Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok ”Den röda våren 1918” är en antologi som ger en bred bild av det finska inbördeskriget utifrån olika skandinaviska aspekter. Per Leander har läst den.
Det är 100 år sedan det finska inbördeskriget, vilket är temat för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok, antologin Den röda våren 1918 – Finska inbördeskriget i nordisk samhällsutveckling. Att det är segraren som till början skriver historien är tydligt i fallet med det finska inbördeskriget, då den vita sidans version om ett ”frihetskrig” länge dominerade, där de röda framställdes som mer eller mindre kriminella barbarer, medan den vita sidans (betydligt grövre) krigsbrott under flera decennier förtegs.
Carsten Palmaer berättar i en essä om sitt arbete med boken Det röda gardet, utgiven 1973, som var en av de första historiska skildringarna av kriget från de rödas sida. Numera är frågan mera nyanserad bland seriösa historiker, även om det till exempel i en SVT-dokumentär 2017 kunde hävdas att: ”De vita ville att Finland skulle vara självständigt. De röda ville att Finland även i fortsättningen skulle tillhöra Ryssland.” Ett påstående som Carsten Palmaer konstaterar att man inte ens med välvilja kan intala sig är en förenklad beskrivning, utan något som måste klassas som en ren lögn.
Finland fick sin självständighet efter den ryska oktoberrevolutionen 1917, enligt Lenins princip om nationellt självbestämmande. Den röda sidan, som värdesatte denna självständighet, fick också bara ett marginellt stöd från Ryssland. Man kan till och med hävda att Lenin svek den finska revolutionen och sålde ut Finland till tyskarna vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. ”Det stora politiska avgörandet inträffade med Tysklands och Rådsrysslands fredsavtal i mars 1918 där den senare gick med på att inte blanda sig i Finlands öde”, konstaterar Aapo Roselius i en inledande artikel om själva krigsförloppet.
Han förklarar också de sociala konflikter som ledde fram till inbördeskriget, med storstrejken i november 1917, som skrämde borgarna att bilda vita skyddskårer, medan socialisterna svarade med att bilda sina röda arbetargarden för att försvara de rättigheter man hade vunnit.
Att Finlands röda, som fortfarande kallade sig socialdemokrater under kriget, ansåg sig kämpa för att försvara den parlamentariska demokratin mot borgarklassens försök att fuska till sig makten, det får den svenska socialdemokraten Gustav Möller klart för sig när han reser till Helsingfors och träffar den röda regeringen, vilket skildras i en text av Lars Ekdahl. Möller är till en början mycket kritisk till de rödas val att ta till vapen, och förblir övertygad om att den finska revolutionen var ett misstag. Men han återvänder till Sverige med insikten om att även när demokratin ser ut att vara vunnen, så kommer den hotas av den konservativa högerns försök att vrida utvecklingen tillbaka. Erfarenheterna av det finska inbördeskriget bidrar till den blivande socialministern Gustav Möllers teorier om att demokratin måste förankras med sociala och ekonomiska reformer, vilket får stor betydelse för den svenska socialdemokratin under 1920-talet.
Lars Ekdahl bidrar också med en artikel om splittringen inom den svenska socialdemokratin mellan högern och vänstern om synen på de röda i Finland och huruvida man ska hjälpa dem och i så fall på vilket sätt. Hur händelserna i Finland uppfattades av arbetarrörelsen i Norge och Danmark berättas också i två texter av Ole Martin Rønning respektive Søren Sørensen.
Den svenska borgarklassens aktiva stöd till de vita och upprättandet av den Svenska vita brigaden med frivilliga, skildras av Anne Hedén, som lyfter fram att det från svenskt konservativt håll även fanns drömmar om att återerövra Finland. Anne Hedén har också bidragit med en text om det vi idag skulle kalla ”fake news”, propaganda och desinformation i nyhetsrapporteringen om kriget.
Mycket intressant är också Henrik Saxenius artikel om hur det gick för de återvändande svenska frivilliga efter kriget. Efter att först ha hyllats med en stor segerparad genom Stockholm, upplevde många av de Finlandsfrivilliga att de inte fick den uppskattning de förväntade sig av samhället. Depression och självmord var vanligt. Speciellt de som kom ur arbetarklassen drabbades hårt, då de blev utfrysta av arbetarrörelsen. Först i och med Saltsjöbadsavtalet 1938 gick facken med på att sluta svartlista Finlandsfrivilliga så att de kunde få jobb igen. Många Finlandsfrivilliga blev senare också nazister.
Ulla Wikander behandlar i sin artikel problematiken runt Ellen Key, som vid början av 1900-talet uppskattades av så väl svenska liberaler som arbetarrörelsen för sin humanism och kvinnorättskamp. Men vid finska inbördeskrigets utbrott bröt Key med sin tidigare pacifism, blev aktiv i propagandakampanjen för den vita sidan och beskyllde de röda för att vara ”okunniga drägg”, ”analfabeter” och ”huliganer” som måste stoppas till varje pris. Hennes gamla vän Kata Dalström såg på Ellen Keys avfall ”med djupaste smärta och största förvåning”.
Ett annat intressant personporträtt är Annvi Gardbergs text om Allan Wallenius, en av ledarna för det röda upproret som senare levde ett spännande men allt mer tragiskt liv i Sovjetunionen, där han till sist också strök med i Stalins utrensningar. Som en extra tvist hade Allan en bror, Paul Wallenius, som stred och stupade för den vita sidan 1918.
Som i alla antologier får man räkna med en hel del upprepningar, men de flesta uppsatser i Den röda våren håller hög kvalitet och bidrar till att ge en bred bild av det finska inbördeskriget utifrån olika aspekter.
Per Leander
BOKEN
Den röda våren 1918 Red. Kjersti Bosdotter Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap 2018
