Det kokar i Sydafrika just nu. Randen faller och allt fler röster höjs i protest mot den sittande presidenten. Jacob Zumas tid vid makten har kantats av korruptionsskandaler och han har blivit allt mer impopulär. När han så i torsdags kväll, den 30 mars, sparkade flera ministrar i vad som inte kan liknas vid annat än en utrensning av politiska motståndare, var måttet till slut rågat för många både inom och utanför regeringspartiet ANC.
Det hela började med att Jacob Zuma i början av förra veckan uppmanade den omtyckte finansministern Pravin Gordhan att ställa in möten i London och åka hem. Gordhan och Zuma hade bråkat i över en månad om de offentliga utgifterna och kontrollen över offentliga medel. Natten till fredag var Gordhan en av dem som fick sparken när presidenten använde sin konstitutionella rätt att genomdriva sin regeringsombildning. Gordhan ersattes omedelbart av den tidigare inrikesministern Malusi Gigaba. En del politiska kommentatorer kallar det hela för en mjuk statskupp, andra menar att Zuma nu har blivit en fullfjädrad diktator.
Men egentligen började det ännu tidigare än så.
För två år sedan sparkade Jacob Zuma den dåvarande finansministern, Nhlanhla Nene. Det har senare framkommit att nuvarande vice finansminister Mcebisi Jonas i samband med detta blev förd till ett hemligt möte med representanter för den ökända affärsfamiljen Gupta, som i princip äger Zumas administration. Jonas blev erbjuden motsvarande 400 miljoner kronor för att ta över finansministerposten, om han såg till att sparka riksgäldschefen Lungisa Fuzile som Guptafamiljen kände sig motarbetad av.
Jonas tackade nej och Nene ersattes istället med den då relativt okände parlamentsledamoten David Van Rooyen. Efter fyra dagar ersattes även han, av Nenes företrädare, Pravin Gordhan.
Gordhan var en nödlösning. Han har attackerat korruptionen i toppskiktet och är dessutom kritisk mot det storskaliga kärnkraftsprojekt som regeringen ingått med ryska Rosatom. Sedan i februari förra året har Zuma försökt att sätta dit Gordhan på ett eller annat sätt. Bland annat har han försökt fälla finansministern för att denne år 2007 upprättade en speciell undersökningsenhet på skattemyndigheten. Rogue Unit skulle undersöka ekonomisk brottslighet och Gordhan har anklagats för att den skulle vara ickekonstitutionell och fungera utanför lagen. Men ekobrottsenheten visade sig vara laglig. Då ändrades anklagelserna till stöld och förskingring. I oktober förra året fick Pravin Gordhan besök av poliser som sökte igenom hans hem i jakt på bevis i en skattebedrägeriutredning.
Att Zuma nu helt sonika sparkade Gordhan kan ses som ett bevis på att denne åtminstone har försökt stå upp mot den korruption som genomsyrar den sydafrikanska regeringen. Även om Gordhan är nyliberal och främst har storföretagens intressen för ögonen, ses han som en motpol till Zuma som har skapat ett land där staten är tillfångatagen av mäktiga affärsintressen, främst Guptas. Familjen Gupta kom till Sydafrika på 1990-talet och har byggt upp ett affärsimperium som bland annat omfattar regeringsvänliga mediebolag, gruvor och det statliga elbolaget ESKOM.
I de sydafrikanska medierna har det under det senaste året talats mycket om ”State Capture”. Det är en sorts politisk korruption där privata intressen har stort inflytande över statens beslutsprocesser och kan påverka besluten till sin egen fördel. Inflytandet kan ske genom en mängd olika kanaler, både lagstiftande och verkställande, inom departement och rättsväsendet.
Förra året försökte Jacob Zuma stoppa en rapport med korruptionsanklagelser mot både honom själv, ett antal tjänstemän och Guptafamiljen. Trots detta offentliggjordes State Capture Report i november. Den var skriven av Thuli Madonsela som fram till oktober 2016 var så kallad Public Protector – den sydafrikanska motsvarigheten till svenska justitieombudsmannen. Thuli Madonsela har i många års tid fört en hård kamp mot korruptionen inom Jacob Zumas regering och rapporten kan sägas vara hennes bokslut över en genomrutten stat. Hon krävde att en oberoende kommission utreder relationen mellan Zuma och Gupta. Nu är hon ersatt av Busisiwe Mkhwebane som går i Zumas ledband.
Jacob Zumas senaste tilltag har skakat om Sydafrika, lett till omfattande protester och faktiskt fått flera ledande personer inom ANC att hårt kritisera presidenten. Gordhan svarade med att hålla ett bejublat tal på en begravning för en ledande anti-apartheidaktivist. I talet krävde han att Zuma avgår.
Även vicepresidenten, Cyril Ramaphosa, har för första gången gått ut till hård attack mot Zuma. Ramaphosa kallade avsättningen av Gordhan för oacceptabel.
ANC:s generalsekreterare, Gwede Mantashe, ska ha sagt att Zumas agerande gjort att han känner sig obekväm. Flera andra ledande personer inom ANC kräver att Zuma avgår och hyllar Gordhan.
Även Kommunistpartiet, som sitter i regeringsallians med ANC, har krävt Zumas avgång. Det vänsterinriktade oppositionspartiet Economic Freedom Fighters, EFF, har vänt sig till landets högsta domstol och krävt att parlamentet påbörjar en riksrättsprocess mot presidenten för att han har ljugit inför lagstiftande organ. EFF och mittenhögerpartiet Democratic Alliance planerar en förtroendeomröstning i parlamentet. Något som är dömt att misslyckas eftersom ANC har två tredjedelars majoritet i den 400 platser stora nationalförsamlingen.
Enligt Zuma är utrensningen ett försök att ”få till stånd radikal socioekonomisk omvandling och se till att löftet om ett bättre liv för de fattiga och arbetarklassen blir verklighet”. Han ska i ett kort tal ha sagt att administrationen är “upptagen med att fixa det som är fel med det här landet”. Malusi Gigaba har redan gått ut och lovat ekonomisk omfördelning.
Men kolumnisten Richard Poplar skriver i den sydafrikanska tidningen Daily Maverick att torsdagens agerande är en krigsförklaring. Han menar att om Zuma verkligen hade brytt sig om de fattiga skulle han ha sparkat socialminister Bathabile Dlamini. Hon har gjort förödande förändringar i socialförsäkringssystemet. Dessa började gälla den första april i år och kommer att göra livet än värre för miljoner fattiga sydafrikaner.
Ett troligare skäl till Zumas utrensning är att han försöker ta kontrollen, dels över finansdepartementet, dels över vem som ska ersätta honom som ledare för ANC. Partiet ska välja en ny ordförande i december i år och Zumas efterträdare förväntas leda landet om ANC vinner valet 2019.
När Zuma inte längre är president kommer han inte heller att åtnjuta den immunitet han nu har. Då blir det omöjligt för honom att undvika de närmare 800 rättsprocesser som väntar med anklagelserna om korruption, våldtäkter, nepotism och mord. Därför vill han efterträdas av sin före detta fru, Nkosazana Dlamini-Zuma, i hopp om att hon ska kunna rädda honom.
Det har gått sämre och sämre för ANC sedan Jacob Zuma tog makten 2009. Förutom att partiets ekonomiska politik har misslyckats kapitalt, att målet att skapa en svart bourgeoisie inte har lett till att ”välstånd sipprat nedåt” och att över 90 procent av landets tillgångar fortfarande är i händerna på tio procent av befolkningen, så har Zuma berikat sig själv och de som står honom nära. I takt med att hans popularitet har minskat så har politiska kriser och maktkamper splittrar partiet. Zumas motståndare får allt större stöd av anti-apartheidveteraner, fackförbund, medborgargrupper och företagsledare. Så sent som i november i fjol undvek han en misstroendeförklaring av det egna partiets exekutiva ledning.
Genom förra veckans tilltag har Zuma gynnat de politiker som är lojala mot honom och fört fram en ”ny” ekonomisk politik som kan tyckas mer radikal än Pravin Gordhans men som med största sannolikhet är ett luftslott med ett enda syfte: att vinna väljare inför valet 2019. Nu säger en del politiska experter att det snarare är så att Zumas agerande antingen kommer att göra så att partiet splittras, eller att det förlorar makten.
Emma Lundström
