Han är en geniförklarad regissör och skådespelare. Och mångårig drogmissbrukare.
När 55-årige Thorsten Flinck nu utkommer med sin självbiografi så bär den vad som blivit hans signum: en bokstavligen total ärlighet. Så skoningslös att boken, trots många humoristiska inslag, är smärtsam att läsa.
Att Thorsten Flinck vid – relativt! – unga år väljer att sammanfatta sitt liv är knappast förvånande. Alltför många broar är brända. Platsen för några av hans mest uppmärksammade konstnärliga triumfer, Dramaten, är stängd för honom sedan 15 år tillbaka. Han har brutit med Revolutionsorkestern som via Melodifestivalen gjorde honom närmast folkkär. Sedan många år har han ingen kontakt med tvillingbrodern Richard, en gång hans teaterchef.
Hans många konstnärliga prestationer, som regissör, skådespelare och sångare har knappast minskat hans, enligt egna ord, självhat. Ridande på en våg av konstnärlig uppskattning ökar hans osäkerhet och hans vilja att dämpa smärtan i själen med droger:
”Kan jag inte bättre än så här?”
Så här beskriver Thorsten Flinck sin, alltid frånvarande, far:
”Han var ett fiasko. Påminde skrämmande mycket om mig själv. Det var väl därför jag hatade honom så intensivt.”
Relationen till modern verkar inte ha varit särskilt mycket bättre, de sista två åren av hennes liv träffades de inte överhuvudtaget. I Thorstens värld är han utestängd redan från början:
Oälskad och oönskad.Jag sprattlar omkring i en egen sfär, utan kontakt med vare sig familj eller världen utanför”.
Oavsett hur Thorsten Flinck upplever världen utanför har så många gett honom sitt stöd. Mormodern. Kusinen Agneta som i ett eget kapitel visar större förståelse och sympati för mamman. PBU/BUP som har den utåtagerande gossen under uppsikt från fyra till tretton års ålder. Avlastningar som kollovistelser och sommarhem. Bror Richard som får in honom på behandlingshem (och enligt Thorsten också förskingrar hans pengar).
Inte minst har många kända personligheter, utan närmare personliga band, gett honom handfast stöd i form av pengar och bostad, som Sven-Bertil Taube, E-Type, Benny Andersson och många fler. Flera närstående berättar i egna kapitel om sitt förhållande till vår meste Gossen Ruda, oftast långt ifrån smickrande men desto mer sanna.
”Det finns ingenting kvar nu. Jag är en gammal man. Jag har dansat klart. Jag har inga drömmar. Jag är fortfarande drogsugen…”, heter det i bokens inledning.
Men kanske det inte är så illa ändå? För i slutordet säger han att ”jag verkligen vill sluta med drogerna”.
”Jag är i grund och botten en jordad och lantlig människa som vill bo på landet, som vill ha lugn och ro”.
Antagligen ligger nyckeln till denne genialiske konstnärs framtid i förhållandet till drogerna.
Thorsten Flincks självbiografi är hursomhelst ytterligare ett exempel på hur viktig, och framför allt unik,skildrare av sin samtid och oss människor han är.
Skådespelare. Regissör. Sångare. Berättare.
Text och foto: Peter Lindgren
Thorsten Flinck
Kom och skratta
åt Lilleputt
Bookmark 2016