När den reaktionära militära skyddskåren Garde-Kavallerie-Schützendivision slagit ner spartakistupproret och dödat dess ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg 1919, förkunnade den tyska borgerliga pressen triumferande att “ordning härskar i Berlin”.
Krossandet av spartakisterna skedde med politiskt mandat från den socialdemokratiska regeringen under Ebert och Noske. Samma socialdemokrater som brutit arbetarrörelsens pakt om internationell solidaritet genom att 1914 rösta för de tyska krigskrediter vilka gav tysk imperialism en möjlighet att starta Första världskriget.
Snart hundra år har gått sedan dess. Två världskrig har passerat och i dag är det i stället ”Ordnung” som härskar i Bonn.
Men denna gång var det inte en skyddskår som med våld och i blod skapade rättning i leden utan partipiskorna från den socialdemokratiska partiledningens (SPD:s) sida som ven och fick majoritet för att slutförhandla en ny Storkoalition (Grosse Koalition) mellan Angela Merkels kristdemokrater och det egna partiet.
SPD:s partiordförande Martin Schulz som byter retorik på samma sätt som vi andra byter skjorta, agiterade inte längre mot en ny överenskommelse, utan har svängt helt om och hävdar nu att fyra nya, långa år ihop med detta högerparti är det bästa för att ta ansvar ”i nationens och Europas intresse”.
Schulz säljer in ett förnyat samarbete med kristdemokraterna med att han ”vill bekämpa högerpolitiken i Europa” genom att förmå en ny tysk regering att tillsammans med hans egen stora förebild franska presidenten Emmanuel Macron svetsa samman EU:s kärnländer till att forcera bygget av det gemensamma europeiska imperialistiska statsbygget. På samma sätt som Macron vill han ge EU en egen rätt för unionen att driva in skatter och att rusta upp en egen militär slagstyrka.
Men att bekämpa nationalistisk högerpolitik genom att tillsammans med mer liberal höger förstärka samordning av europeisk imperialism samtidigt med att arbetsrätt och sociala erövringar på kontinenten bestrids är naturligtvis en omöjlighet. Resultatet av den ekvationen blir i stället att tyska högernationella AfD och dess gelikar runt om i Europa kommer att stärkas än mer.
Till sist härskade ordningen i Bonn. 362 eller 56 procent av konferensens delegater vek sig för partiledningen. Men utan entusiasm. När Schulz vid ett tillfälle friade till delegaterna genom att berätta att han (minsann!) hade pratat med Macron i lördags om vikten av en stor koalition fick han som gensvar bara en del burop. Vänstern i partiet ser brittiska Labour och dess större radikalism som sin förebild – inte den lille bonarparten i Elyseepalatset.
Fjolårets tyska val blev en historisk katastrof för SPD. Med blott 20 procent var detta det sämsta resultatet sedan åren efter Andra världskrigets slut. I dag år det bara ynka sju procent av partiets medlemmar som är under 30 år. Majoriteten är över 60 år.
Den nya Storkoalition som nu står för dörren kan bli slutet för en epok för arbetarrörelsen. Bonnkonferensen kan bli historia. Denna gång behövdes ingen skyddskår och inga gevär. Det kan ha räckt med en enkel votering.
Göte Kildén