10 januari erkänner Martin Kragh på Twitter att delar av artikeln bygger på desinformatören Egor Putilovs påståenden.
I två månader har debatten rasat kring Utrikespolitiska institutets forskare Martin Kragh, hans medförfattare Sebastian Åsberg och deras artikel om rysk desinformation i Sverige. Flera anmälningar om oredlighet i forskning har inkommit till Uppsala universitet, där Kragh också är verksam, och en utredning är påbörjad. Samtidigt har ett antal kollegor till Kragh gått ut till försvar för vad de anser är hans vetenskaplighet och korrekta forskningssätt. Ett försvar som går på tunn is. Ett av Kraghs största problem är nämligen att han har använt desinformatören Egor Putilov som källa, utan att ange det.
Den hårt kritiserade forskaren och docenten Martin Kragh försvarades förra veckan av ett antal kollegor vid Rysslandsenheten på Uppsala universitet. I ett debattinlägg avfärdade de all kritik mot vetenskapligheten i artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case som Kragh är huvudförfattare till. En artikel som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies i januari och som pekar ut ett antal personer och institutioner som spridare av rysk desinformation.
Kollegornas inlägg var minst sagt märkligt. De blandade bort korten helt, riktade in sig på att diskreditera Aftonbladet Kulturs Åsa Linderborg, bidrog till Kraghs erkända ”misstag” gällande utpekandet av Svenska Freds och namngivna riksdagsledamöter, och nämnde inte överhuvudtaget det faktum att Martin Kragh själv erkänt att artikeln innehåller felaktigheter som han har lovat ska korrigeras.
Eftersom den nya Nämnden för utredning av oredlighet i forskning vid Uppsala universitet just nu utreder fallet Martin Kragh efter att ha fått in åtminstone fyra anmälningar och en skrivelse mot forskaren, och eftersom det fortfarande verkar vara många som inte riktigt förstår varför, hur och om han är under utredning, framstod det som rimligt att gå igenom de handlingar som kommer att ligga till grund för nämndens beslut.
Att få ut handlingarna i Kraghärendet är inte svårt. Det är bara att mejla registrator vid Uppsala universitet och begära ut dem. När jag gör det får jag en lista med filer, en del av dem svåra att öppna. När jag lyckas visar det sig de problematiska filerna vara mejlkorrespondens. Bland annat ombeds Martin Kragh att komma in med ett yttrande till nämnden innan den 8 mars. Han tycker att flera av anmälningarna är ”esoteriska” och verkar inte ta dem på allvar.
Martin Kragh har ända från början intagit en väldigt nonchalant attityd i förhållande till all kritik mot hans artikel. Jag kan förstå hans behov av att avfärda kritiken och att förminska anmälningarna mot honom, eftersom de utgör ett hot mot hans fortsatta karriär inom forskningsvärlden. Men oavsett om han fälls av nämnden eller inte – det är högst troligt att han inte gör det eftersom det sker oerhört sällan – så är flera av anmälningarna oerhört väl underbyggda och har seriösa avsändare. Det ironiska är att det inte är de seriösa anmälningarna som utgör den största blacken om foten för Kragh – även om de, precis som podcasten Mediespanarna, tydligt klargör att det inte handlar om god forskning – utan en egentligen väldigt oseriös. Den underminerar Martin Kraghs trovärdighet som forskare totalt. Avsändare: desinformatören Egor Putilov.
Bland anmälningarna är det Tom Anderssons som känns allra mest relevant. Det finns inget esoteriskt i den. Tom Andersson är doktor i kognitionsforskning och har varit senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Hans anmälan är den första och den har tyngd. Den fokuserar främst på artikelns ovetenskaplighet: ”Det huvudsakliga skälet till anmälan är att källor används på ett så pass tendentiöst och vilseledande sätt att källhanteringen är en fråga om oredlighet. Problemet förstärks av en ytterst svag och i flera delar vilseledande metodredovisning.”
Martin Kraghs artikel publicerades på nätet tre dagar innan konferensen Folk och Försvar. Lagom till detta ytterst Nato-vänliga forum pekades Nato-kritiska Aftonbladet Kultur ut som kärnan i en rysk desinformationskampanj. Tom Andersson påpekar att ”språkbarriärer och försvarspolitiska intressen” ökade risken för att ”osaklig källhantering” inte uppmärksammades i den granskning som kallas peer-review och som föregick publicerandet. Han pekar också på att det finns fall i artikeln där ”källornas verkliga natur döljs”. Ett sådant fall är det där Martin Kragh använder sig av en artikel i The Local. Artikeln bygger på en text publicerad i Aftonbladet som är skriven av den senare avslöjade desinformatören Egor Putilov. Detta anges inte i artikeln. Tom Andersson skriver att det verkar ha varit viktigare för Martin Kragh att ”använda The Local som källstöd för att stämpla vänsterorganisationer som Kremlvänner” än att granska originalkällan.
Andersson är också mycket kritisk till hur Martin Kragh bland annat i Medierna i P1 hävdar att nya källor kommer att publiceras i efterhand och att ”Aftonbladets särställning som källa till rysk desinformation ska klarläggas i ett kommande scoop i en svensk nyhetstidning”. Att som forskare ”hänvisa till kommande publikationer som kompensation för brister i den egna artikeln” anser Tom Andersson inte är seriöst. Han anser att artikeln genomgående har en tendentiös användning av referenser och att metodbeskrivningen helt uteblir, vilket förstärker problemet med källhanteringen.
Egor Putilovs närmast tragikomiska anmälan inkom den 11 februari. Desinformatören är mycket upprörd. Dels för att han i artikeln utpekas som rysk desinformatör: ”Jag är omnämnd som ett av exempel på Rysslands påverkan i Sverige trots att den enda bevisade kopplingen till Ryssland som de källor som Kragh använder för att bevisa sin tes är mitt ryska ursprung.” Dels för att hans egen desinformation används som fakta i artikeln utan att han själv anges som källa: ”Som om det inte vore nog använder Kragh utan att blinka mina egna journalistiska avslöjanden om kopplingar
mellan ryska Vänsterfronten och säkerhetstjänsten GRU. Om Kragh menar att jag är Putins agent hur är det möjligt att använda mina egna material i samma text? Förmodligen slog denna tanke även Kragh själv. Därför gjorda han ansträngningar för att förfalska källhänvisningen för att dölja mitt namn som den journalist som granskade och skrev om de skeendena.”
Det Egor Putilov syftar på är en artikel i tidningen Arbetaren där desinformatören bland annat intervjuar en av ledarna för ryska Vänsterfronten, Ilja Ponomarjov. I Kraghs artikel framstår det som att Ilja Ponomarjov i intervjun bekräftar att GRU-översten Anton Surikov var med i ledningen för Vänsterfronten. Detta trots att Ponomarjov själv har publicerat intervjun – som skedde i en Facebook-chat – på sin hemsida för att visa att han sade det rakt motsatta och att Putilov förfalskat hans citat. Kragh har som källhänvisning en länk till Ponomarjovs hemsida, vilket är väldigt märkligt eftersom citaten inte stämmer överens med vad Ponomarjov faktiskt sade i intervjun, utan med de förfalskade citaten från Arbetaren. En artikel som Kragh inte vill kännas vid.
Putilov fortsätter att gå igenom hur Kragh på flera andra ställen i artikeln använder desinformatörens ”avslöjanden om vänsterns kontakter med Putin”. Han tycker inte att det borde vara svårt att se att The Local hänvisar till hans egen artikel i Aftonbladet. Det blir rent bisarrt när Egor Putilov påpekar att Martin Kraghs forskning liknar propaganda mer än vetenskap. Bisarrt för att desinformatören Putilov genom att visa att Kragh använder hans texter som källor faktiskt bidrar till att avslöja de vetenskapliga bristerna i Kraghs artikel.
När jag skriver den här artikeln kommer ytterligare två försvar för Martin Kragh. Efter kritik från Åsa Linderborg och Tom Andersson är de tio forskarna från Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet ute och svingar igen. Under rubriken ”Trakasserier i stället för saklig debatt” skriver de i Uppsala Nya Tidning att de i sitt tidigare inlägg visat att ”Martin Kragh och Sebastian Åsberg arbetat enligt vedertagna vetenskapliga regler”. De tycker inte att Åsa Linderborg har bemött deras kritik och gett ”svar i sakfrågan” och de ogillar Tom Anderssons svar på deras debattinlägg där han pekar på artikelns brister när det gäller kvalitet och etik. Dessutom anser de sig ”med belägg” ha bemött all kritik, ett konstaterande som framstår som lite väl magstarkt för den som har läst deras första inlägg i debatten. Kollegorna undviker återigen att nämna den noggranna vetenskapliga genomgång av artikeln som Jesper Enbom och Erik Lindenius har gjort i sin podcast Mediespanarna. Om de verkligen vill ha svar på vilka kvalitativa och etiska problem som artikeln har och varför den av så många uppfattas som ovetenskaplig och tendentiös så finns den informationen bara några musklick bort.
Kollegorna menar att de kritiskt har granskat ”anklagelserna” mot Martin Kragh och att deras inlägg är ”ett uttryck för vår djupt kända oro över ett debattklimat där trakasserier, istället för saklig diskussion, vinner terräng”. De avslutar med brösttoner: ”Viktiga akademiska principer som handlar om friheten att bedriva oberoende vetenskaplig forskning utan rädsla för personangrepp i media och hot mot den personliga säkerheten är vad vi slår vakt om.” Detta alltså som ett försvar för en artikel som innehåller just personangrepp som i sig utgör ett hot den personliga säkerheten för dem som utpekas. Det första namnet bland undertecknarna är Li Bennich-Björkman. Hon är professor i statskunskap och det vore intressant att veta om hon överhuvudtaget har läst Martin Kraghs artikel i sin helhet. I nuläget framstår det som att samtliga undertecknare försvarar Martin Kragh utan att egentligen ha satt sig in i innehållet i den artikel de därmed också förvarar.
Även i SvD går den tidigare politiske redaktören, Mats Johansson, till storms mot Åsa Linderborg och menar att hon vill tysta Martin Kragh. Han anser att Linderborgs publicistiska linje är dålig och tycker att hennes krav på att artikel avpubliceras eller ändras är uttryck för censur. Han framhåller att Journal of Strategic Studies är en seriös vetenskaplig tidskrift. En fråga till honom borde vara: Är det verkligen seriöst att publicera en artikel där centrala delar bygger på material vars upphovsman är en desinformatör? Den frågan är av extra vikt eftersom Martin Kragh och hans medförfattare, till desinformatörens förtret, undvikit att upplysa läsarna om detta.
Emma Lundström
Läs också:
Magplask när kollegorna försvarar Kragh
Utredningen av Martin Kragh är ett faktum
Kragh under utredning för oredlighet
“Det rimliga vore att avpublicera artikeln”
Utrikespolitiska Institutet borde ta ansvar för Kraghs fiasko
Desinformationsrapporten som byggde på desinformation
Om motståndet mot Nato och militariseringen av Sverige
Frackingmotståndet – inte Putins förtjänst
