulle pågå i drygt tre månader, och avgjordes i princip vid slaget om Tammerfors vid månadsskiftet mars-april där de röda besegrades, varefter också Helsingfors föll för de tyska truppernas frammarsch. Den socialistiska regeringen hade tagit sin tillflykt till Viborg på gränden till Ryssland, och tvingades snart fly vidare över gränsen när staden intogs av de vita i slutet av april.
Båda sidor gjorde sig skyldiga till övergrepp under kriget, men efter den vita sidans seger kulminerade våldet med massavrättningar av arbetare och röda krigsfångar. Den vita terrorn var skoningslöst brutal och utgör ett av de värsta massmord som har förekommit i något europeiskt land, sett till befolkningsstorlek. Mannerheim hade beordrat att de rödgardister som kapitulerade skulle skjutas direkt, en krigsförbrytelse som i Europa ända sedan 1500-talet har betraktats som oetiskt, och som internationellt förbjöds vid 1874 års Brysselkonvention. Även sjukhusen stormades av de vita soldaterna som sköt ihjäl patienter i deras sjuksängar, samt de läkare och sjuksköterskor som hade tagit hand om de sårade röda soldaterna.

Vid krigsslutet hade de vita styrkorna fängslat 80 000 personer. Det var inte bara röda soldater som hade deltagit i striden, utan även många som hade arresterats enbart för att de var medlemmar i det socialdemokratiska partiet, de flesta fattiga arbetare och torpare. Av dessa skulle 10 000 personer dömas till döden. Enligt finsk lag skulle avrättningar verkställas genom halshuggning. Men eftersom det var orealistiskt att döda 10 000 människor med yxa, fick man snabbt anta en ny lag som möjliggjorde arkebusering.
Att bli arkebuserad innebar i alla fall en snabb död. Värre var det i de eländiga fånglägren, där ytterligare 13 500 röda, som inte hade dömts till döden ändå fick svälta ihjäl eller duka under av sjukdomar, samtidigt som deras anhöriga förbjöds att skicka matpaket. De höga dödstalen i lägren avfärdades av de vita med rasistiska skämt om att de röda fångarna dog av sjukdomar som de smittats med efter umgänge med ryssar. Sammanlagt dödades över 23 000 personer i den vita terrorn, vilket kan jämföras med de runt 1500 som dödades i den röda terrorn. Efter terrorn utfärdade Svinhufvud en amnesti för de vita bödlarna, så att ingen skulle kunna åtalas för det massmord de gjort sig skyldiga till.
Den skandinaviska arbetarrörelsen förfasades över rapporterna om den vita terrorns härjningar i Finland och i ett gemensamt upprop vädjade de socialdemokratiska partierna i Sverige, Danmark och Norge, samt de svenska vänstersocialisterna, den vita regeringen i Finland att besinna sig. ”De skandinaviska ländernas arbetarklass, som djupt beklagar de grymheter som å ömse sidor förekommit under detta inbördeskrig, kan icke stillatigande åse förenämnda våldshandlingar mot finska arbetare från en i den finska klasskampen för tillfället triumferande borgarklass”, löd en formulering. Men när Per Albin Hansson, Gustav Möller och Carl Lindhagen försökte lämna över skrivelsen till den finska ambassadören Alexis Gripenberg, vägrade han att ta emot det.
Vid krigsslutet hade Finland i praktiken blivit ett tyskt protektorat, med 10 000 tyska soldater stationerade i landet. Tyskland gavs också monopol över Finlands utrikeshandel och tyska företag fick rätt att etablera sig fritt i landet. Svinhufvud ville till och med att Finland skulle bli en monarki med den tyske prinsen Fredrik av Hessen som kung. En plan som gick om intet när den tyska revolutionen utbröt senare samma år och kejsaren störtades.

När lantdagen för första gången samlades igen efter krigsslutet den 15 maj 1918, fanns bara en enda av de 92 socialdemokrater som hade valts in hösten 1917, kvar. De övriga hade dödats, fängslats eller tvingats i landsflykt. De flesta finska socialisterna som lyckades fly tog sig till Sovjetryssland, runt 6000 personer inklusive familjemedlemmar. Redan samma år bildade de där Finlands Kommunistiska Parti i exil, med Yrjö Sirola som förste partiledare.
Torsdagen den 30 maj 1918 höll den återvändande Svenska brigaden, eller svarta brigaden som vänsterjournalisten Ture Nerman kallade den, en segerparad genom Stockholm. Nerman stod själv vid hörnet av Smålandsgatan och Birger Jarlsgatan, och när militärparaden passerade kunde han inte hålla tillbaka sina känslor utan ropade: ”Fy på er, mördare!” Han blev omedelbart gripen av polis och dömdes att betala 75 kronor i böter för förargelseväckande beteende.

Per Leander